a Fn ön AD etag Noga 20 ER For ga TT ÄRAN Ru nå RE Pra RK ASSR SER ADR VN ' Jå rd i Fes bahai skjer RNE oe RR ERE $ ÖFVERSIGT AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. XX. 1877-1878. ÖFVERSIGT AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. XX. 1877—1878. HELSINGFORS, J. SIMELII ARFVINGARS TRYCKERI, 1878, a FER ÄKSOA r [KEANE KILA UI [ONES > Fatenavad GATA D0 At ABARTAT å + « = = i ; , 4 + NN Ä An FEL SANN RO bed - 4 i ; RN bar ic g 6 He RR (0 | "= ls (rs) 200,3 MAL f 4 Kr [DVR MO (rea 7 SN d ME: NES] Mi f Mo Å Å , KN "re ir LS NÄR Jå TN e HR AL: Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammanträden: Den 24 September 1877 > 22 Oktober > 19 November > 17 December > > 21 Januari 1878 >» 18 Februari » >» 18 Mars » > 15 April ? 2200 April > > 20 Maj > Vetenskapliga meddelanden: Är Accadiskan verkligen ett ural-altaiskt språk? Af A. Ahlqvist Not till Eulers koordinat-transformation, af K. Hällstén . Ett irrbloss på forskningens fält, af A. Ahlqvist. Bidrag till Ålands geologi, af F. J. Wiik. RER EAS EG Nya arter af slägtet Poecilesthus Blanchard, beskrifna af Fr. W. Mäklin K ÖRA Några bidrag till kännedom ät slägtet Talanus Dojsan Cat med- delade af Fr. W. Mäklin . 7 NARE UNO Diagnoser öfver förut obeskrifna Stfran arter från Nya Granada, meddelade af Fr. W. Mäklin Sammandrag af de klimatologiska SINE 1 Finland år ; 1877, af A. Moberg . - Månadiliga medelhöjden af Kafsytän id Finlsade Kusten. är 1877 i jemförelse med det årliga medeltalet, af A. Moberg Nederbörden i Wiborg 1872—1877, antecknad af G. H. Ghnnsd Nederbörd i Helsingfors under åren 1848—1877, af H. G. Boremiwus Medeltemperatur och nederbörd i Helsingfors under året 1877, af H. G. Borenmius . Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1878: 16 Festtal af Ordföramden . . - RER SN SU ef Ef da er 108 Årsberättelse, afgifven af sökretosnen SKE 135 IIT. Om kretsloppet i den oorganiska naturen. För fdr: ag af F. Tr Wi 143 Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Socie- teten förärade från den 1 Juni 1877 till den 20 Maj 1878, af AG MODEKG rare re ENS AE ra fn SA ET FENA Ufversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammanträden, SAnARn Den 24 September 1877. Viceordföranden hr VON WILLEBRAND Öppnade samman- trädet med tillkännagifvande derom, att Societetens för in- nevarande år utsedde ordförande hr ARPPE i följd af aflytt- ning från orten nödgats afsäga sig denna befattning. Med anledning häraf beslöts, att val af ordförande i hr Arppes ställe för det löpande året skulle vid nästa sammanträde an- ställas. Viceordföranden erinrade vidare derom, att Societeten nyligen förlorat den äldste af sina ordinarie ledamöter, stats- rådet C. D. VON HAARTMAN, som den 24 Augusti med döden afoått. Sekreteraren anmälde, att han och hr ESTLANDER, hvilka af Societeten blifvit utsedde att å dess vägnar närvara vid Upsala Universitets nyligen försiggångna 400-års jubelfest, numera fullgjort detta uppdrag samt dervid, i enlighet med . Societetens jemväl fattade beslut, till nämnda universitet framlemnat en så lydande adress: ”Till Rektor och Konsistorium vid Kongliga Universitetet i Upsala. Fyra århundraden hafva förgått, sedan nordens äldsta univer- sitet grundlades vid Fyris strand. Inom gränserna för dess tillvaro slutes ett helt tidehvarf at omätlig betydelse för den menskliga kul- turens historia, ett tidehvarf, som fört menniskoanden ut ur medelti- dens dunkla drömverld till en klarnad uppfattning af sin bestämmelse och af medlen för dess förverkligande. I detta vetenskapens stora utvecklingsarbete har Upsala Universitet genom män, som der verkat eller derifrån utgått, tagit en omedelbar och ärofull del. I hennes IT sköte närdes de idéer, hvilka engång förde Sveriges ädla folk till strid för mensklighetens högsta intressen, för tro och samvetsfrihet; här utbildades det rättsmedvetande, som utgör grundvalen för Sveri- ges fria samhällsskick; i hennes hägn hafva vetenskap och konst un- der trofast och kärleksfull omvårdnad rotfästat sig i höga norden och der nått en utveckling, som vunnit samtidens aktningsfulla erkän- nande. En fest, som är egnad att framkalla så stora minnen, kan icke vara fremmande för något samfund, som gjort det vetenskapliga ar- betet till sin uppgift, minst när dertill sällar sig hogkomsten af äl- dre politiska förbindelser och känslan af den derunder grundlagda andliga gemenskap. som hvarken tid eller afstånd kunna afslita. Finska Vetenskaps-Societeten, som med tacksamhet emottagit den hedrande inbjudningen att deltaga i Upsala Universitets snart fö- restående jubelfest, förenar sig derföre med liflig glädje i de välönsk- ningar, som till detta frejdade lärosäte frambäras från när och fjer- ran på denna dess högtidsdag. Måtte dess framtid blifva lika ljus och välsignelserik, som dess forntid nu framstår stor och ärofull! Helsingfors, den 20 Augusti 1877. På Finska Vetenskaps-Societetens vägnar: 4. E. Arppe. L. Lindelöf.” Vid samma tillfälle hade hr HJeLTt till Upsala universi- tet såsom festskrift öfverlemnat en af honom författad och på Societetens bekostnad utgifven afhandling med titel: ”Linné såsom läkare och hans betydelse för den medicinska veten- skapen i Sverige”. Föredrogs en skrifvelse från Finans-Expeditionen i Kej- serliga Senaten af den 20 nästvikne Juni af innehåll att, se- dan Ministern för inrikes ärenderna i Kejsaredömet Ryssland på derom gjord framställning beviljat portofri befordran å. statens ledningar af dagliga väderlekstelegrammer emellan S:t Petersburg och Ekenäs, Senaten funnit godt förordna om inrättande af en meteorologisk anstalt i Hangö samt låtit uppdraga inspektorn vid jernvägsstationen derstädes att icke allenast i enlighet med de närmare bestämmelser, som i så- dant afseende komme att af Societeten honom meddelas, an- ställa meteorologiska observationer, utan ock dagligen afsända väderlekstelegrammer till Central Observatorium i S:t Peters- burg och signalera derifrån ankommande stormvarningar, III I skrifvelse från samma Expedition af den 11 derpå- följande Juli anmodades Vetenskaps-Societeten derjemte att, så snart nödiga instrumenter och formulär blifvit af Societe- ten till bemälde inspektör öfverlemnade samt den meteoro- logiska anstalten sålunda kunde begynna sin verksamhet, derom hos Expeditionen anmäla. Med anledning häraf upplyste sekreteraren, alt de i fråga komna instrumenterna allaredan blifvit genom hans försorg anskaffade dels härstädes dels från S:t Petersburg oeh till Hangö befordrade samt att observationerna förty kunde be- gynna, såsnart de för instrumenternas uppställning och skydd erforderliga anordningarna derstädes hunnit vidtagas. Societetens bibliotek "hade under sommarens förlopp riktats genom föräringar af skrifter från nedannämnde sam- fund: Vetenskapsakademierna i S:t Petersburg, Stockholm, Berlin, Mänchen, Wien, Paris, Amsterdam och Turin, K. Ry- ska Geografiska Sällskapet och Commission Imp. Archéolo- oique i S:t Petersburg, Naturforseher-Gesellschaft, Gelehrte Estniscehe Gesellschaft och Universitetet i Dorpat, Societé des naturalistes i Moskwa, Universiteten i Upsala, Lund och Christiania. Videnskabs BSelskabet och Meteorologiska Insti- tutet 1 Christiania, Videnskabernes Selskab i Throndhjem, K. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn, Astrono- misehe Gesellschaft i Leipzig. Naturforsehende Gesellschaft i Bamberg, Naturhistoriseher Verein i Bonn, Naturforschender Verein i Brinn, Oberlausitzisehe Gesellschaft der Wissenschaf- ten i Görlitz, Mediciniseh-Naturwissenschaftliehe Gesellschaft zu Jena, K. Bömisehe Gesellschaft der Wissenschaften i Prag, Kongliga Biblioteket i Dresden, Freiberger Alterthumsverein, Naturforsehende Gesellschaft i Halle, Historischer Verein i Augsburg, Germanisehes Museum i Närnberg, K. Gesellschaft der Wissenschaften i Göttingen, Verein fär Kunst und Al- terthum i Ulm, Zoologiseh Mineralogiseher Verein zu Re- gensburg, Oberhessische Gesellschaft fir Natur- und Heil- kunde i Giessen, Zoolvgiseh-Botanische Gesellschaft, K. K. Geologische Reichs-Anstalt, Anthropologische Gesellschaft, Verein zur Verbreitung naturwissensehaftliseher Kenntnisse TV samt K. K. Geographiseche Gesellsehaft i Wien, Société de physique et d'histoire naturelle i Geneve, Société entomolo- gique de Belgique i Briässel, Institut Météorologique des Pays- Bas i Utrecht, Société Mathématique de France i Paris, S0o- ciété des sciences physiques et natutelles och Société Lin- néenne i Bordeaux, Société d'agriculture, histoire naturelle et arts utiles och Société Linnéenne i Lyon, Accademia Reale dei Lineei i Rom, BSocietå Adriatiea di Seienze naturali 1 Triest, Royal Astronomical Society och Meteorologiecal Office i London, The Manchester Literary and Philosophieal Society. samt från Baron FE. von Mueller i Melbourne, äfvensom från Juridiska Föreningen, Statistiska Byrån och Finska Läkare- sällskapet härstädes. Regeringen öfver Nederländska Besittningarna i Ostin- dien hade derjemte låtit till Societeten öfversända: ”Die 'Triangulation von Java von dr Oudemans, Erste Abtheilung. Den 22 Oktober 1877. I öfverensstämmelse med BSocietetens vid sednaste sam- manträde fattade beslut skreds nu till val af ordförande i Soecieteten för tiden intill nästa årshögtid och utsågs dertill hr Wuik, som i följd häraf omedelbart tillträdde ordförande- skapet. Åt hr VON WILLEBRAND, som dertill förklarade sig vil- lig, uppdrogs att vid nästa års högtid hålla minnestal öfver Societetens framlidne ledamot statsrådet C. D. von Haart- man. Sedan inspektorn vid jernvägsstationen i Hangö tillkän- nagifvit att de till honom öfverlemnade meteorologiska in- strumenterna numera blifvit behörigen uppställda, så att ob- servationerna derstädes kunde begynna den 1 nästkommande November, beslöts att härom anmäla hos Finans-Expeditio- nen i Kejserliga Senaten. Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från nedannämnde vetenskapliga samfund: Vetenskapsakademierna Vv i Mänehen och Paris, Fysiska Central Observatorium i S:t Petersburg, Société des Naturalistes i Moskwa, Svenska Aka- demien i Stockholm, Universitetet i Lund, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Smithsonian Institution samt the Geo- logical and Geographical Survey of Territories i Washing- ton, Observatorium i Cincinnati, Academy of Natural Scien- ces i Philadelphia, Academy of Sciences i New-York, Mu- seum of comparative Zoology i Cambrigde (U. 5.) samt Ju- ridiska Föreningen härstädes. Den 19 November 1877. Föräringar till Societetens bibliotek hade ingått från Vetenskaps-Akademierna i Berlin och Paris, Kejserliga Bo- taniska Trädgården i S:t Petersburg, Naturforskare-förenin- gen 1 Kiew, Observatorium i Pulkowa, Vetenskaps-Societe- ten i Upsala, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Ger- manisches Museum i Nuärnberg, Verein der Aerzte in Steier- mark, Mediciniseh-Naturwissenschaftlicehe Gesellschaft i Jena, Geologisehe Reichsanstalt i Wien, Statistiska Byrån för sta- den Budapest, Société de physique et d'histoire naturelle i Geneve, Société entomologique och Société malacologique i Briässel, Société mathématique de France i Paris, Société Adriatiea di Scienze naturali i Triest samt Museum of com- parative Zoology i Cambridge. Societeten hade dessutom fått emottaga från kapten John Eriesson en praktfull volym med titel: ”Contributions to the Centennial Exhibition, New-York 1876”, samt från dr Hermann Scheffler: ”Die Naturgesetze und ihr Zusammenhang mit den Prinzipien der abstrakten Wissenschaft, Th. I, II”. Till ledamot i Vetenskaps-Societetens naturhistoriska sektion invaldes docenten doktor Opo MORANNAL REUTER. Hr AHLQVIST afgaf en summarisk redogörelse för de na- turhistoriska och etnografiska insamlingar, som af honom och hans följeslagare gjorts under den nyligen afslutade expedi- VI tionen till Sibirien, samt förevisade en mängd derunder tagna fotografier af folktyper äfvensom särskilda andra etnografiska föremål. Hr MoBERG fäste Societetens uppmärksamhet dervid, att de sedan längre tid tillbaka fortgående klimatologiska obser- vationerna i landet år för år inkommit från allt färre orter och att för sednaste endast åtta anteckningsböcker blifvit Societeten tillsända, hvarföre någon åtgärd borde vidtagas för att ånyo upplifva intresset för dessa observationer, och anmäldes tillika att Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica i sådant afseende välvilligt erbjudit sin handräckning för spri-. dande af anteckningsböcker. Men då det hittills begagnade formuläret syntes upptaga ett alltför stort antal observations- föremål och denna omständighet kunde afskräcka mången från dylika observationers anställande, ansåg hr Moberg att uya enklare formulär borde för ändamålet utfärdas i unge- färlig öfverensstämmelse med dem, som af Upsala universi- tet blifvit uppgjorda för Sverige, likväl med de förändringar, som förhållandena hos oss kunna påkalla. Med anledning häraf uppdrog Societeten åt hry MOBERG, VON BECKER och MALM- GREN att taga saken under närmare pröfning samt derefter inkomma med utlåtande och förslag i ämnet. Då önskligt vore, att Societetens bibliotek under be- stämda tider hölles öppet för dess ledamöter och andra som deraf ville begagna sig, hade några yngre vetenskapsidkare vid universitetet erbjudit sig att i sådant afseende tillhandagå bibliotekarien vid böckers utlåning och katalogisering. Jemte anmälan härom öfverlemnade hr Moberg saken till Söciete- tens afgörande, men framhöll tillika de svårigheter, som här- vid uppstode till följe af den ytterst inskränkta lokal, hvari Societetens bibliotek för närvarande är inrymdt och söm omöjliggör en fullt ordnad uppställning deraf. Societeten, som ansåg det ankomma på bibliotekarien att begagna sig af det erbjudna biträdet, om han funne det lämpligt, ville i öfrigt endast uppdraga åt hr Moberg att föreslå möjligen be- höfliga ordningsreglor för bibliotekets begagnande. i vi Den 17 December 1877. Boksändningar till Societetens bibliotek hade ingått från Vetenskaps-Akademierna i S:t Petersburg, Berlin, Paris och Turin, Kejserliga Ryska Geograliska Sällskapet i S:t Peters- burg, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, American Aca- demy of Arts and Sciences och Society of Natural History i Boston, Finska Litteratur-Sällskapet, Kejs. Finska Hushåll- nings-Sällskapet samt Finska Läkaresällskapet härstädes. På framställning af hr MOBERG beslöts, att Societetens bibliotek tillsvidare skulle hållas öppet för utlåning och läs- ning hvarje tisdag kl. 11—2 på dagen, hvarjemte den ter- min, inom hvilken boklån borde återställas. bestämdes till utgången af Maj månads. Kronolänsmannen OC. E. LUNDBOHM hade insändt klima- tologiska anteckningar, gjorda i Kittilä af A. G. BoucHr, samt tillika anmält att de meteorologiska instrumenter, som af So- cieteten tillhandahållits dr EDGREN. efter dennes frånfälle för- varas å domarebostället derstädes. Hr AHLQvisT tillkännagaf att han vore sinnad utarbeta en etnografisk skildring af de Ugriska folkstammar, som han sednast besökt, och särskildt Ostjakerna, afsedd att införas i Societetens Akter. Arbetet komme att illustreras med ett antal vyer och etnografiska afbildningar, för hvilka kostna- den beräknats uppgå till 2,000 å 3,000 mark, och önskade hr Ahlqvist veta, huruvida BSoecieteten vore villig att anslå dertill nödiga medel. BSocieteten samtyckte härtill. Likaledes bifölls en af hr FREUDENTHAL framstäld anhäl- lan om införande i Bidragen af en ”Undersökning om Ner- pes-dialekten”, hvilken han vore sinnad att derjemte utgifva såsom akademiskt specimen. Hr Ahlqvist framförde en anhållan från sekreteraren vid Naturforskaresällskapet i Jekaterinenburg angående skriftutbyte emellan nämnda sällskap och Finska Vetenskaps- Societeten. Med bifall härtill beslöts att till en början de härtills utgifna häftena af Observations météorologiques skulle tillsändas sagde sällskap. VIII Den 2! Januari 1878. I anseende till sekreterarens frånvaro fördes protokol- let af hr O. DONNER. Anmäldes särskilda till Sällskapet ingångna boksänd- ningar från utlandet. För införande i Bidragen anmälde hr LaA6Us ett biogra- fiskt arbete om Laxman och förbehöll sig ett antal af 100 exx. öfvertryck, hvartill Soeieteten biföll. Hr AHLQVIST redogjorde för sin under sistlidet år verk- stälda forskningsresa till de Ugriska finnarne. Societeten biföll hr Mobergs förslag, att komiterade för upprättande af. formulär till insamling af klimatologiska an- teckningar finge efter godtfinnande förstärka sig med nya medlemmar. Den 18 Februari 1878. Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från Vetenskaps-Akademierna 1i S:t Petersburg, Berlin, Wien och Paris, Finska Litteratur-Sällskapet, Juridiska Föreningen och Finska Läkaresällskapet härstädes, Konglige Danske Viden- skabernes Selskab i Köpenhamn, Matematiska Föreningen i Moskwa, Astronomische Gesellschaft i Leipzig, Société ento- mologique de Belgique i Brässel, Société des Sciences i Nan- cy, Société Mathématique de France i Paris, Royal Astrono- mieal Society och Zoologieal Society i London. Föredrogos särskilda skrifvelser från Royal Irish Aeca- demy 1 Dublin, Verein fär Kunst und Altertbum i Ulm, Me-” teorologieal Office i London, Naturvännernes Sällskap i Mosk- wa, Geologiska Byrån i Stockholm, Bokhandlaren Gauthier- Villars i Paris, Fysikaliska Central Observatorium i S:t Pe- tersburg, Friherre von Danckelman i Leipzig, Generalguver- nörskansliet, Direktören för lots- och fyrinrättningen, Öfver- forstmästaren OC. J. Forstén i Kuopio, Kollegii Assessorn E. IX Westerlund i Uleåborg, Apotekaren BR. W. Lindström i Tor- neå, Professoren J. F. Elfving i Åbo, Öfverstelöjtnanten A. Appelberg i Hangö, Fröken G. Renvall i Salo, Vicepastorn J. Simelius i Pyhäjärvi och Lotsåldermannen J. Öhman i Utö. Hr MoBErR6 meddelade förslag till nytt formulär för an- tecknande af klimatologiska iakttagelser inom vext- och djur- riket, uppgjordt af den för ändamålet nedsatta komitén, hvil- ket förslag af Societeten godkändes; och beslöts att formu- läret ofördröjligen skulle tryckas i en upplaga af 1.000 exem- plar, hvarjemte åt samma komité uppdrogs att jemväl be- sörja en finsk öfversättning deraf. Hr AHLovist meddelade till införande i Öfversigten en uppsats, hvari han närmare utvecklade de åsigter han vid ett föregående tillfälle (Dee. 1875) framställt angående den af Lenormant m. fl. antagna förvandtskapen emellan akkadiskan och de turanska språken, särskildt finskan. På derom gjord anhållan beviljades ett anslag af 1,600 mark för bekostande af plancher till andra delen af hr Reu- lers arbete ”Fauna hemipterorum gymnoceratorum Europe”, hvars förra del numera lemnat pressen, och utlofvades åt för- fattaren derjemte inalles 150 exemplar öfvertryck. Sekreteraren föredrog en af professor K. HÄLLSTEN in- vifven uppsats med titel: ”Not till Eulers koordinat-transfor- mation”, hvilken godkändes till införande i Öfversigten. Den 18 Mars 1878. Vetenskapliga publikationer hade blifvit Societeten till- sända från Vetenskaps-Akademierna 1 Paris och Berlin, Kejs. Ryska Geografiska Sällskapet i S:t Petersburg, Naturforska- re-föreningen i Kiew, Société entomologique i Brissel, So- ciété géologique i Liége, Société des Sciences mnaturelles i Cherbourg, Société des Sciences physiques et naturelles i Bor- deaux, Aceademia dei Lincei i Rom, Royal Atronomical So- YE ciety i London samt Connecticut Academy of Arts and Scien- ces i New-Haven. Dr A. REINHOLM hade till Societeten öfverlemnat lots- journaler, med deri ingående väderleksanteckningar, förde af lotsåldermannen JOHAN LAXxSTRÖM å Helsingfors lotsplats un- der åren 1839—1876. Societetens observator i Karstula br J. W. SAHLSTEIN underrättade i bref af den 25 Februari, att han numera är bosatt å sin lägenhet Rovasti i Pihtipudas kyrkoby och er- nar derstädes fortsätta de meteorologiska observationerna. Upplästes skrifvelser från Kronolänsmannen G. A. Åhl- berg i Sodankylä, Dr C. Ehrström i Brahestad, Deuerlichska bokhandeln i Göttingen samt professor V. Raulin i Bourdeaux. Hr ELMGREN inlemnade vattenhöjdsobservationer anstälda af honom vid Munkholm i Esbo skär under sistlidne sommar. Hr FREUDENTHAL tillkännagaf skriftligen, att han var sys- selsatt med utarbetande af en ordlista öfver Nerpes-dialek- ten, hvilken han önskade få införd i samma häfte af Bidra- gen, hvari hans förut anmälda afhandling öfver sagde dialekt komme att ingå. Sekreteraren föredrog en af professoren G. MITTAG-LEFF- LER inlemnad afhandling, ”Några nya serieutvecklingar för funktioner af rationel karakter” och förordade dess införande 1 ÅAkterna, hvartill Societeten biföll. Vid ett af sina första sammanträden (dem 11 Juni 1838) hade Vetenskaps-Societeten beslutat, att enhvar af dess tre sektioner finge innehålla högst 10 ordinarie medlemmar, hvil- ket antal, hvad historisk-filologiska sektionen beträffar, se- dermera (den 3 November 1856) ökades till 15. Då det så- lunda faststälda antalet ledamotsplatser inom de båda öfriga sektionerna emellertid numera syntes vara allt för litet, helst flera af dem upptagas af personer, hvilka, såsom bosatta utom Helsingfors, saknade tillfälle att närvara vid Societetens sam- manträden och personligen deltaga i dess förhandlingar, hem- ställde sekreteraren; huruvida icke skäl funnes att öka anta- let af dessa platser till 15 äfven inom matematisk-fysiska och naturalhistoriska sektionerna, hvarigenom större möjlig- XI het skulle beredas för Societeten att med sig införlifva de vetenskapliga förmågor i landet, som visade intresse för hen- nes sträfvanden. Förslaget hänsköts till vederbörande sek- tioners utlåtande. Den 15 April 1878. Till Vetenskaps-Societetens bibliotek hade skrifter an- ländt från Vetenskaps-Akademierna i Berlin, Paris och Tu- rin, Finska Läkaresällskapet, Kongl. Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn, Generaldirection der Königl. Samm- lungen fär Kunst und Wissenschaft i Dresden, Verein fär Kunst und Alterthum i Ulm, Naturforsehende Gesellschaft i Leipzig, Société malacologique och Société entomologique i Briässel, Société des Sciences i Liége, Royal Atronomical So- ciety 1 London, Aceademia dei Lincei i Rom, Smithsonian Institution samt Geological Survey i Washington. Sekreteraren anmälde, att Societeten intill denna dag fått emottaga meteorologiska observationer för sistlidet år från rektorn Kandolin i Mariehamn, professorn Elfving i Åbo, fröken RBenvall i Salo, fröken Molin i Tammerfors, pos- sessionaten Ftholén i Lampis, ingeniörkaptenen Öhmann i Wiborg, provincialläkaren af Tengström i Kexholm, apote- karen RBelander i Sordavala, bruksegaren Arppe och vice- landtmätaren Nordlund i Tohmajärvi, hrr Hagman och Ser- lachius å& Otava jordbruksskola, öfverforstmästaren Forstén i Kuopio, bruksförvaltarer Sahlstein i Karstula, rektorn Ing- man i Nikolaistad, dr EFhrström i Brahestad, assessoren We- sterlund i Uleåborg, pastorn Simelius i Pyhäjärvi och kro- nolänsmannen Åhlberg i Sodankylä: hvarutom Lotsöfversty- relsen benäget meddelat Societeten dylika observationer an- stälda vid Söderskärs, Hangö, Skälskärs, Björneborgs (Säbb- skärs), Kaskö (Skälgrunds), Ulkokalla och Uleåborgs (Mar- janiemi) fyrbåkar. Klimatologiska anteckningar hade blifvit Societeten till- XII sända från dess redan nämnde observatörer i Salo, Karstula Tohmajärvi (Niirala), Brahestad och Uleåborg, samt från Ja- nakkala af vicepastorn Bredenberg och från Orimattila af prosten Granholm. Vattenhöjdsobservationer hade inkommit från Porkala, Hangöudds inre, Jungfrusunds, Utö, Lökö, Rönnskärs och Ly- pörtö lotsplatser, äfvensom, genom lotsstyrelsens bemedling, från Hangö och Söderskärs fyrbåkar. Härefter föredrogos följande skrifvelser: 1:0 ett cirku- lär från Société botanique och Société centrale d'hortieulture de France, innehållande inbjudning till deltagande i en till- ämnad internationel botanisk kongress vid innevarande års allmänna exposition i Paris; 2:0 ett cirkulär från universite- tet i Pavia angående invigningen af en derstädes upprest staty öfver Volta; 3:0 ett täflingsprogram från Akademien i Amsterdam; 4:0 en skrifvelse från Lotsöfverstyrelsen rörande vattenhöjds observationerna vid Lökö lotsplats; 5:0o ett bref från bokhandlaren Watkins & C:o i S:t Petersburg äfvensom 6:0 ett tillkännagifvande från Harvard College i Cambridge (Mass.) om en tillämnad katalog öfver samtliga Vetenskaps- samfunds periodiska publikationer, hvilken förbereddes af hr S. H. Seudder, bibliotekarie vid American Academy of Arts and Sciences. Sekreteraren bemyndigades att för Societetens räkning subskribera på ett exemplar af nämnda katalog. Till ordinarie ledamöter 1 Vetenskaps-Societeten och dess matematisk-fysiska sektion invaldes enhälligt professo- rerne vid Alexanders-Universitetet dr GUSTAF MITTAG-LEFFLER och dr KARL SELIM LFMSTRÖM. Det vid nästföregående sammanträde väckta förslaget om utvidgande af Vetenskaps-Societeten sålunda, att antalet ledamotsplatser inom hvarje sektion skulle bestämmas till 15, togs nu under pröfning; men då meningarne angående detta förslag, som förordats af matematisk-fysiska, men afstyrkts af naturalhistoriska sektionen, syntes vara delade, ansågs lämpligt att till hösten uppskjuta frågans definitiva afgörande. Härefter förekommo följande vetenskapliga meddelanden. Hr MÄKLIN anmälde sig sinnad att i Öfversigten publi- XTTT cera diagnoser öfver förut obeskrifna Statira-arter från Nya Granada samt refererade en af professor van Beneden i Bel- oiska Vetenskaps-Akademiens Annuaire för sistlidet år införd biografisk notis öfver Akademiens fordne medlem F. X. de Burtin (född 1743, död 1818). De Burtin var på sin tid känd såsom framstående naturforskare och mångsidig förfat- tare; särskildt anmärkningsvärdt är att han i fråga om de fossila arterna uttalat åsigter, hvilka sedermera bekräftades genom Cuviers undersökningar. Hr AHLQVtsT meddelade en utredning af ursprunget till det i gamla ungerska handlingar påträffade uttrycket ”ukkon pohar”?, hvilket man velat identifiera med det finska ”ukon malja”, men som i verkligheten vore endast en förvrängning af det latinska ”usueapiones poceulum?, Hr WuxK anmälde till införande i Öfversigten en afhand- ling med titel: Bidrag till Ålands geologi. Lektorn dr P. A. KARSTEN hade insändt manuskript till IV delen af sin Mycologia Fenniea, och skulle den, enligt författarens tillika uttryckta önskan, offentliggöras i Bidragen. Äfven godkändes till införande i Bidragen följande tvenne till Societeten ingifna och nu föredragna arbeten: 1) Anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar, som- marstudier af L. F. FAGERLUND, samt ' 2) Kiinteitä muinais-jäännöksiä ja pakanuudenaikaisia löytöjä Hauhon kihlakunnassa. TLmuetellut AKSEL HEIKEL. Den 29 April 1878. Efter årshögtidens afslutande sammanträdde Societetens ledamöter för att anställa val af viceordförande för det in- sående året: och blef hr Frosterus dertill enhälligt utsedd. XIV Den 20 Maj 1878. I afseende å skriftutbyte hade till Societetens bibliotek boksändningar ingått från Vetenskaps-Akademierna i Stock- holm, Berlin, Wien, Mänchen, Amsterdam och Paris, Société des Naturalistes i Moskwa, Geologische Reichsanstalt och An- thropologisehe Gesellschaft i Wien, Germanisches National- museum i Närnberg, Mediciniseh-Naturwissenschaftliche Ge- sellschaft i Jena, Naturhistorischer Verein i Bonn, Naturfor- -sehende Gesellschaft i Halle, Oberlausitzisehe Gesellschaft i Görlitz, Physikaliseh-Medicinisehe BSocietät i Erlangen, Ge- sellsehaft der Wissenschaften i Göttingen, Naturforsehender Verein i Brinn, Nassauischer Verein fär Naturkunde i Wies- baden, Observatorium i Brissel, Zoologiska Sällskapet ”Na- tura artis magistra” i Amsterdam, Société Mathématique de France i Paris, Académie des sciences, belles-lettres et arts och Société d'agriculture, histoire naturelle et arts utiles i Lyon, Societå Adriatica di -Scienze Naturali i Triest samt Accademia dei Lincei i Rom, hvarutom Ryska Brandförsäk- rings Bolaget i S:t Petersburg hade förärat ett med anled- ning af dess 50-års jubileum utgifvet historiskt statistiskt ar- bete angående Bolagets verksamhet. Den i början af innevarande år organiserade Nautisk- Meteorologiska Byrån i Stockholm framställde i ett nu fö- redraget cirkulär förslag om ömsesidigt skriftutbyte, hvartill Societeten å sin sida samtyckte. Föredrogs ett cirkulär från hrr J. Stas och E. van Be- neden i Liége, hvarigenom BSocieteten inbjöds att deltaga i en tillämnad festlighet med anledning af upphofsmannen till cellulalteorin Sehwanns 40-åriga professorat, äfvensom skrif- velser från sekreteraren för Société Malacologique i Brissel, Bokhandlaren Watkins & C:o i S:t Petersburg och Bruksför- valtaren Sahlstein i Pihtipudas. Hr BoreniUs meddelade uppgifter om dagliga medeltem- peraturen och nederbörden i Helsingfors under året IST, ät- vensom öfver ärliga och månadtliga nederbörden i Helsing- fors under åren 1848— 1877. XV Hr MoBERG tillkännagaf, att han granskat vattenböjds- observationerna för sistlidne år samt meddelade ur dem här- ledda månadtliga medeltal. I en till Vetenskaps-Societeten stäld skrifvelse anhöll lektorn vid kadetkorpsen i Fredrikshamn dr T. G. Aminoff om ett reseunderstöd af 2,000 mark, för att blifva i tillfälle att under instundande sommar å ort och ställe studera det Votjakiska folkets språk, seder, folksång och hedniskt reli- giösa föreställningar. På tillstyrkan af närvarande ledamö- ter af historisk-filologiska sektionen beviljade Societeten det begärda anslaget, emotseende att i sinom tid få emottaga re- dogörelse för resultaten af den tillämnade forskningsresan. Åt folkskoleläraren K. Killinen beviljades likaledes ett anslag af 200 mark för undersökning af fasta fornlemningar i Ulfsby härad under instundande sommar. Bearbetningen af de meteorologiska observationerna för 1877 öfverlemnades åt hr Borenius, som förklarat sig villig att ombesörja densamma mot en ersättning beräknad efter 50 mark för station. Till införande i akterna godkändes en”af filosofie -kan- didaten E. SoURANDER inlemnad afhandling: ”sur Féquation dont dépendent les inégalités séculaires des planétes”, Undertecknad redogjorde för innehållet af en i Annuaire du Bureau des longitudes för 1878 införd uppsats om kos- misk meteorologi, deri författaren. den berömde astronomen Faye, på ett öfvertygande sätt bekämpar vissa lösliga hypo- teser, som fortfarande hyllas af en del meteorologer. Till dessa hör förmenandet att planeten Jupiter skulle utöfva nå- got inflytande på soltläckarne och derigenom medelbart på värmen och växtligheten på jorden. För en sådan hypotes finnes å priori intet giltigt skäl: dess enda stöd är den öf- verensstämmelse man trott sig finna emellan de här berörda fenomenen i afseende å deras periodicitet. En närmare un- dersökning visar emellertid att den antagna öfverensstämmel- sen i verkligheten icke existerar. Jupiters omloppstid är noga bekant, den utgör 11,9 år, hvaremot perioden för solfläc- korna enligt den tillförlitligaste beräkning är 11,1 år. Här XVI föreligger således en differens af 0,8 år, som måste hafva till följd att maxima af solfläckarne efterhand inträffa på de mest olika tidpunkter af jupitersåret. Hvad åter solfläckar- nes förmenta inverkan på temperaturen beträffar, kan den enligt Fayes beräkning i maximum uppgå till högst 09,15 C. och är alltså 1 klimatiskt hänseende försvinnande. Också har den redan af den äldre Herschel framkastade förmodan, att solfläckarne kunde befordra växfligheten, icke vunnit be- kräftelse genom den sammanställning Carrington gjort af sä- despriserna i England å ena samt maximum och minimum af solfläckarna å andra sidan under en tidrymd af två hela sekler. — Men icke ens det samband meteorologerna trott sig finna emellan de magnetiska variationerna på jorden och solfläckarne vill Faye låta gälla såsom en berättigad hypo- tes, emedan enligt hans i Pariser Akademiens Comptes Ren- dug nyligen meddelade beräkningar perioderna äfven för dessa fenomen äro från hvarandra väsendtligen afvikande, nemli- gen 11,11 år för solfläckarna och 10,45 år för de magneti- ska variationerna. Dessa hans beräkningar hafva emellertid framkallat skilda bemötanden af Wolf och Broun och föran- ledt en diskussion, som utan tvifvel skall bidraga till frå- gans utredning. L. Lindelöf. Vetenskapliga meddelanden. AVVARA Är Accadiskan verkligen ett ural-altaiskt språk? Af Aug. Ahlqvist. Redan temligen länge har det äfven här varit bekant, att assyriologerna uti kilskrifts-inskrifterna och -litteraturen bland annat trott sig hafva upptäckt ett turanskt språk, hvil- ket de först kallade Accadiskan, men nu äro böjde att hellre benämna Sumeriskan. Meddelanden om denna upp- täckt och dess förmodade vigt för Finnarnes fornhistoria hafva icke heller saknats i vår Societet. Men hvarken här eller annorstädes hafva de praktiska turanisterna kunnat inlåta sig i undersökningar om Aceadiskan hufvudsakligast af den or- sak, att det språkmaterial, aceadisterna erbjudit dem ur kil- skrifterna, varit alltför obetydligt och derjemte äfven före- kommit i hög grad otillförlitligt. För forskare, hvilka såsom turanisterna varit vane att göra sina undersökningar ute i naturen d. v. s. i det lefvande språket sådant det förekom- mer på de talandes läppar, tyckes det omöjligt, att ett för flera tusen år sedan utdödt tungomål, hvars ljudsystem in- genstädes är upptecknadt, kunde restitueras på sådana om- vägar och ur så ofullkomliga källor som de, hvilka accadi- sterna begagnat. De turanska språkforskarnes tveksamhet att taga någon befattning med Accadiskan har underhållits äfven deraf, att detta språk, sådant det eller partier deraf visat sig i kilskriftforskarnes skrifter, ej erbjudit några verk- liga analogier eller anknytningspunkter hvarken med den ena eller andra grenen af den turanska språkstammen. Och då härtill kommer, att begreppet ”turanism” af somliga förfat- tare (såsom t. ex. M. Miller) får en så vidsträckt omfatt- ning att det sammanfaller med begreppet ”agelutination”, hafva de turanska linguisterna trott sig böra vara på siu vakt mot de exoteriska accadisternas påståenden, helst det under de sednaste årtiondena nära nog blifvit mode, att till den turanska språkgruppen hänföra alla sådana tungomål (Ba- skiskan m, fl.), hvilka man ej kunnat få inrymda på andra områden. Under de allra sednast förflutna åren har förhållandet dock betydligen förändrats. Aececeadisterna hafva i grammati- kaliskt och lexikografiskt ordnade sammanställningar gjort det accadiska språkmaterial, de trott sig hafva funnit i kil- skrifterna, tillgängligt för den större allmänheten; och de hafva närmare formulerat sina påståenden om den förmodade förvandtskapen med de turanska språken. För dessa fram- steg har man i synnerhet att tacka fransmannen LENORMANT. I en år 1873 litografiskt tryckt skrift, kallad Études Ac- cadiennes, lemnar han bland annat en grammatikalisk framställning af ifrågavarande språk, såvidt det då för han- den varande materialet tillåtit en sådan, och om Accadiskans språknatur och ställning till andra tungomål afger han föl- jande utlåtande. ”Accadiskan”, säger han (1:ere Partie, fol. 197) ”framter en för stor originalitet och ett alltför egen- domligt skaplynne för att den naturligen skulle kunna ingå uti någon af de grupper, man antager bland dem (de turan- ska språken). Hvad som i synnerhet utmärker detta språk, är förekomsten deri af fenomener, hvilka man hittills ej fun- nit förenade i ett enda tungomål, utan spridda i språk, vidt skilda från hvarandra, och förekomsten af motsatta tenden- ser, hvilka kunna synas tillochmed oförenliga: en förmåga af agglutination, som går ända till polysyntetism, och en fal- lenhet för inkapsulation, nära nog jemförlig med den i de amerikanska språken. i förening med ett fullkomligt beva- rande af alla de ord, som ingå i agglutinationen, i det de helt enkelt rada sig invid hvarandra och utan att på något sätt förkortas eller stympas för att kunna bättre införlifva sig med hufvudordet; en mekanism af kasuela postpositioner, hvilka spela rolen af prepositioner, vid sidan af verkliga pre- positioner, nyttjade på samma sätt som prepositionerna i fle- xionsspråken: bruket af personspronominerna såsom posses- sivsuffixer vid sidan af en prepositiv agglutination d. v. s. ett personalpronomen framtill affigeradt till verbets stam.” Oaktadt dessa Acceadiskans märkvärdiga egenskaper, af hvilka de flesta och vigtigaste icke förefinnas hos de turanska språ- ken i inskränktare betydelse, utan tvärtom svära mot dessas egentliga art och väsende, är författaren dock, hufvudsakli- gast på grund af några ordlikheter, böjd att hänföra Accadi- skan till nämnda språk och särskildt till den finskt-ugriska orenen af dem. Djerfvare och bestämdare blir hans språk i en ny skrift om Acecadiskan, som han utgaf två år derefter under titeln: La Langue Primitive de la Chaldée et les idio- mes touraniennes. Närmaste anledningen till denna skrift var en i Journal Asiatique för juni 1874 införd uppsats: Observations critiques sur les prétendus Touraniens de la Babylomie, författad af J. HALÉVY, en temligen bekant semitist. Denne försöker bevisa ingenting mindre än att de s. k aceadiska texter, hvilka Lenormant och andra dechiff- rerat ur kilskrifterna, ”långt ifrån att vara författade i ett turanskt språk, äro assyriska texter, skrifna 1 ett egendom- ligt ideografiskt system, hvilket för sin ålderdomlighets skull ansågs heligare än den rent fonetiska skriften”. Halévy in- skränker sig dock ej till att söka ådagalägga detta, utan an- tager äfven derjemte de aceadiska texternas riktighet och försöker bevisa att det språk, hvarpå de äro affattade, inga- lunda är något turanskt tungomål. Mot dessa påståenden är Lenormant's nämnda sednare skrift riktad, och Halévys djerfva sats, att det som kilskriftforskarne ansett och behandlat så- som ett eget språk, Aceadiskan, ej vore annat än en ideo- oraflisk framställning af den dermed sammanstående assyri- ska texten, som är fonetiskt skrifven, anses af sakkännare vara fullständigt vederlagd såväl af Lenormant som af den kände tyska kilskrifttolkaren E. SCHRADER, hvilken angrep denna Halévys sats uti en afhandling: Ist das Akkadische der Keilinschriften eine Sprache oder eine Schrift?, som är införd i Zeitschrift der deutschen morgenlän- disehen Gesellschaft, Band 29, h. 1, och utkom nästan samtidigt med Lenormant's ofvannämnda arbete. Accadiskans turanism försvarar den sednare, 1 det han sats för sats föl- jer Halévy's angrepp. Härvid framställer han ånyo det gram- matikaliska material, han redan förut meddelat i Études Accadiennes, och begagnar tillfället att rätta och föröka sina i dessa meddelade hithörande uppgifter. Slutet af ar- betet upptages af en ”glossaire” öfver accadiska ord, hvilka deri blifvit citerade och förklarade; och det är att förmoda att denna förteckning omfattar alla de ord, som hittills med säkerhet blifvit dechiffrerade ur de aceadiska texterna. Innan jag skrider till att taga närmare notis om detta arbete och det deri framställda accadiska språket, vill jag ännu fästa läsarens uppmärksamhet dervid, att den turanism, som hr Lenormant trott sig finna 1 detta tungomål, icke är den ofvan berörda vidsträcktare, hvilken sammanfaller med agglutinationen, utan den turanism i inskränktare mening, som representeras af de ural-altaiska språken och utgör de- ras skaplynne. Detta framgår tydligen icke blott deraf, att han jemförer Aceadiskan oftast med språk ur den finskt-ugri- ska grenen, stundom med de turkiska och någongång med de samojediska, utan äfven af den ställning, han i en öfver- sigtstablå i slutet gifvit Aceadiskan bland dessa språk — hvarom längre fram mera — och äfven af hans bestämda uttalanden, t. ex. La Langue Primitive de la Chal- dée, s. 164. Efter antecknandet häraf kunna vi nu gå att betrakta Acecadiskans språkformer och ordmaterial, och derunder draga våra slutsatser ur de jemförelser, vi komma 1 tillfälle att an- ställa. Hvad till en början detta språks ljudsystem beträffar, vill jag ej fästa någon synnerlig vigt dervid, att ordstam- marne i Accadiskan ofta hafva konsonantiskt utljud, något som äfven förekommer i de flesta ural-altaiska språk, ehuru regeln i det kanske ursprungligaste och bäst bibehållna af dem alla, vår Finska, är att ordstammen alltid har vokaliskt utljud. . Mera måste man förundra sig deröfver, att Accadi- skan saknar vokalharmonin. Det är visst sant, att denna egenhet ej heller anträffas i åtskilliga andra turanska språk. Men då den imellertid förekommer i de ojemförligt talrika- ste, mest utbredda och fullkomligaste af dem (Finskan, Ma- gyariskan, Turkiskan och Mongoliskan), är det temligen sä- kert, att vokalharmonin är en dessa tungomål tillhörig ur- sprunglig egenhet, hvilken endast en mindre del af dem för- lorat genom främmande inflytelse. Det hade varit att för- vänta, att Accadiskan, som, om den verkligen komme att in- taga en plats bland de turanska språken, vore ett af de äld- sta bland dem, bevarat detta turanismens förnämsta karak- tersdrag, och frånvaron af vokalharmonin deri kan sålunda ej annat än i hög grad förminska sannolikheten af detta tun- gomåls turanska ursprung. Detsamma göra några vigtiga omständigheter i dess ordbildning. Att ordstammen tillika är nomen och verbum förekommer endast undantagsvis i de ural-altaiska språken och ingalunda så allmänt som hr Lenormant tyckes föreställa sig. Medan detta synes vara regel i Accadiskan, är det un- dantag i sistnämnda tungomål, hvilka alla hafva en mängd särskilda derivationsformer för verbet. En lika betänklig omständighet är i det förmenta chaldeiska turanspråket re- duplikationens användande. Det begagnar reduplikationen för att uttrycka icke allenast intensitet i ett egenskaps- eller något annat ords betydelse, t. ex. mi svart mimi djupt mör- ker, bar band barbar knippe, ett förfarande, hvaraf rudi- mentära spår förekomma äfven i Finskan, Ungerskan och Tschuvaschiskan (se derom min Suomen kielen Raken- nus s. 116), utan äfven intensitet eller freqvens i den hand- ling, som ett primitivt verbum benämner, t. ex. um lemna umum öfvergifva, bu utsträcka bubu stöta långt bort, gur skilja sig qurqur vara fiendtlig, ett slag af ordbildning, som alls icke anträffas 1 våra ural-altaiska språk. Ännu mindre sker i dessa något slag af ordbildning el- ler ordböjning genom prefigering, något som förekommer i Acceadiskan icke blott i verbet, såsom vi snart få se, utan äfven på nominets område. Så bildar detta språk nomina abstracta genom prefixen nam, t. ex. nam-ungal konung- slighet I. konungadöme af ungal konung, nam-ad faderlighet af ad, adda fader, nam-tur barndom af tur barn; prefixen id förlänar derivatet betydelsen af lokalitet, t. ex. id-mar boning, hus af mar bo, id-bat befästad residensstad, hufvud- stad af bat mur, id-lal brunn af lal fyllas; prefixen ki är formativ för nomina agentis, t. ex. ki-pal rebell af pal bryta, vexla, ki-lal underhållare 1. uppehållare af det nyss anförda lal, o.s.v. Vid betraktandet af denna företeelse rinner mig i hågen det bekanta yttrandet, att förekomsten af a privati- vum tillika i Sanskrit och Grekiskan intygar mera om dessa språks förvandtskap än alla möjliga ordliKkheter; och jag får dervid lust att efterbilda detta yttrande och angående Acca- diskans slägtskap med de finskt-ugriska eller öfverhufvud med de ural-altaiska tungomålen säga, att bruket af prefixer i Accadiskan, och detta i en sådan utsträckning som de an- förda exemplen utvisa, allena är så afgörande för detta språks icke-förvandtskap med nämnda tungomål, att alla förmenta likheter mellan dem betyda alls ingenting. Men jag lemnar alla exklamationer och fortsätter att anföra fakta. Det accadiska nominets deklination har i singularis föl- jande utseende: Nominativ adda fader Actusativ adda fader Genitiv adda faders Dativ addara = åt fadren Illativ addaku åt, mot, för fadren Iness. o. Elat. addata i fadren, ur fadren Superessiv addage = öfver, ofvanpå fadren Sublativ addagelal ofvanpå fadren (rörelse till) Delativ addalalge under fadren (rörelse till) Ablativ addana = från fadren Adessiv addala uti, hos fadren Possessiv addalal fadrens, till fadren Comitativ addakit med fadren Instrumental — addali genom, förmedelst fadren Eqvativ addagim såsom fadren Oppositiv addagab emot, framför fadren. Pluralis vanliga tecken är mes, som fogas till ordstam- men, såsom i adda-mes fäder 1. fädren. De possessiva pro- nominal-suffixerna sättas likaledes efter ordstammen och i pluralis efter pluraländelsen, t. ex. adda-mu min fader, plur. adda-mes-mu mina fäder. Kasusändelsen sättes sist, t. ex. adda-mu-ra åt min fader, plur. adda-mes-mu-ra åt mina fä- der. En annan mindre bruklig pluraländelse är ene, som åter sättes sist i agelutinationsserien, t. ex. adda-mu-ene mina fäder, adda-mu-ra-ene åt mina fäder. Äfven en numerus dualis förekommer af det accadiska nominet: den antager räkneordet kas till ändelse, såsom uti si-kas ögon (två), pi- kas öron (två). Efter framstöllandet af denna Aceadiskans deklination utropar hr Lenormant: ”det här är den turanska deklinatio- nen i hela dess renhet och hela dess regelbundenhet, omöj- lig att misskänna och som ej kan förblandas med någon an- nan språkfamiljs deklination.” Javäl, jag medgifver det, den accadiska deklinationen är lik den turanska, såvidt aggluti- nationen är principen såväl i den ena som i den andra; men längre sträcker sig ej heller likheten eller identiteten. Hr Lenormant tror sig dock finna en sådan äfven i somliga af de enskilda böjningsformerna. Låtom oss granska dessa. Bland kasus kunna endast de, som till ändelser hafva ta, na, la och li, komma i fråga, ty de öfriga kasusformerna hafva ej ens skenbart några motsvarigheter i de ural-altaiska språkens deklination. Den förstnämnda suffixen är i Acca- diskan ändelse tillika för inessivus och elativus d. ä. för två kasus med alldeles motsatt betydelse! Detta gör hr Lenor- mant's uppgifter om denna form tvifvelaktiga; ty huru skulle ett språk, som har en sådan mängd kasusformer för öfrigt, tillåtit sig att nyttja samma ändelse för betecknandet af två alldeles motsatta lokalitetsförhållanden? Jag medgifver dock, att ändelsen -ta i de ural-altaiska idiomerna förekommer nyttjad i hvardera af den aceadiska kasusformens olika be- tydelser. I de turkiska språken är neml. da (dä) ändelse för lokativus (inessivus), och i Finskan samt flera finskt-ugri- ska språk betecknar denna ändelse rörelse ifrån, med hvil- ken betydelse den förekommer i Finskan uti ej mindre än tre kasus (partitivus, ablativus, elativus). Men den turkiska ändelsen da, som betecknar hvila eller varande, kan ej vara identisk med den finska, utan har annat ursprung än denna, och är kanske identisk med den finska ändelsen na, hvilken har samma betydelse som den turkiska och anträffas i vårt språk likaledes uti tre kasusformer (essivus, adessivus, ines- sivus). Med afseende å dessa omständigheter kan jag ej an- nat än anse likheten i den accadiska och de nämnda ural- altaiska kasusformerna för en ren tillfällighet, helst någon likhet eller identitet icke heller förekommer i andra böjnings- ändelser. Ty äfven Accadiskans kasus på na (ablativus) har en alldeles motsatt betydelse till den nyssanförda finska ka- sus på na, hvilken anträffas 1 sin betydelse tillochmed uti de samojediska språken. Skenbar är också identiteten af Accadiskans adessivus på la och Finskans adessivus på Ila, ty numera känner hvar man här i Finland, att i denna än- delse ingå två elementer, den yttre lokalitetens charakteri- stiska l(ala) och nyssnämnda ändelse na (således ursprung- ligen Ina), hvars n blifvit assimileradt med det föregående I. Lika litet har Aceadiskans ändelse för instrumentalis I att skaffa med den i de permska språken förekommande da- tivus- (lativus-) ändelsen ly, då denna betecknar rörelse till samt i denna sin betydelse och förmodligen äfven till sitt ursprung är identisk med Finskans ändelse för dativus (lati- vus) ne, ni. Att Finskans genitiv-ändelse n» har att tacka detta ne för sin uppkomst, torde numera vara utom allt tvif- vel (se derom Suomen kielen Rakennus, s. 100), och det hr Lenormant (s 133) i spåren efter Weske fantiserar om suffixen » eller na såsom ändelse för en ursprunglig ka- sus, hvilken tillika vore ”lokativ, ablativ-genitiv och instru- mental-modal”, kan hos sakkännaren ej annat än väcka löje. En sådan vet neml., att i Finskan ändelserna na (essivus, urspr. lokativus) och ne, ni (lativus, terminativus) beteckna olika kasus, att komitativs ne och instruktivs (instrumentalis”) nr, sins emellan identiska. hafva sitt ursprung i ett me, hvil- ket ännu anträffas såsom derivationsändelse för nomina in- strumenti och att ingen af nu nämnda kasus hvarken har eller haft betydelsen af ablativus. Intetdera af Aceadiskans tvänne pluralistecken har hel- ler likhet med eller ens tycke af något utaf pluralistecknen på det ural-altaiska språkområdet, hvilka äro: k, t, it, vlä, jas, sam, zan, lar, nar. Af en ”importance capitale? för Accadiskans förvandt- skap med nyssnämnda språk anser hr Lenormant vidare den omständigheten vara, att det förra språket saknar likasom de sednare all genusskilnad. Jag finner dock detta icke just innebära något annat än att Accadiskan ej är något ariskt lungomål, ty det är ju förnämligast dessa som lägga en sådan vigt vid uttryckandet af genus. Om saknaden af ut- tryck för genusskilnaden verkligen vore af så stor vigt vid afgörandet af två olika idiomers förvandtskap som hr Lenor- mant låter påskina, kunde man i alla fem verldsdelarne finna språk, som vore beslägtade med de finska. Deremot anser jag 1 likhet med hr Halévy det vara ett ganska vigtigt bevis, bland andra dylika, för Accadiskans icke-turanism, att i detta språk adjektivet såsom attribut all- tid står efter substantivet, och icke blott detta, utan attri- butet antager numerus- och andra ändelser, medan substan- tivet förblir af dem oberördt. Detta är raka motsatsen af det vanliga sakförhållandet i de turanska språken, och de exempel, hr Lenormant anför ur en bristfällig votjakisk ev- angeliiöfversättning och ur en gammal ungersk text, för att bevisa att substantiv och adjektiv i de turanska språken kon- strueras på samma sätt som i Accadiskan, betyda ingenting, då de äro hemtade från så otillförlitliga källor och då det motsatta förhållandet såsom det i dessa språk rådande är all- mänt bekant. I poetiskt språk och der man med flit vill gifva uttrycket en ovanlig form (såsom i gåtor, ordspråk o. d.) kastas attributet väl äfven i Finskan någongång efter sitt substantiv; men detta är ej regeln, utan undantag. Allra- 10 minst skulle man här säga: puu korkeat = korkeat puut, puu korkeissa = korkeissa puissa, puu korkeissani = kor- keissa puissani, såsom regeln fordrar det i Accadiskan. Tvärt- om lemnar t. ex. Estniskan det förutgående attributivordet oböjdt eller sätter det blott, när böjning kommer i fråga, uti genitivus sing., medan det efterföljande substantivet an- tager numerus- och kasusändelserna; t. ex. musta kättega = mustilla käsillä, kerge mötetega = kevyillä ajatuksilla, pimeda inimeste = sokeain ihmisten, noore inimeste = nuor- ten ihmisten, öige teele = oikealle tielle, eller ock står attri- butet väl i samma kasus som substantivet, men alltid i sin- gularis, äfven då det sistnämnda står i pluralis, t. ex. uues riidis = uusissa vaatteissa, ajalikust asjust = ajallisista asioi- sta (se AHRENS, Grammatik der Ehstnisehen Spra- che, Reval 1853, 2:r Theil, ss. 23—25). I de ostfinska språ- ken deremot står attributet alltid framför substantivet och är alltid oböjdt, således raka motsatsen af hvad förhållandet är i Accadiskan. Bland räkneorden anför Lenormant följande cardinalia såsom kända, neml. id 1, kas 2, is 3, sana och san 4, bara o. bar 5, as 6, sesna I, bur 10. Derefter yttrar han: ”för ”två”? och ”sju” är Aceadiskans likhet med de andra språken, framförallt med de finskt-ugriska, så slående, att någon an- nan utläggning än vår tabell ej är af nöden. Detta kan man, fortfar han, äfven säga om ”ett”, utom att Ostjakiskan allena har bevarat dentalen, hvilken vi finna utgöra utljudet i Aceadiskan (ostj. it, acead. id); alla de andra finskt-ugri- ska idiomen ersätta den med en guttural.” Detta är dock ett förvändt sätt att resonnera. Regeln måste väl dragas ur flertalet af företeelserna, icke ur ett enstaka fall. Jag har för längesedan (Suomi, 2 Jakso I:nen osa s. 36 ff.) sökt ådagalägga, att uti de finskt-ugriska språkens ord för ”ett” det genomgående temat är ett £, som står tillsammans med de mest olika vokaler (f. yk-sti urspr. yk-te, tscher. ik 0. ik-tat, la. ok-ta, votj. og 0. odyg urspr. og-yd, ung. egy), och att det dentala element, som förekommer i ordets sed- nare stafvelse, är ett paragogiskt tillägg, här likasom i så i många andra fall tillkommet utan inverkan på betydelsen och blott för trochaismens skull. Tvärtemot hvad hr Lenor- mant påstår kunna vi således säga, att dentalen uti ostj. it uppkommit af den öfverallt i de andra språken bevarade ur- sprungliga gutturalen; och detta har väl äfven inträffat med Accadiskans id, i fall dettas likhet med det ostjakiska ordet är något annat än blott ett verk af slumpen. Om de finskt- ugriska språkens namn för ”två” har jag sökt göra troligt, att det ursprungliga elementet deri utgöres af & -- &k, således tecknet för ”ett” fördubbladt (tseher. kok, syrj. kyk, f. urspr. kak), och att samma dentala element som i ordet för ”ett” äfven deri förekommer såsom ett oväsendtligt ttllägg. Det accadiska kas och det ursprungliga finskt-ugriska ordet kak, kok, kyk äro således ingalunda identiska. Beträffande det accadiska ordets för ”sju” sesna öfverensstämmelse med de finskt-ugriska språkens namn för detta tal (seitsemän, sisem, siztm Oo. s. v.), kan den ej heller vara annat än illusorisk, eller bör den anses vara en följd deraf, att såväl Accadi- skan som de finska språken lånat ordet ur samma källa. Att detta tals finskt-ugriska namn är lånadt, tror jag mig hafva bevisat 1 nyss åberopade uppsats; likheten af seittem (stam- men för seittemän, seitsemän) och sanskr. saptan, lat. sep- tem å ena sidan, likasom likheten af ung. hét och pers. heft, or. hepta å den andra, är så påtaglig, att något tvifvel om det finska ordets främmande ursprung ej kan ega rum. I de ugriska språken betecknas äfven begreppet ”vecka” med talordet för ”sju”. Det är troligt, att ordet i denna religiöst- astronomiska betydelse från de ariska språken inkommit på vårt språkområde. Också framgår det ur de finskt-ugriska räkneordens beskaffenhet, att de finska folken i början hyl- lat sexagesimalsystemet och ursprungligen räknat blott till 6. Likheten af accad. sesna med f. seitsemän bevisar således enligt min uppfattning ingenting om Aececadiskans förvandt- skap med Finskan. De aceadiska orden för ”tre” is, för ”fem” bar och för ”sex” as, anser åter hr Lenormant vara identiska med de turkiska ut, ät och bes, bis samt alta, olta, alti. Vore det nu verkligen fallet, att detta språk hade en del räkneord gemensamma med de finska språken, en annan del med de turkiska och åter en annan del alldeles främ- mandartade (såsom san 4 och bur 10), så kan man ej värja sig mot den tanken, att Accadiskan dock är ett besynner- ligt conglomerat af olika elementer och föga företer den lef- vande enhet, som likväl utgör hvarje språks, äfven det lägst ståendes, förnämsta egenskap. Till det sagda må jag ännu tillägga, att medan Aeccadiskans formativ för ordinalia är kam, utgöres dessa ords ändelse i de finskt-ugriska språken af ljuden mt, nt; således äfven här alls ingen öfverensstäm- melse mellan Aecadiskan och de sistnämnda, medan dessa i denna omständighet såsom på räkneordens område öfverhuf- vud förete en märklig samstämmighet. En af de många besynnerligheterna, som förekomma i Aeccadiskan och sådana man sällan anträffar 1 andra språk, är den, att personspronominerna deri bestå af tvänne full- ständiga serier, hvilka båda äro lika mycket i bruk, men sins emellan alls ieke hafva någon slägtskap. Den ena se- rien består af 1:sta p. mu, plur. me, såsom possessivsuffix mu; 2:dra p. 2u, plur. 2u-nene, suff. 2u; 3:dje p. an, na, plur. nene, suff. ni, na, ne. Hr Lenormant fägnar sig ej li- tet öfver den likhet, dessa pronominer hafva med motsva- rande pronominer i de finska idiomen. Denna likhet bevi- sar dock ej mycket, då förvandtskap i andra delar af språk- byggnaden och språkmaterialet saknas, eller antyder den på sin höjd om en urförvandtskap. som, ehuru ännu ej utredd, i personspronominerna tyckes existera mellan tungomål, hvilka eljest alls icke äro beslägtade. Hr Lenormant kunde lika väl hafva sagt, att de accadiska personspronominernas likhet med motsvarande pronominer i Grekiskan och alla ariska språk öfverhufvud intygar Aceadiskans slägtskap med dessa språk, ty denna likhet är verkligen lika stor som likheten mellan de accadiska och de finska pronominerna. Och från vår sida kunde vi yrka, och det har verkligen på fullt all- var blifvit yrkadt (uti IDMAN'S bekanta afhandling Försök att visa gemenskap mellan Finska och Grekiska språken, Åbo 1774), att Finskan vore beslägtad med Gre- 13 kiskan, emedan ju personspronominerna i de båda språken hafva ett så förvånande tycke af hvarandra. Ett sådant yr- kande innebär dock en absurditet. Ännu absurdare är ett dylikt yrkande beträffande Finskans förvandtskap med Ac- cadiskan, då detta språk har en annan serie af personspro- nominer, hvilka förete ingen likhet med de finska, men imel- lertid kunna vara de ursprungliga och de äkta acceadiska. Dessa andra personspronominer äro följande: 1:sta p. dab, 2:dra p. mun, men, 3:dje p. abba, bab, lika i singularis och pluralis. Såväl dessa.som de först nämnda nyttjas äfven till betecknande af verbets person. pronominerna af andra serien dock äfven såsom uttryck för verbets objekt. Och härmed befinna vi oss på verbets område. Före- teelserna här äro, om möjligt, ännu besynnerligare än i an- dra delar af språkbyggnaden, och ingenting berättigar for- skaren så litet som det accadiska verbet att antaga den för- vandtskap, hvarom här är fråga. Sjelfva hr Oppert, den ac- cadiska språkforskningens fader, har, enligt citat som tillfäl- ligtvis fått plats i hr Lenormant's egen bok (La Langue Primitive, ss. 236, 242), ”längesedan insett, att det ej är någon likhet mellan mekanismen i det acceadiska verbet och den, som förekommer 1 de ural-altaiska språkens verbum”, och att han i det förra ”ej kunnat finna något alls, som skulle påminna om den turanska konjugationen” +). Hvarje fördoms- fri turanist måste förena sig i detta omdöme och derjemte tillägga, att verbets konjugation 1 Acceadiskan är alldeles oför- enlig med den turanska konjugationen, emedan principen i den förra är prefigering, och dertill en enorm prefigering, som är snarlik den i de amerikanska språken förekommande inkapsulationen (se hr Lenormants eget yttrande härom i bör- jan af denna uppsats), medan de turanska tungomålen ut- trycka alla relationer förmedelst efter ordstammen fästade enskilda ljud eller stafvelser. Det vore för vidlyftigt, att +) Det är bekant, att denne den mest kompetenta domare i fråga om Aeccadiskan vid ett sednare tillfälle ännu afgjordare yttrat .« sig mot den påstådda förvandtskapen mellan detta idiom och de ural- altaiska språken. 14 här lemna en fullständig öfversigt af det invecklade accadi- ska verbet. Men några omständigheter måste jag dock an- föra derur för att bestyrka det sagda och dermed tillika öf- vertyga läsaren om omöjligheten af Aceadiskans förvandt- skap med de ural-altaiska och specielt med de finskt-ugriska språken. Utom den enkla verbstammens reduplikation, hvarom förut (s. 5) nämnts, har det accadiska verbet 10 olika de- rivationsformer, uti hvilka det enkla verbets betydelse modi- fieras medelst framför stammen anskjutna ändelser eller ord. Så t. ex. fås af sem (som betyder se) en ”voix gratificative” (ett slags factitivum) su-sem låta se, föranleda att någon ser, en objektiv-permansiv mun-sem se fortfarande, en reciprok och cooperativ ra-sem se hvarandra ell. se tillsammans, en augmentativ imma-sem se i grund ell. se helt och hållet, en kausativ da-sem låta se, o. s. v. Verbets derivation sker så- ledes, likasom nominets, förmedelst prefixer. Så försiggår äf- ven konjugationen. Hr Lenormant antager tre konjugationsar- ter: en prepositiv, en postpositiv och en perifrastisk, den sist- nämnda motsvarande andra språks passivam. I den postpo- sitiva konjugationen säger han att relationerna uttryckas me- delst suffixer, lagda efter verbets stam; detta vore således agglutination och kunde erbjuda någon jemförelsepunkt med de ural-altaiska språken. Men till all olycka är ”använd- ningen af denna konjugation mycket sällsynt”. såsom hr Le- normant tillstår sjelf (s. 186). ”Exemplen på postpositivt konjugerade verber”?, yttrar han på ett annat ställe (s. 233), ”äro ytterst sällsynta i texterna; språket besatt väl förmå- gan att bilda en verbal agglutination; men bruket använde den mycket litet; det gaf företrädet åt den prepositiva kon- jugationen.” Vi hafva således att hålla oss till denna sistnämnda, såsom den egentliga och ”vanligaste, nästan den enda, hvaraf man finner exempel i texterna”, såsom hr Lenormant åter på ett annat ställe (s. 185) säger. Uti denna konjugation förekomma hos vår författare icke mindre än 16 modi, bland hvilka 6 motsvara våra nominalmodi. Tempora äro blott 2, för den närvarande och den förflutna tiden. Alla dessa ver- bets former förekomma äfven med negation, hvilken uttryc- kes med ett tillägg, som är antingen "nu eller me och in- kapsuleras, likasom de flesta af de öfriga tilläggen. Lägger man nu härtill, att af de transitiva verberna äfven förefin- nes en objekt-konjugation, hvari objektets person är uttryckt medelst ett inkapsuleradt personspronomen, så finner man, hvilken börda af prefigerade relationsuttryck den acceadiska verbstammen har att uppbära. Jag vill nu anföra några böjningsformer af det nyss nämnda verbet sem, för att belysa det ofvansagda: Przes. 3 p. in-SEM-mu ell. ib-SEM-mu han ser h i fan-dab-sEM-mu AN arr z Rae ren EE Får ft Sin-mun-SEM-mu KÖPARE han ser dig N fin-nan-SEM-mu I | | ” < S -. ; Wan-nan-sem-mu$ 221 ser honom Preet. 3 p. in-SEM |. ni-SEM |. tb-SEM han såg . San-dab-sEM ER ARNBIT ER " "Wba-dab-sEmY ”"Ny5285 mg ViN-MUN-SEM ba-mun-SEM 3 . han såg dig ha RR EM RER han såg honom Prees. 3. nu-n-SEM-mu han ser icke Preet. 3. nu-n-SEM han såg icke Prees. 3. me-ba-dab-semM-mu han ser icke mig Preet. 3. me-ba-dab-sem han såg icke mig Prees. 3. me-ba-mun-semM-mu han ser icke dig Preet. 3. me-ba-mun-SEM-mu-s de sågo icke dig, o. s. v. Dessa exempel äro tagna från det enkla verbets modus indicativus. Här följa exempel från några af de öfriga modi. Interrogativ: Prees, 3. abamu-dab-sEm-mu ser han mig Preet. 3. abamu-dab-sem såg han mig 16 Precativ: ga-dab-sSEM å SA 3 SAR må han se mig 3 Pl. ya-ba-dab-sEM-mu-ne må de se mig 3 Pl. me-a-ba-dab-SEM-mu-ne må de icke se mig Participium: Pres. an-dab-sEM-mu-a som ser mig ”-— Nu-N-SEM-mu-a som icke ser mig Preet. an-dab-SEM-m-a som sett mig ”-— AnU-N-SEM-m-a som icke sett mig. Äfven af de härledda verbernas konjugation må här följa några prof. Stamordet är fortfarande verbet sem. Verbum causativum: Prees. 3. mi-n-da-SEM-mu han låter se honom Pret. 3. ba-mun-da-sem han lät se dig Interr. Preet. 3. abamu-n-da-sEm lät han se honom Verbum reciprocum och cooperativum: är | Press. 3 PI. ba-ran-dab-SEM-mu-ne de se mig tillsammans | Precat. 3 Pl. ya-ba-ra-mun-SEM-mu-ne må de se mig till- sammans Verbum objectivo-permansivum: Press. 3 Pl. nu-mun-ib-SEM-mu-ne de se mig icke fort- farande Verbum augmentativum: Pros. 3 Pl. imm-in-in-SEM-mu-ne de se honom helt och a hållet Verbum cooperativo-intensivum: Przees. 3 Pl. sa-mu-ra-dan-sEm-mu-ne de tillsammans se dig uthållande Verbum augmentativo-cooperativum: Pres. 3 Pl. imma-ra-n-SEM-mu-ne de föranleda (någon) att se uthållande. Dock — det anförda torde vara nog för att visa, huru beskaffadt verbet i Aceadiskan är. Låtom oss nu kasta äf- ven en blick på hr Lenormants ”glossaire” eller den förteck- ning öfver ord, funna i de accadiska texterna, som han med- delar, på det att vi må få något begrepp om språkmateria- 17 let i detta tungomål och om hans metod att jemföra de ac- cadiska orden med ord ur de turanska språken. Jag finner då bland de af hr Lenormant gjorda sammanställningarne endast följande hafva något skäl för sig: at, ad, adda fader = magy. atya, votj. ata, mordv. ata. uru hanne = f. uro, uros,. magy. ur. kas, kist urin = f, kusi (genomgående i de ugriskt-fin- ska språken). kul frö = la. gilv, f. kylvä-n. ya, yxan fisk = f. kala (genomgående). yas knif = magy. kés, ostj. kesi, vog. käsäl (men ej f. veitsi, som hr L. äfven räknar hit). yar oxe = f. här-kä (anträffeligt äfven i andra finska språk). yula höra = f. kuulen (äfven i andra beslägtade språk). gum menniska = vog. qum. gat hand = f. käsi, käte (genomgående). te.göra — f.; teke: si öga = f. silmä (genomgående och förkortadt i de fle- sta andra språk). pi, pil öra = mordv. pilä, f. pieli. punra, bäck. =rf, Puro: ma land = f. maa (genomgående). nab dag — magy. nap. nen moder — magy. anya, votj. ana, vot. enne, la. eedne. Dessa äro de enda sammanställningar af accadiska och finskt-ugriska ord, som en sakkunnig och samvetsgrann lin- guist kan med det hittills i dagen bragta materialet tillåta sig. Jemförer man denna förteckning af de obestridligt lika orden med den mängd af accadiska ord, hvilka redan äro kända, är de förras antal försvinnande litet. Besinnar man derjemte, att flera af dessa ord kunna i de texter, hvari de anträffats, vara nyttjade i bildliga eller öfverförda betydel- ser, hvaremot de ursprungliga kunna innebära något helt an- nat, är beviset, som dessa ord lemna för Accadiskans för- vandtskap med de finskt-ugriska språken, föga bindande. De likheter, våra äldre språkforskare trodde sig finna mellan 2 18 finska ord och hebreiska eller finska ord och grekiska, äro i sanning både qvantitativt och qvalitativt lika mycket be- visande. Det har roat mig att ur Idmans ofvannämnda ar- bete hit afskrifva några af hans jemförelser mellan finska och grekiska ord, och jag förmodar att läsaren äfven utan på- pekning finner, att likheten här är mycket större än i den nyssanförda acceadiskt-finska ordförteckningen. ahde axtr. askare aoxéw. astia Eotta. haava äpn. erämaa ofuoc. haistan aioavouo. huuto won. Jjousi ioc. kehto xzottn. keritsen xeiow. kesä xzavooc. kieli yetkoc. kirnuan zwvaw. kuuma zovue. kylä göm. kasi Xeio. laiho Mjiov. laiva Tiotov. | laulan aléw. | lypsän Btw. | meno uévoc. nNnatn uvdouct. nainen veävic. notta yvwoTtns. orpo oogavoc. -. otsa ww. paistan néocw. pihka nevxan. ryyppään vgéw. | Sango &ä&yyoc. | 19 sonta ovJoc. tehdä tevyw. tuoni Iavatoc. twuli Ivekka. tät qdeto. vuori 00oc. Vid genomgåendet af hr Lenormant's ordförteckning er- höll jag äfven en annan grupp af de utaf honom gjorda ord- sammanställningarne, bestående af sådana, hvilka jag finner i hög grad tvifvelaktiga. Hit höra följande: adama sofva = mordv. udan, la. odem, f. uni. aria flod = f. järvi (anträffeligt i flera språk). im vind, oväder, väderstreck = f. jymy, juma, tscher, juma (himmel, gud), f. jumala. umme moder = f. emä. unu boning, hemvist = f. huone. Frkonund; rot.= fi juuri. kur höja sig, stiga = f. korkea. du mun, öppning = f. suu. sa fält = f, sija. så hjerta = f. sydän. sarin, surin syrsa = f. sirkka. sulbikärr == suo. sudun ok = f. sidon. mulu menniska = votj. syrj. mort, murt. lum ben = f; luu. Jag är öfvertygad derom, att ville man bland svenska ord eller ryska eller latinska eller ord ur hvilket annat språk som helst af främmande stam söka sådana, som likna sig till finska ord med samma eller beslägtad betydelse, kunde man samla en mångfaldigt större och en mera öfvertygande förteckning. Se här några sådana latinska, sammanställda med likaljudande finska. pono panen. metior mietin. veho vedän. vis väki, voin. 20 ccecus sokea. ago ajan. cumulus kumpu. latus lavea. lego lugen. luo luon. meeror murhe. muto muutan. pondus ponsi, ponte. posco puistan. putus puhdas. queror kujerran. rabidus, rapidus rapea. raptio raapia. raucus raukea. res rette(lo). sarcio parsia. satio syötän. sorbeo särpää. tardus, tardo tartun. | För att fullfölja detta bevis ad absurdum meddelar jag ännu en liten förteckning, deri svenska ord äro sammanställda med sådana finska, som till ljud och betydelse hafva någon likhet med de förra. kall, kyla kylmä. kant kanta. lyfta lykätä. mätta mättää. mörk mörkö. vatten vesi, vete, va (i de beslägtade språken). gå käyn. hand kännä. näsa nenä. sitta istua. stå seista. bom, t. Baum puu. blad lehti. löf lehti. nu nyt. nacke niska. hår, t. Haar karva, estn. karu. qvinna nainen. Största delen af hr Lenormant's ordjemförelser är af denna art, ja identiteten af de jemförda orden är i de flesta fall, utom hvad jag ofvan undantagit, ännu osannolikare än uti de af mig nu gjorda sammanställningarne. Och ändå skall Accadiskan vara icke blott ett turanskt d. ä. ural-altaiskt, utan dertill ännu nära nog ett finskt-ugriskt språk! I slutet af sitt arbete meddelar vår författare en ”ta- bleau du eclassement” af de turanska språken. Den lätthet, hvarmed hr Lenormant i denna tablå omställer folkgrupperna på det turanska språkområdet, är verkligen förvånande. Han klyfver detta område i två afdelningar och 9 grupper. Till den förra afdelningen hänförer han ”språk, talade af egent- ligen turanska folk eller race mongoloide”, till den sednare ”språk, talade af folk hörande till den gula eller mongoliska racen”, Den förra afdelningen, hvarmed vi nu hafva att skaffa, omfattar följande 6 grupper: den finskt-ugriska, den samojediska, den chaldeiska, den medo-susiska, den kauka- siska och den tatariska gruppen. Lemnande å sido den me- do-susiska gruppen, hvartill författaren räknar åtskilliga döda språk, af hvilka föga eller intet är bekant och hvilkas inran- gerande här naturligtvis är fullkomligen godtyckligt, fästa vi oss vid den chaldeiska gruppen, som representeras af det enda språket Aceadiskan, och vid den kaukasiska gruppen, representerad likaledes af ett enda språk Udinskan, som ännu talas af ett ringa antal menniskor uti sydöstra Kaukasien. Enligt denna gruppering är Accadiskan beslägtad å ena si- dan med de finskt-ugriska språken och å den andra med Udin- skan. De finskt-ugriska språken äro således äfven beslägtade med sistnämnda kaukasiska tungomål. Öfver detta ega vi lyckligtvis en detaljerad och tillförlitlig beskrifning i SCHIEF- NER's Versuch äber die Sprache der Uden, omfattande både språkbyggnaden och ordförrådet. Och vi finna af detta 22 arbete, att Udinskan är ett agglutinerande tungomål, som dock hvarken i språkmaterialet eller i språkformerna har in- tet gemensamt med de ugriskt-finska eller ens öfverhufvud med de turanska språken. Udinskan kan således rimligtvis ej hafva sin plats bland de ural-altaiska tungomålen, och dess undersökare hr BSchiefner reserverar sig äfven enkom emot det af några ryska forskare gjorda antagandet, att folk- slagsnamnet Uad skulle vara identiskt med Ud-murt, de finskt- ugriska Wotjakernas inhemska namn, samt emot en förmo- dad frändskap mellan dessa och det kaukasiska folket. Med Aceadiskan deremot synes detta folks tungomål hafva några analogier gemensamma, och äfven hr Lenormant påpekar somliga af dem (La Langue Primitive, s. 125). Analogi är visserligen icke slägtskap, och det lilla, som kan vara gemensamt för dessa två språk, berättigar ännu ej den sansade etnologen till några antaganden. Men naturligare vore det dock samt geografiskt och etnologiskt riktigare, att söka Accadiskans slägtspråk bland tungomål, som äro eller varit geografiskt närmare belägna det land, hvarest Accadi- skan förekommit, än att förlägga dess frändskaper bland språk, hvilka geografiskt äro så vidt aflägsnade från Westasien, ifrå- gavarande idioms hemland, — ett antagande, som ej kan annat än i hög grad försvåra finnandet af det gemensamma urhemmet och den gemensamma utgångspunkten. Bland de turanska folken äro neml. de turkiska .och de finskt-ugriska de enda, af hvilka någondera stammen kunde antagas hafva i den gråa forntiden skjutit en gren ända så långt som till Mesopotamiens slätter. Men just detta antagande är förknip- padt med oöfvervinneliga etnologiska svårigheter. Sätet och urhemmet för Turkarne hafva i alla tider, så vidt man kän- ner det, mellersta Asiens stepper varit, De finskt-ugriska fol- ken hafva alltid förekommit i skogsregionen norr och nord- vest om Turkarnes område. Båda hafva de i söder varit skilda från Mesopotamien af stora insjöar, af oöfverstigliga berg, af talrika och mäktiga nationer utaf främmande ur- sprung. Det skulle behöfts nära nog ett underverk för att ett folk eller ens en mindre stam kunnat öfvervinna alla 23 dessa hinder och från de turanska stepperna eller nordöstra Europa tränga fram till Westasien och bosätta sig i Chaldéen. Deremot erbjuder antagandet af Accadiskans förvandt- skap med något af de kaukasiska språken inga etnologiska eller geografiska svårigheter. En syndaflod af olika folkslag synes engång hafva öfversvämmat Kaukasien och i detta bergs- lands djupa dalar qvarlemnat rester af folk, såsom en öfver- svämning i fördjupningarne af en ojemn mark qvarlemnar små vattensamlingar. De kaukasiska småfolkens språk hafva först under det sednast förflutna årtiondet i synnerhet genom Schiefners forskningar blifvit närmare kända. De väcka för- våning genom sitt egendomliga skaplynne och häpnad deri- genom, att de flesta af dem ej stå i den ringaste fränskap hvarken sins emellan eller med några andra kända språk. Här, om någonstädes, böra Accadiskans slägtspråk sökas, och en längre fortsatt forskning skall måhända i Udinskan upp- daga ett sådant. Dec. 1875, Febr. 1878. Not till Euler's koordinat transformation. Af K. Hällstén. Ett rätvinkligt axelsystem kan, såsom Euler visat, öf- verföras från ett läge till ett annat, som dermed har gemen- sam origo, genom tre efter hvarandra följande vridningar kring bestämda axlar; och rigtningskosinerna a,» som be- stämma läget för det nya axelsystemet i förhållande till det ursprungliga, kunna derföre uttryckas såsom funktioner af de tre Euler'ska vridningsvinklarna w 9. Men axelsyste- met kan äfven, såsom en närmare undersökning visar, öfver- föras från dess ursprungliga läge till det nya, genom vrid- ning kring en enda axel om en viss vinkel; och i följd häraf kunna rigtningskosinerna a,, äfven uttryckas såsom funktio- ner af rigtningskosinerna 4 pu» för vridningsaxeln samt af vridningsvinkeln w. Den förra metoden, att bestämma rigt- ningskosinerna a,, 1 de Euler'ska vinklarna vy > 9, användes både vid geometriska och fysiska undersökningar; deremot hafva, såvidt jag känner, vridningsaxeln och vridningsvinkeln ej blifvit närmare definierade. För att noggrannt definiera denna axel, gäller det icke blott att ådagalägga dess tillvaro, utan äfven att bestämma 1:o huru rigtningskosinerna 4 u»v och vinkeln w bero af rigt- ningskosinerna a, och af de Euler'ska vinklarna wy + 09, samt 2:0 omvändt huru rigtningskosinerna a,, och de Euler'- ska vinklarna y 9 bero af 4 uvuw. 1:o Vridningsaxelns rigtningskosiner kuv och vrid- ningsvinkeln w såsom funktioner af rigtningskosinerna a, och af de Euler'ska vinklarna w+3 9. Axlarna 1 deras ursprungliga läge må betecknas med zy2 och i det nya läget med x,y,2,; vidare må rigtnings- 25 kosinerna, som &x,y,2, axlarna göra med det ursprungliga axelsystemet, betecknas med resp. d,, Ad, A,3> ur Iyg Dyna Az, Zz, Az7;> Och slutligen må af de Euler'ska vinklarna w beteckna vridningen kring 2 axeln, & vridningen kring den nya x axeln samt q vridningen kring den (genom de båda föregående vridningarna uppkomna) nya 2 eller 2, axeln; då äro enligt Euler's formler rigtningskosinerna a,, bestämda i w > och 9 af eqvationerna Cos ww Cos q& — Sin w Sin q& Cosy I Sin y Cos q + Cos w Sin 9 Cos + Sin 9 Sin & Cos w Sin q — Sin y Cos q Cos &+ — Sin y Sin q& + Cos y Cos q& Cos + Cos q Sin &+ Sin w Sin I — Cos w Sin + (ER Cos + ] VEN TR ÖNS SAN 0 IMAN 1607 I fs fa MN mm 809 MM a «VW 0» Te Ill (J ” FESTER och verifiera tillika eqvationerna Ay” + AU + 3 = 1 As dor + 2 A2 F Ag Aag = 0 etc. Vidare kunna koordinaterna xy2 uttryckas genom eqvatio- nerna L= 04 Ly dos Yr + Ar 2 Yy = 02 Ly + Loo Y, + A32 2 2= 03 Ly TF La3 Yr + A33 2, samt omvändt koordinaterna x,y,2, genom eqvationerna £,= dy LT Ho YT As? Yy, = Ao LT Log Y + 23 2 2, = Az L + A32 Y + I33 2 Om nu en vridningsaxel finnes, så förändras icke dess läge genom vridningen, d. v. s. axeln intager samma läge till båda axelsystemen, eller dess rigtningskosiner äro i båda axelsystemen desamma. Härmed kan vridningsaxelns läge samt vridningsvinkelns storlek bestämmas genom geometrisk konstruktion eller genom räkning. 26 För att genom geometrisk konstruktion bestämma axelns läge, observeras att tillfölje af denna definition ligger vrid- ningsaxeln i de tre planer, som skära vinklarna mellan x och x,, y och y, samt 2 och 2, axlarna midt i tu, och tillika äro vinkelräta mot de planer, hvari dessa axlar ligga; två af dessa planer äro derföre tillräckliga, för att genom geo- metrisk konstruktion bestämma vridningsaxelns läge. Dragas vidare tvenne planer genom den sålunda funna vridnings- axeln och genom resp. x och x,, eller genom y och y,, el- ler Zz och 2, axlarna, så mäter vinkeln mellan dessa planer vridningsvinkeln w. För att vidare beräkna vridningsaxelns rigtningskosiner 2uv observeras att tillfölje af den gifna definitionen följande relationer ega rum för hvarje punkt af axeln == 9 VE 0 VMNESAA deraf fås, då dessa värden införas i de föregående edvatio- nerna, och derefter dessa eqvationer subtraheras från hvar- andra, (412 — 201) Y = (A31 — A13) 2 (423 — A32) 2 = (12 — Az) L (231 — 213) X = (A23 — A32) Y > eller, om här i stället för xyz2 införas de deremot proportio- nella rigtningskosinerna A uv (212 — 223) fö = (3) — 3) v (423 — 239) v = (A12 — Aa) A (a31 — 23) 4 = (A23 — Azgg) kr Och häraf erhålles, emedan 4 wu» äro rigtningskosiner Ada3 — AL32 Jes SE l = "31 — 213 SO a ffia ta N N=V (ass; — ago)? + (31 — 218)? + (a12 — Ar)? | som bestämma A u » i rigtningskosinerna a,» samt utvisa att 2wv alltid få reella värden och dermed att de talltid finnes 21 en linie, som har egenskapen att göra lika vinklar med de resp. axlarna x och x,, y och y,, samt 2 ocb 2,. — Här kan vidare värdet för N sättas under formen N=V 1+ay tat ass V 4—(1+ a + a +ass),. > 20. emedan Ao” + 43 = 1 — Aj? Ar” + 223” = 1 Ag2? Az + 232 — I — A3g”, och emedan vidare tillfölje af eqvationerna 1 följande rela- tioner ega rum mn fas dan Cm daades 3 ed SE LIN i dekor dear Kika: Med de sålunda funna värdena för vridningsaxelns rigt- ningskosiner kan äfven förmedelst räkning ådagaläggas att den ofvan gjorda geometriska konstruktionen för bestäm- mande af vridningsaxelns läge är rigtig eller, som är det- samma, att de planer, som genom vridningsaxeln dragas vin- kelrätt mot planerna genom x och zx,,y och y, samt 2 och 2, axlarna, skära vinklarna mellan dessa resp. axlar midt i tu. Det är tillräckligt att bevisa detta för ett par af dessa axlar, t. ex. för 2 och 2, axlarna. För detta ändamål observeras att eqvationerna för Zz och 2, axlarna i xy2 systemet äro a a = 0, = 0:sämtio=- gg > 2 A33 L33 och att derföre eqvationen för planet som innehåller båda dessa linier är — 230 LX + 231 y = 0. Häraf åter blifver eqvationen för det plan, som genom vrid- ningsaxeln 2 uv drages vinkelrätt mot det förra A31 VX + Az32 vy — (A32 fö + A31 2) 2 = 0. Och härmed blifver vinkeln 9 mellan detta plan och 2 axeln bestämd af eqvationen — (A31 A + 232 kt) V as?v? tas? vt (az: A+ 232 10)” SIM 9= (a31 4 + 232 1)? (1 — 233?) »? + (az I + As pu)? ” eller, då häri för Au v införas deras ofvan funna värden (do3 231 — 13 30)” (1 — a33?) (a12 — 221)? + (Aag A31 — 13 aszo)? Men af eqativonerna 1 fås (Ad23 231 — 213 230)? — Sint I Sin? (y + q); (a12 — 20) = (1 + Cos 4)? Sin "(y + 9); värdet för Sin e kan derföre sättas under formen Sin 0 = Vor se Z AS OO = [1 + Cos 2) + Sin? & ALEC | Vf 2 rg d. v. s. 0 är lika med halfva vinkeln mellan 2 och 2, axlarna. För att slutligen beräkna storleken af vridningsvinkeln w tänka vi ett plan genom origo, vinkelrätt mot vridniugs- axeln; dess eqvation i vy2 systemet är Mörk. 04e. niel Tillfölje af den geometriska konstruktionen är den vinkel, som projektionerna af x och x, eller y och y, eller 2 och 2, axlarna på detta plan göra med hvarandra. lika med vrid- | ningsvinkeln w. Häraf kan vridningsvinkelns storlek beräk- nas; tagas nemligen på tvenne af dessa axlar, t. ex. på 2 och 2, axlarna, lika stora stycken po från origo, och sam- manbindas vidare dessa punkter genom en linie d, så upp- kommer en likbent triangel, hvars yta U har storleken (0) (22) U= RON ; Sin 0 = då nemligen (22,) betecknar vinkeln mellan 2 och 2, axlarna; projiceras vidare denna triangel på det plan hvars normal är Å uv, så har ytan af dennua projektion värdet U Cosy= EE CoslE 2) Cos y, 29 der y betecknar vinkeln mellan triangelns plan och det nämnda planet, eqvationen 3. Men denna yta kan äfven uttryckas genom eqvationen U Cosy =" 1 = 00850 tillfölje af den betydelse » och w hafva; deraf erhålles, då dessa eqvationer jemföras med hvarandra, 22 Cos Sed) Cosy 2 V1i—2» Denna eqvation bestämmer således vridningsvinkeln, såsnart os CZ) 2) och Cosy uttryckas i bekanta qvantiteter; i detta e 2) hänseende är för bestämmande af Cos =” Cos (2 2,) = A33 22, + (a ee) Vy"! Sva och således vidare för bestämmande af värdet för Cos y är, såsom ofvan redan blifvit framhållet, eqvatioren för planet genom 2 och 2, axlarna — Az LC + Azar Y = 03 och härmed är vinkeln y mellan detta plan och planet 3 be- stämd af eqvationen a Asa AT Azr fö — Aga AT Ar V ag? + as? V1i—a A33” Med dessa värden för Cos (ET och Cosy blifver värdet för Cosy= Cos 5 bestämdt af eqvationen - CORE — za AFA 2? VA0— v?) (1 — a33)” och då häri införas de ofvan i eqvationerna 2 funna vär- dena för Au v Cos 30 Gas Az” + 32? — Aj3 Ag —— Ao3 Aga ini y2 (1 — agzz) [ (223 — 232)? + (az: — A13)” Häraf får Cos 3 alltid ett reelt värde; tillsamman med eqva- tionerna 2 utvisar derföre denna eqvation, att det alltid fin- nes en linie med rigtningskosinerna 4 uwv såbeskaffad, att då systemet vrides kring denna om vinkeln w, så öfverföres axel- systemet från det första läget till det andra. Detta värde för Cos 5 kan vidare genom en likadan transformation som ofvan användes vid förenkling af värdet för N, sättas under formen öd KSEen i be. ma erg fs ER 2 hvaraf fås gin 0 ME (IF 2 Faa F 000), 2 dä och deraf åter, vid jemförelse med värdet för N i eqvatio- nen 2a, ö N=2 Sin $' 2 Cos 3 =2? Sin w; MT JES 5. samt af eqvationen 2 Sin w => som utvisar att vridningen kring axeln kan ske i hvilkendera rigtningen som helst, och vidare att om den i den ena rigt- ningen är w, så är den i den andra 27 — w. Med tillhjelp af dessa eqvationer fås äfven värdena för 2uwvo uttryckta i de Euler'ska vinklaruva w 39; af eqvatio- nerna 1 erhållas nemligen först F 0do3 — A30 = Sin (Cos y + Cos 9) = FAL TNA VF PVE 2 Sin 3 Cosa + 2C0s 5) Cos KN Az, — A73 — Bin I (Sin y — Sin 9) = se 1 Rd p Ulla I ARE 2 Sin 5 Cosy 2008 3 Sin Sw 31 är REAR do ar 200827 «2008 LTL Bin SS arta =0 + Cos 93) [1 EA 200827. 2 002 TY; och härmed åter fås af eqvationerna 2a, 5, 4a, 4b samt 2 I N = 4 Cos 2008 LT — Cost? Cosa EPI 8ina | Cos 3=00s3 005 La SS LP. Sin z —V 1— 00878 Cor TI Sina 3 00s vs EE de Sin 2 3 d TÅ Sin 3 Sin Y = P Sin z Cos SSin Y ER y= SM Sin 3 Dessa eqvationer bestämma således vridningsvinkeln w samt rigtningskosinerna 4 uv för vridningsaxeln såsom funktioner af de Euler'ska vridningsvinklarna w 3 9. 2:0, De Euler'ska vinklarna w I q och rigtningskosi- nerna an. såsom funktioner af vridningsaxelns rigtningsko- siner k uwv och vridningsvinkeln w. För att få de HEuler'ska vinklarna w 39 uttryckta i 2uvo införa vi förkortningarna äBin =; pu Sin 3 = 6; Pin == SR a li härmed fås af eqvationerna 6 32 Sin 3 Cos" Så NP mg Sin 3 Sin 5) = Igen, VTP Cos 3 Sin SA hvaraf härledas Sin 3 =Vetp= fr Cos - =V1—02—8= VAR ESO EG gr Ran fe Co 3 VATRS RÅ bas = 00 = BS RN od ICE = 8 V1—e0o? fa och af dessa eqvationer åter härledas Cos.4=—1—2(a?+ 82); Sin 9=2V (c-+FB)A—0a?—8B?) | 20? 2 22 21 Na UD A Eason 2y? | SEN OEI Cos(y Fy) =1—9— = ag | Här äro Cos och Sin & uttryckta i & och 8 d. v. s. tillfölje af eqvationerna 712muvw Införas vidare i de båda sednare beteckningarna GC nertill CSR Sn BAN NN SIREN a Vilka kdb Val al ] Cos (Ww — q) = Cos ww Cos 9& + Sin y Sin =p I Cos (w + 9) = Cos w Cos q — Sin y Sin =4 Sin (w — 9) = Sin y Cos q — Cos w Sin =7 Sin (W + 9) = Sin y Cos 9 + Cosy Sing =x | 33 hvaraf värdena för Sin q, Cos 9, Sin w och Cos w, uttryckta i a8y eller 2 uvw, äro att bestämmas. För detta ändamål härledas af dessa eqvationer Cos w Cosy=?+4 | Sin Y Sing=23=2 Sin y Cos ge SEEN 10a. Cos w Sing ===" | och af de två första af eqvationerna 10 fås Cos 9 V 1 — Sin? v» = p — Sin y Sin g Cos 9 V 1 — Sin? y = q + Sin w Sin q, som, lösta med afseende på Sin w, gifva Sin y = p Sin q + V p? Sin? 9 — p? + Cos? gy = p Sin q + 2 Cos g Sin v = — 4 Sin 9 + V 4? Sin? q — q? + Cos? q = — q Sin q9& + 2 Cos q; hvaraf erhålles (p + 9) Sin q& = (x —) Cos g. Och denna eqvation jemte eqvationen Sin? 9 + Coszäqg==1 gifver AQ: TS x TA ] Sm 9Y = . Coe za 2 RUE fö Kr 1: s=VWFD FED | Med dessa värden för Sin g& och Cos 9 fås slutligen af eqva- tionerna 10a Å 34 Härmed äro jemväl Sin 9, Cosqy, Sin ww, Cosw uttryckta i aBy, d. v. s. tillfölje af eqvationerna 7i2uvw. För att få dessa värden under beqvämare former observeras att tillfölje af eqvationerna 9 följande relationer ega rum s=V2V1+t+pg—x2a (1-9 + 27) (1 HL 22) ikea a (1 + 09 + 27) (1 — pg + 22) =0(1-Hxz)— (pg) =(x +) (1 —pq — an) (IE BG ERE EEE (1 —p9 — an) rr RER Af eqvationerna 11 och 11a fås derföre SES VARENI RET FRE Aa han Sin W SPEER Cos VO ETEN Vidare hafva produkterna pq och xz tillfölje af eqvationerna 9 och 7 värdena 2 Ck =O torn Ta Tlrs 1 (ARA Sr BEE DL Oe RA 2 job pq (7 BYAR 2lu 2 Cos22 FA Sin? 3 — Z =) foo 3 +»? Sin? | A <-0 [51] TTT US Oras Ca 42 uv Sin 35 Cos 5 (ee + BPA —0— BB) (1—22)[Cos"$ +» Sin3 | 30 Härmed fås af de föregående eqvationerna samt af värdena för Sin 9 och Cos & i eqvationerna 8 Fula do (C) 2 v Sin 3 kloss Sin PE mm MH m—O nn (1 Fn v?) [Cose 3 + v? Sin? Å 2 Cos & + uv Sin - Cos PE fr rs RA ONE) (1— pv?) [cos + »2 Sin? sJ 2v Sin 3 + uCos I Sin ISS EET BN NONE Va — »?) [Cos 3 + »? Sin? sj ACos 5 — v Sin 5 Cosy= Va — v?) [Cos? 5 + pv? Sin? SJ 5 100 (£0) GD =—9 V | 2 2 Sin? | Siny= 25Sin5V (1—»)) | Co? 5 +»? Sin? 3 Cos9=1—2 (1 —»?) Sin Då slutligen w I 9 med tillhjelp af de föregående eqva- tionerna elimineras från eqvationerna 1, så fås ay = 1 —2 (1 — 2?) Sin? 3 av =2[Ap Sin +» Cos 5 | Sin 5 dis ER E v Sin 5 — pu Cos 3 | Sin 3 9,2 |2 ue Sin3— Cos7] Bin = a =1— 2 (1 — pu?) Sin? 5 36 az => [uvSin F+2Cos | ön [CU dy SR [27 Sing +uCos 5 Sin 3 Aso == 2 [ur Sin a —4C0s al Sin = az = 1— 2(1/— »2) Sin?9 . Härmed äro sålunda både de Euler'ska vinklarna y 39 samt rigtningskosiuerna a, bestämda i rigtningskosinerna 4uv för vridningsaxeln samt i vridningsvinkeln w. Ett irrbloss på forskningens fält. Af Aug. Ahlqvist. För några år sedan — det var år 1873 -— öfverraska- des man af underrättelsen om en upptäckt, nyss förut gjord i Ungern, som lofvade att i icke ringa mån bidraga till be- jysande af frågan om de fornfinska mythiska föreställningar- nes utbredning hos de folk, som kallas finskt-ugriska. Un- derrättelsen meddelades i 5:te häftet af Kieletär utaf den som gjort upptäckten, den bekante ungerska finnologen P. HUNFALVY, och upptäckten bestod i följande. Uti några på magyariska språket författade dokumen- ter, hvilka förskrefvo sig från tiden mellan åren 1595 och 1695 och angingo köp och byte af vingårdar i trakten af Eperies (i norra Ungern), hade man funnit, utom den van- liga formeln, att rätten till bekräftelse af köpe- eller bytes- afhandlingen ”drack ett vinoffer”, tillägget att ukkon pohår vid tillfället höjdes af den och den. Detta ukkon pohår, som ej kunde tillfredsställande förklaras ur Magyariskan, an- såg nu Hunfalvy för ingenting mindre än identiskt med det af Agricola anförda finska Ukon malja (pohår = bägare, t. Becher, slav. puhar); och häraf drog han den slutsatsen, att bruket att dricka Ukon malja och således äfven tillbedjan af en gudomlighet Ukko hos de finskt-ugriska folken funnits redan före deras gående i sär. Denna identitet af Ukon malja och ukkon pohår före- kom dock de flesta andra forskare på detta gebiet i hög grad tvifvelaktig. Bland tviflarne var äfven den, som skrifver detta. Skälen för mina tvifvel, anförda i det följande eller 6:te häftet af Kieletär (ss. 17—19), voro i korthet följande. Ordet ukko anträffas hvarken såsom nomen appellativum el- 38 ler såsom nomen proprium hos något af de språkligt och etnologiskt mellanliggande folken, hvarför dess förekomst på en gång hos de båda yttersta, Finnarne och Magyarerna, förefaller otrolig. Också har detta ord, som i Finskan ur- sprungligen var och ännu är ett appellativ-substantivum, hos Fionarne jemförelsevis sent blifvit antaget såsom namn på luftens gud, d. v. s. först då, när Jumala, denne guds ur- sprungliga namn, begynte få betydelsen af andeväsen el- ler gudomlighet öfverhufvud. Det kunde således ej redan då, när Finnarne och Magyarerna språkligt och eljest ännu stodo nära hvarandra — och huru ofantligt långt borta måste man ej anse denna tid vara! — hafva haft den bety- delse af gudomlighet, hvari allena det måste uppfattas, om man antager, att ordet ukkon i de ungerska dokumenterna är detsamma som Ukko hos Fornfinnarne. Härtill kommer, att » i det magyariska ordet ingalunda kan vara identiskt med genitiv-ändelsen »n i f. Uko-n. Denna ändelse är upp- kommen, äfven den, i en jemförelsevis sednare utvecklings- period uti vårt språk och har att tacka lativ-ändelsen ne för sin uppkomst. Magyariskan har, i likhet med de flesta öfriga språk af finskt-ugriskt ursprung. ingen egentlig genitiv, men nyttjar såsom surrogat för denna kasus lativen (dativen), hvil- ken deri har samma ändelse (-nek) som den kasus, hvarur Finskans genitiv uppkommit. Då Magyariskan i denna om- ständighet således står på den gamla, ursprungliga stånd- punkten, kan den omöjligen hafva en genitiv på -n, som är en sednare nybildning inom Finskan. Dessa skäl lära dock hafva föga inverkat på hr Hun- falvy och de entusiaster, hvilka hade samma öfvertygelse som han. Och dessa herrar skulle väl för all tid förblifvit i sin tro, i fall ej nyligen en händelse inträffat, som med ens kullkastade dem hunfalvyska hypotesen och gjorde den till det, jag redan i min polemik mot Hunfalvy vågade kalla den, neml. en ”forskningens délibåb”+). En ungersk arkiv- +) Délibab är det magyariska namnet på den hägring, som icke sällan visar sig på de ungerska stepperna. Ordet är sammansatt af déeli sydlig och bab docka, spöke. 39 forskare, hvars namn min korrespondent ej uppgifver, har neml. om det gåtlika uttrycket ukkon pohår för icke länge- sedan yttrat den mening, att det i de på magyariska affat- tade dokumenterra motsvarar den i Ungern förr brukliga la- tinska kurialstilens usucapionis poculum, som vid hvarje kö- peafhandling till bekräftelse deraf höjdes af ett ojäfvigt vittne och tömdes gemensamt af parter och vittnen Enligt denna mening, hvilken erkännes vara afgörande, är ukkon blott en magyariskt-folklig abbreviation af det för folkets tunga omöj- liga usucapionis, och vårt finska Ukko har således ingenting att skaffa med det sålunda uppkomna magyariska ordet. April 1878. Bidrag till Ålands geologi. Af F. J. Wiik. Åland har af flere författare blifvit undersökt. De af Holmberg (Materialier till Finlands geognosi i Bidrag till Finlands naturkännedom 4:de häftet) anförda författarne äro: F. W. RapLorf (Beskrifning öfver Åland 1795), C. O. BrRE- MER (Anvisning på malm och bergarter i Finland 1824), G. ALBRECHT, L. G. LAURA&US (Mineral. resa till Åland 1835), L. I6ELSTRÖM (Berättelse öfver en geol. resa till Åland om som- maren 1846 med en geogn. karta öfver Åland). Af sist- nämnde författare finnes dessutom en afhandling: Om reff- lorna, jättegrytorna och diluvialformationen i Norden, inta- gen i Kgl. 8. Vet. Akad. Förh. år 1849 p. 240). Sednare har S. STtTJErRNCREUTZ (Finska Vet. Soc. Förh. II p. 15) och A. MoBeErG (l. ce. IV p. 37) anställt reffelobservationer på åt- skilliga trakter af Åland, hvarjemte sistnämnde förf. äfven anställt höjdmätningar i nordliga delen af Äland (Bidrag till Finlands naturkännedom 38:de häftet). Det är genom dessa undersökningar bekant, att den rådande bergarten på Åland är en granitartad porfyr. Dock saknas en närmare utred- ning af dennes egentliga geol. förhållande, och det är huf- vudsakligen med fästadt afseende härpå jag under sommaren 1877 anställt geol. iakttagelser på Åland, hvaraf resultatet här meddelas. Dessa iakttagelser sammanställda med förut gjorda hafva ådagalagt, att tvenne särskilda geol. granitformationer upp- träda på Åland: den ena rådande åtminstone i dagen och 41 företrädesvis porfyrartad, den andra underordnad och mera rent granitartad. Dessutom har jag ehuru i mindre mängd funnit en mörk grönstensporfyr, hvilken tydligen ansluter sig till den af Igelström 1. ec. anförda grönstenen och trap- pen. För bättre öfversigts skull må här först deras petro- grafiska beskaffenhet derefter de stratigrafiska förhållandena anföras, hvarjemte sedan de glaciala bildningarna skola i korthet skildras. I. Petrografi. Granitporfyr. Den porfyrartade graniten på Åland va- rierar betydligt alltefter grundmassans gröfre eller finare kor- nighet. Man kan i detta hänseende särskilja trenne variete- ter: egentlig granitporfyr med grof-medelkornig grundmassa, euritporfyr med medel-finkornig, felsitporfyr med finkornig- tät textur. Med afseende på de insprängda kristallerna kan man åter skilja mellan fältspatsporfyr, i hvilken fältspaten samt qgvarzporfyr, hvari qvarzen är öfvervägande; dock fö- refinnas naturligtvis öfvergångar dememellan. Genom för- minskning af de insprängda kristallernas storlek samt genom en gröfre kornighet hos grundmassan öfvergår slutligen gra- nitporfyren i egentlig granit, hvilken dock såsom i geolo- giskt hänseende dermed förbunden måste räknas till samma formation. Hufvudbeståndsdelarna i Ålands porfyr äro brunröd orthoklas och gråhvit qvarz, hvaremot den tredje granitbe- ståndsdelen glimmer icke sällan helt och hållet saknas. I dess ställe uppträder ofta hornblende, stundom i sådan myc- kenhet, att namnet syenitgranit-porfyr synes berättigadt. Hornblendeindividerna uppträda dels ensamna för sig i små knippen, dels intimt blandade med de öfriga beståndsdelarna bildande små kantiga konkretioner liknande de i syenitgra- niten vanliga, dels slutligen omgifvande de insprängda kri- stallerna isynnerhet qvarzkristallerna såsom ett tunnt omhölje, hvilket på brottytorna visar sig som en smal ring såsom fal- let är t. ex. med bergarten i Jomala socken vid Mariehamn och Önningby. Då hornblendet jemförelsevis lätt förvittrar 42 förete de sålunda af hornblende omgifna, vanligen afrundade individerna på bergytan samma förhållande som de likaledes afrundade, af oligoklas omgifna orthoklaskristallerna i den rapakiviartade porfyrgraniten. De utfalla nämligen lätt, hvar- igenom bergytan blir gropig och porös. Fältspatkristallerna äro dels orthoklas dels plagioklas (oligoklas). De förra skilja sig från den mörkbruna af fält- spat och qvarz bestående grundmassan vanligen genom en något ljusare röd färg. De sednare, lätt urskiljbara genom sin tvillingsstreckning, hafva dels en färg liknande orthokla- sens (t. ex. vid Salis i Hammarland), dels en ljusgrå (Sviby i Jomala) dels en mörkgrå (Granboda i Lemland); stundom äro de grönaktigt hvita eller fullkomligt färglösa (Emkarby i Finström). Sistnämnda färglösa fältspatvarietet utmärker sig äfven genom den betydliga storleken af dess kristaller, hvilka äro ända till 17—2” i genomskärning. Vanligen bilda plagioklaskristallerna isolerade individer; men i de östra sock- narna af Åland (Saltvik och Sund) finner man dem äfven rapakiviartadt omgifvande orthoklaskristallerna. Äfven dessa äro ganska klara, af grönaktig färg och i jemförelse med den röda orthoklasen, temligen genomskinande, hvilket be- styrker min förut uttalade åsigt om att det icke är oligokla- sen utan orthoklasen, som förorsakar förvittringen, i det att den deri insprängda jernoxiden genom sin förvandling till oxidhydrat ger anledning till kristallernas sönderfallande, hvilket dock företrädesvis inträffar med de grofkorniga va- rieteterna. Ett mikroskopiskt preparat af euritporfyr från Önningby visar vid 100 gr. förstoring i polariseradt ljus, att grundmas- san utgöres af ett aggregat af orthoklasindivider, uti hvilka små triangulära eller rektangulära eller ock sexkantiga qvarz- individer äro i parallel ställning, således skriftgranitartadt, inströdda. Alla de uti en och samma orthoklasindivid lig- gande qvarzindividerna visa nämligen mellan korsade nico- ler samma förhållande i det de nämligen vid kringvridning af preparatet äro samtliga mörka eller omvexlande ljusa och mörka. De äro ofta knippformigt anordnade omkring en 43 medellinie och förete sålunda ett analogt förhållande med det af Rosenbusch hos qvarzporfyr från Vogeserna anförda. (Einige Mittheilungen iber Zusammensetzung und Struetur oranitiseher Gesteine. Zeitschrift der Deutschen geol. Ge- sellschaft XXVIII p. 369): han beskrifver nämligen qvarzin- dividerna såsom fjederformigt grupperade i orthoklasindivi- derna. En sådan struktur förekommer makroskopiskt utbil- dad hos en skriftgranit från Ehrenberg vid Ilmenau. Orthoklasen uti ifrågavarande preparat från Öuningby är grumlig och mer eller mindre oklar genom den i ymnig- het inpregnerade jernoxiden samt derigenom lätt att skilja från den i jemförelse dermed klara och genomskinliga qvar- zen. Dock är äfven denna sistnämnda ställvis något oklar genom de små deri inströdda hålrummen, men dessa kunna lätt vid starkare förstoring skiljas från orthoklasens inpreg- nationer. Under det att nämligen de förra visa sig vara färglösa, med ett fluidum fylda och med en luftbläddra för- sedda, vanligen afrundade och i rader ställda caviteter af några tusendedels millimeters storlek, synas de sednare så- som gulaktiga korn, tätt sittande vid hvarandra. På sina ställen äro qvarzen och orthoklasen så intimt sammanväfda, att de blott vid starkare förstoring kunna särskiljas: ortho- klasen visar sig då såsom fina nätformiga förgreningar, åt- skilda af qvarz. Hornblendet visar sig såsom små mörkgröna fjäll eller långsträckta partier med trådig eller strålformig textur och igenkännes lätt på sin starka dichroism och ljus-absorbtion vid undersökning med en nicol. Tillsammans med hornblen- det uppträda svarta ogenomskinliga partier af jernmalm. Små bruna fjäll af glimmer (biotit) förekomma äfven här och hvar inströdda i orthoklasen och de större qvarzindividerna. Ett analogt förhållande visar porfyren från Emkarby, hvars grundmassa i allmänhet är ännu mera finkornig än den vid Önningby, hvilket dock icke betingar någon olikhet med afseende på bergartens mikroskopiska förhållande. Äf- ven denna modifikation utgöres a: öfvervägande oklar ortho- klas och färglös qvarz, hvardera med kristallkonturer: dock 44 äro gränserna t. f. af de i orthoklasen inströdda jernoxid- kornen icke fullkomligt skarpa. Utom ofvannämnda hufvudbeståndsdelar finner man stun dom i porfyren grön epidot i små kristalliniska partier t. ex. vid Grelsby i Finström och Granboda i Lemland, äfvensom såsom sprickfyllnad tillsammans med små qvarzkristaller vid Önningby. Granit. Denna kan i petrografiskt hänseende paralleli- seras med grundmassan till porfyren d. ä. den utgöres af en merendels" finkornig blandning af röd orthoklas och färglös qvarz. Då dessutom stundom enstaka större kristaller af fält- spat förekomma inbäddade deri, har man ofta svårt att i petrografiskt hänseende skilja den från porfyren, ehuru de i stratigrafiskt hänseende eller i stort betraktade bilda tvenne bestämdt skilda formationer. Ett mikroskopiskt preparat af en granit från en gång af 1—2 tums mägtighet i euritporfyren från Önningby före- ter samma intima förhållande mellan qvarz och fältspat som porfyren: qvarzindividerna, som ofta förete en concentrisk anordning omkring en punkt, äro ställvis skilda från hvar- andra blott genom en ytterst tunn mellanvägg af den grum- liga fältspatsmassan:; dock är det stundom svårt att bestämdt skilja en sådan tunn fältspathinna från de rader af hålrum, som genomdraga qvarzen, alldenstund dessa på grund af sin litenhet kunna förvexlas med de små i fältspaten insprängda kornen. De sitta dock i allmänhet mindre tätt än dessa sednare, men förekomma så mycket ymnigare ju större qvarz- individerna äro. Ett något olika förhållande visar den i en större stock- formig massa uppträdande graniten från Hulta i Sund soc- ken. Denna stockgranit har icke en så finkornig struktur som föregående gånggranit utan kan betecknas såsom me- delkornig. Qvarzen och fältspaten äro icke så intimt sam- manväfda som i de förutnämnda bergarterna. Hålrummen i qvarzen, hvilka äro så små, att äfven vid 1000 gr. försto- ring endast undantagsvis en luftbläddra deri kan skönjas, äro ymnigare än i gånggraniten samt fördelade i linier gående 45 i en och samma riktning ehuru, såsom undersökningen i po- lariseradt ljus utvisar, gvarzindividerna sjelfva icke äro an- ordnade i parallel ställning, I samma riktning går äfven hufvudspjelkbarheten (bas. planet) hos ett större glimmer- parti, hvars natur af biotit utvisas af den starka ljus-absorb- tionen i denna riktning: betraktad genom en nicol blir den nämligen fullkomligt svart vid den kortare diagonalens sam- manfallande med denna riktning. Äfven de ljusgula kornen i orthoklasen visa sig merendels vara anordnade parallelt med nämnda hufvudriktning. Således synes i smått en an- tydning till parallelstruktur, utvisande att graniten vid sin bildning varit underkastad ett ensidigt tryck, utan att detta dock makroskopiskt ger sig tillkänna. Det är ock genom denna frånvaro af skiffrighet i stort betraktadt, som såväl graniten som granitporfyrn skilja sig från gneisgraniten. Äfven synes den sednare i allmänhet vara mera qvarzhaltig än de förra, och de i qvarzen före- kommande mikroskopiska hålrummen visa sig till en del vara större hos gneisgraniten än hos de båda andra granitarterna. Dessutom utmärker sig granitporfyrn och till en del äfven den deri uppträdande graniten framför gneisgraniten genom den relativt större mängden af inpregnationer i orthoklasen och dess deraf betingade bjertare röda färg. Graniten är stundom porös men denna porositet är icke sekundär såsom den, hvilken porfyren stundom företer på berg- ytan, utan ursprunglig. Caviteterna äro nämligen oregelbundna med väggarna belagda af små orthoklas- och qvarzkristaller samt förekomma äfven inuti bergmassan. Qvarzkristallerna bestå hufvudsakligen blott af prisma och pyramid, orthoklas- kristallerna af prisma, klinopinakoid, basiska planet oeh ett orthodoma (P 0). Detta sistnämnda är särskildt anmärk- ningsvärdt, emedan det lemnar ytterligare bevis på rigtighe- ten af den förut af mig antydda satsen, att det trubbiga orthodomat (P &) förekommer hos påvuxna, det spetsigare (2 P &) hos invuxna fältspatskristaller. Att detta orthodoma har samma lutning mot hufvudaxeln som OP finner man af tvillingskristaller sammanvuxna enligt lagen för Carlsbader- 46 tvillingarna, analogt med de bekanta från Elba, hos hvilka man endast på den olika glansen kan skilja de begge indi- vidernas orthodomer och basiska plan, hvilka synbarligen sammanfalla till en enda yta; någon gång finner man dock äfven spår af ytan 2 P &. Kristallernas prismaytor äro van- ligen belagda med små klara albitkristaller ställvis helt och hållet inhöljande orthoklasen, således analogt med dylika påvuxna orthoklaskristaller från andra orter. Grönstensporfyr utgöres af en mörkgrön, tät afanitisk grundmassa, hvari stora ljusgröna klara plagioklasparallelipi- peder ymnigt sitta inbäddade. På ytan är bergarten porös genom de insprängda kristallernas lättare förvittring än grund- massan. Den sistnämnda visar sig under mikroskopet bestå af en blandning af en klar, färglös, blott med obetydliga små porer försedd qvarz samt en, genom inpregnation af ett grönaktigt pulfverformigt eller fjälligt obestämbart ämne”), något oklar fältspat. I denna blandning ligga gröna dichroi- tiska hornblendeindivider samt svart ogenomskinligt magnet- jern äfvensom långsträckta apatitnålar. Denna sammansätt- ning öfverensstämmer närmast med dioritporfyrns från Nok- kala (F. J. W. Öfv. af Vet. Soc. förh. 1875 p. 46) och berg- arten bör således betecknas såsom en dioritporfyr. Anmär- kas kan, att den förut såsom labradorporfyr betecknade mörka porfyrn på Hogland äfvenledes visat sig vara en dioritpor- fyr (plagioklasporfyrit: Lasaulx, Elemente der Petrographie p- 293). Då äfven den ljusa porfyrn på Hogland såväl ma- kro- som mikroskopiskt visar analogi med den på Åland en- dast skiljande sig genom en mera tät grundmassa, så ligger häri ett ytterligare skäl att parallelisera dessa öar äfven i geologiskt hänseende, och då de båda porfyrarterna tydligen icke äro annat än finkorniga till täta modifikationer af den på fasta landet uppträdande porfyrgraniten (resp. rapakivi- graniten), så visar sig således öfverhufvudtaget. att grund- massans större eller mindre kornighet står i direkt förhål- lande till de resp. eruptivmassivernas storlek. ") Möjligen hornblende eller chlorit, 47 I. Orografi och stratigrafi. Redan vid en ytlig betraktning af Ålands geografiska konfiguration kan man icke undgå att märka, att en N—-S- lig hufvudriktning visar sig såsom rådande i densamma. Öarna, halföarna, insjöar. åar, hafsvikar och stränderna äro företrä- desvis utdragna i denna riktning. Vid närmare skärskådande finner man lätt, att detta har sin grund deri, att bergsträck- ningarna för det mesta stryka i N—S samt att de mer eller mindre vertikalt gående klyftriktningarna, som genomdraga bergmassorna, företrädesvis gå i NS resp. NNV. Dessa klyftriktningar gå i allmänhet normalt mot de horizontela eller flackt lutande afsöndringsklyfterna, hvilka fördela berg- massiverna såväl porfyren som graniten i mer eller mindre mägtiga, öfver hvarandra liggande lager eller bäddar, som kunna jemföras med de metamorfiska bergarternas skikter. Det är med fästadt afseende på dessa afsöndringsbäddar, som det kan blifva fråga om stratigrafiska förhållanden äfven i detta massformiga eruptivterräng. Då några skiffriga metamorfiska bergarter icke före- komma på det s. k. fasta Åland, äro dess geologiska förhål- landen på det hela taget temligen enformiga. Det torde der- före här vara tillfyllestgörande att framställa det förhållande, som de tvenne rådande formationerna granitporfyr och gra- nit förete på den nordöstra delen af Åland i trakten af Mångstekta-Hulta i Sund socken, der detta är synnerligen tydligt, och der jag derföre sökt närmare studera detsamma. Hulta by, som är belägen i nordöstra ändan af den norr om kyrkosundet liggande halfön, ligger på en låg gra- nitkulle men är på alla sidor omgifven af höga porfyrberg, af hvilka man kan särskilja tvenne kretsar: den yttre högre bestående uteslutande af porfyr och derinnanför, närmast till den centrala goranitkuppen, en krets af något lägre berg, hvil- kas inre åt graniten vettande sidor bestå af granit, den yttre af porfyr. Detta förhållande är i synnerhet tydligt hos de tvenne V och N om centralkuppen liggande bergskupperna. De bestå till ena hälften af granit till den andra yttre de- len af porfyr, och gvänsen mellan dessa bergarter är så skarp, 48 att man tydligen ser, att man här har att göra med tvenne bestämdt skilda geol. formationer, så lika de ock äro i pe- trografiskt hänseende. Gränsytan lutar 309—402 mot resp. V, NV och N, och i samma riktning går äfven ett system af klyftytor, som genomskära såväl porfyren som graniten, och fördela dem i vanligen en par fot mägtiga öfver hvar- andra liggande bankar, hvilka afskäras normalt af andra klyfter, gående för det mesta i NNV och ONO. Då en och samma klyft genomskär såväl porfyrn som graniten finner man, att dessa afsöndringsklyfter uppkommit efter granitens aflagring. Att åter denna är yngre än porfyrn visar sig deraf, att den underlagrar denna sednare. Den förhåller sig såle- des här till porfyrn på samma sätt som porfyrgraniten till gneisgraniten vid Örnshamn invid Borgå (se F. J. W. Öfyv. af Finlands geol. förhållanden I p. 80). Ett ännu tydligare bevis på granitens yngre datum än porfyrn lemna de af den förra i den sednare inskjutna apo- fyserna, hvilka i form af större och mindre gångar genom- draga porfyrn, vanligen i hufvudklyfternas riktning. Då man ifrån de nämnda porfyr-granitbergen går 1 rikt- ning mot centrum blir afsöndringsbankernas lutning mer och mer flack från 309—209—1092—52, så att de innerst i cen- trum äro nära nog horizontela. Öster om centralkuppen föl- jer sedan en dalsänkning, och öster om denna en rad af por- fyrberg, hvilkas klyftbankar hafva en O-lig lutning, motsatt dem på vestra sidan. Man finner således, att graniten vid Hulta bildar en kolossal stockformig massa af ungefär en verst utsträckning, omgifven af en krans utaf porfyrberg företeende sålunda en analogi med vulkaniska ringformiga kraterbildningar t. ex. Vesuvius och det densamma i form af en vall af leucitpor- fyr omgifvande Monte Somma eller ännu mer med Santorin och andra dylika större vulkaner bestående af en yttre krets- formig vall och ett centralt yngre stockformigt parti. Lika- som man i petrografiskt hänseende kan finna analogier och öfvergångar mellan de plutoniska och vulkaniska bergarter, så förefinnas sådana äfven 1 geotektoniskt afseende. 49 - En analogi mellan de nämnda vulkaniska kraterbild- ningarna och den plutoniska vid Hulta kan man ytterligare finna deri, att likasom i de förstnämnda den omgifvande vallen är på en sida öppen detta äfven är fallet med den sednare, Söder om granitstocken ligger visserligen likasom i V, N och O ett högre berg, men detta består blott till sin vestra del af porfyr, den östra hälften utgöres deremot af granit, äfven här inskjutande under porfyr och fortsättande sig söderut ända till hafstranden. Vi hafva sålunda att söka dess vidare fortsättning längre söder ut, så mycket mer som de V om Hulta-granitmassiv liggande porfyrbergen sträcka sig i sydlig riktning ända till det några verst SSV om Hulta liggande Mångstekta. I sjelfva verket har jag funnit granit ehuru i mindre mängd på tvenne ställen vid den östra stran- den nämligen på dess ytterst i O och S utskjutande uddar. Jag slöt deraf, att den äfven måste förekomma på den 5 derom liggande udden vid Bomarsund, hvilket också visade sig vara fallet: klippan vid Bomarsund utgöres till sin ne- dre del af granit, till sin öfre åter af rapakiviartad porfyr lik den vid Mångstekta. Såsom man af konfigurationen kan sluta till fortsättes graniten och den dertill hörande porfyren söderut i den från NS gående halfön i Lumparland. Man finner således, att vi här hafva en från N—S gående långsträckt granitmassiv eller kanske snarare en följd af smärre massiver, omgifna af mer eller mindre samman- hängande porfyrbergsträckningar. Den östra delen af detta långsträckta ellipsoidiska porfyrsystem är för det mesta dold af hafvet men den vestra kan tydligt skönjas. Den utgöres af två eller tre större bergsträckningar, bestående af större eller mindre bergkupper, hvilka vanligen äro brant stupande mot O, långsluttande mot V. I genomskärningar från N—S förete deras afsöndringsklyfter ett nära horizontelt dock nå- got vågformigt läge, i O—V åter en större eller mindre lut- ning vanligen 2092—309 från horizontalplanet mot V. De visa sig således samtligen vara delar af ett och samma por- fyrsystem bestående af skalformigt på hvarandra liggande bäddar af porfyr, hvilken genom granitens eruption blifvit 4 50 upplyftad och delvis sönderstyckats 1 isolerade bergkupper, sedermera ytterligare förstörda genom denudationen. Denna förstöring har isynnerhet träffat de vestra, längre bort från granitmassiven liggande bergsträckningarna, under det att den öfra närmast till granitmassiven liggande porfyr- sträckningen ännu är jemförelsevis hel och sammanhängande samt bildar en ganska betydlig bergmassa, som brant stupar ned mot sjön. På höjden af bergsträckningen äro klyftbäd- darna ganska betydliga, liknande små bergkupper, afbilder i smått af de större och vändande liksom de sin brantare sida mot O sin flackare mot V; ställvis stryka de äfven i andra riktningar. De hafva merendels en starkare lutning, ända till 409, ofvanpå bergsträckningen än. nere vid bergsfoten. De vestra bergsträckningarna äro i allmänhet mera ore- gelbundna såväl i afseende på strykningsriktningen som klyft- bäddarnas lutning. De stryka vid Mångstekta i NS och äro här skilda från den östra genom en bred dalsänkning, men närma sig norrut mer och mer till denna och få sålunda här en NO-lig strykningsriktning. Klyfterna hafva visserligen före- trädesvis en V-lig lutning men ställvis äfven en O-lig, stundom äfven ett sväfvande läge. Denna oregelbundenhet kan väl till- skrifvas den omständigheten, att de förekomma på gränsen till ett annat porfyrsystem, hvars centralaxel vi hafva att söka längre åt vester. De vester om nämnda bergsträckningar, vid Sibby och Persby förekommande porfyrbergen hafva näm- ligen en bestämd O-lig lutning hos sina klyftbäddar' och ett par verst vester derom vid Bränbolstad finner man en större stockformig massa af medelkornig granit ganska skarpt be- gränsad mot porfyren, och straxt O derom höjer sig ett högt porfyrberg «med sin branta sida mot V. De betydliga redan af Igelström anförda granitstockarna vid Åsgårda och Wassböle invid Långsjö i Saltvik bilda san- nolikt centralmassiven (kärnan) till ett tredje porfyrsystem. Porfyren i denna trakt, såsom t. ex. vid Strömma, är ym- nigt genomträngd af gångar och smärre stockar af granit, hvilken stundom sjelf blir något porfyrartad genom smärre 51 fältspatkristaller, dock skiljande sig från bergmassan genom en finkornig grundmassa. Vester om fjärden i Saltvik uppträder ett nytt granit- massiv, som vid Ofvanåker bildar en ganska hög och mäg- tig bergstock, täflande i utsträckning med dem vid Långsjö. Den vid Finströms kyrka i dagen liggande graniten utgör sannolikt dess sydliga fortsättning. Den är här intimt före- nad med porfyrn, dock alltid skarpt begränsad derifrån, och visar sig på ett ställe tydligt underlagra densamma. Denna granitmassiv intar för öfrigt ett centralt läge af det fasta Åland, som N och 8 derom har sin längsta utsträckning. San- nolikt skall man vid närmare skärskådande finna äfven an- dra gramitmassiv på denna sträckning. Hit hör sannolikt bergarten vid Sviby, som genom sin rent korniga struktur afsticker mot den vanliga på halfön vid Mariehamn förekom- mande porfyrartade bergarten. Äfven på ömse sidor om Marsund vid Frebbenby och Marby blir bergarten gramitartad (se ofvanför), företrädesvis i de nedra partierna af bergsträckningen. Om den också för det mesta är dold af den påliggande porfyren röjer sig dock dess fillvaro här som annorstädes genom de ofta gan- ska betydliga granitgångar, som genomdraga porfyren. Då härtill kommer, att bergkupperna, såsom tydligt synes på de smärre, på östra stranden af sundet norr om Frebbenby be- lägna, vända sin branta sida (802-—709) mot V sin flackt lutande mot O, så kan man häraf sluta till, att en granitisk längdaxel löper långsmed Marsundet motsvarande den ofvan- nämnda längs Ålands ostkust. Den af Holmberg (Ieap. 67) citerade uppgiften, att rapakivi skulle förekomma vid Marby måste deremot bero på ett misstag, ty bergarten är här som nämndt rent granitartad. Rapakiviartad granit förekommer visserligen men blott såsom lösa flyttblock, hvilka sannolikt gifvit anledning till misstaget. Den nämnda granitartade bergarten förefinnes ännu vid Öfverbyn och Kyra, men vid Storbyn längre vesterut blir den åter porfyrartad, utan att dock öfvergå till egentlig rapakivi. Den genomdrages (t. ex. vid Tullstationen) af smala 52 qvarzdrummer med malmgångsstruktur, i det att qvarzen är symetriskt anordnad omkring ett medelplan. — En liknande qvarzporfyr som den här förekommande uppträder äfven en- ligt Igelström på den en mil vester derom liggande Signil- skär. i Anmärkningsvärd är slutligen den nästan totala från- varon af pegmatitgångar såväl i graniten som i porfyren, hvilket utgör en ytterligare åtskilnad från gneisgraniten. En- dast vid Emkarby iakttog jag en mindre stockformig massa af grofkornig, pegmatitartad granit. Den rådande bergarten på Åland öfverensstämmer således närmast med porfyrgrani- ten i Satakunta, der äfven gångarna utgöras af finkornig, icke pegmatitartad granit. Vid en allmän betraktning af porfyrens och granitens inbördes förhållanden på Åland vi- sar sig således den sednare under formen af långsträckta från N—S löpande massiver, omgifna af porfyr, hvarvid kan märkas, att terrängen invid dessa granitmassiv vanligen är mera högländt och bergig än den mellan dem liggande trak- ten, De mägtigaste af alla granitmassiv på Åland nämligen de vid Åsgårda äro tillika de högsta (enl. Moberg, 1. c. p. 103, 444,33 sv. fot). Detta förhållande talar äfven för att granitens eruption inträffat sednare än porfyrens. De erup- tiva bildningarna på Åland förete sålunda i allmänhet samma förhållande som på fasta landet i södra och mellersta Fin- land nämligen en fördelning i från N—S resp. NNV—SS0O strykande bergsträckningar, således i motsatt riktning mot de metamorfiska straternas hufvudstrykning. Såväl i petrografiskt som stratigrafiskt hänseende visar sig således den Åländska porfyrgranit-formationen höra till det centrala granit-syenitterräng, som likt ett bälte i NO-lig riktning geromdrager medlersta Finland (se F. J. W. geol. öfversigtskarta öfver södra och medlersta Finland, Bidrag till kännedom af Finlands natur, 26 häftet). Dock måste den linie, som i allmänhet utmärker grän mellan detta erup- tivgebit och den sydl. gneisgranit-regioffen här dragas något sydligare, alldenstund, såsom redan Igelström (1. ce. p. 249) anmärker, gneisen på Åland först anträffas på öarna söder ( 53 om det s. k. fasta Åland. Den af Igelström anförda kalk- stensgången vid Hammarudda måste såsom uppträdande i ett eruptivgebit betraktas sjelf såsom eruptiv och sålunda skilj- aktig från de i gneisen uppträdande kalklagren i södra Fin- land. Ett öfverskjutande af porfyrgraniten resp. syenitgra- niten öfver den nämnda allmänna gränslinien förefinnes för öfrigt äfven på andra ställen t. ex. i terrängen V om Päijäne. III. Glacialbildningar. Refflor. Observationer rörande refflornas riktning på Åland hafva tillförene blifvit anställda af L. Igelström, 8. Stjernereutz och A. Moberg. Det har dock synts mig icke vara ur vägen att göra ytterligare iakttagelser i detta afseende företrädesvis på ställen, från hvilka sådana hittills saknats. Jomala socken. 1) Vid Mariehamn på östra sidan af den åt söder ut- skjutande halfön refflor med riktning: N 09—52 V; på ve- stra sidan, på det höga berget midtemot Möckelö: N 82 —109 0, således i medeltal och med afseende på den vest- liga deklinationen ung. N—S. 2) Några verst norr” om Mariehamn: N50V. 3) Vid Dalkarby otydliga refflor i N59V. 4) Vid Önningby N59—109V. 5) Vid vägen mellan Önningby och Granboda på grän- sen mellan Jomala och Lemland otydliga refflor i NY09-—15V. Lemland socken. 6) Vid Knutsboda N109V. 1) I närheten af kyrkan N1090—159V. 8) Vid Granboda otydliga refflor i N359V, på enskilda ställen N309V. 9) Vid stranden norr om Granboda N250—309V. 10) Vid stranden öster om Granboda N309—359V. Hammarland socken. 11) Vid Eckerö tullstation äfvensom mellan denna och 54 Storby tydliga refflor i N15?—2090, otydliga i N59V ställ- vis N200—250V. i 12) Vid kyrkobyn stora men otydliga refflor i N10? —L1500. 13) Vid Öfverby otydliga refflor i N1090—1590 liksom föregående på temligen grofkornig granit. 14) I trakten af Marby ganska tydliga refflor i N1090, otydliga och mindre talrika i N150V. 15) Vid Frebbenby N59—1090. Vid Marsund kunna refflornas riktning i medeltal sättas — N1090. Men utom dessa större, på sjelfva berggraniten förekommande refflor finnas äfven på östra sidan af sundet korsrefflor, hvilka dock kunna märkas blott på den finkorniga gånggraniten, hvilken såsom hårdare mera motstått förvittringen än den grofkor- niga porfyrartade bergarten. På en sådan finkornig gång- granit på det höga berget vid Frebbenby iakttog jag utom de normala refflorna i N1090 afvikande sekundära, gående i olika riktningar i N-—S, N109V och N209V. 16) Några verst O om Frebbenby refflor till största de- len gående i N1090; en mindre del dock temligen stora, i N--—S, NI09V och N159V. 17) Vid Salis, några verst norr om Hammarlands kyrka N590. Finström socken. 18) Ett par verst V om Emkarby N20—390. 19) Vid Emkarby och Östanåker i medeltal omkring NES | 20) Några verst O om Emkarby N09—50V. 21) 7—8 verst från Emkarby vid vägen till Haraldsby otydliga refflor i N59V i medeltal, ställvis gående åt N109V. 22) Vid vägen mellan Godby och Grelsby otydliga refflor i NO9—50V. 23) Vid Grelsby tydliga refflor dels i NS dels N2V, ett mindre antal i N50V. 24) Mellan Grelsby och kyrkan temligen tydliga refflor 55 i N590, en del dock otydliga och osäkra i N 1590 (möjligen blott klyftspringor). 25) Vid Finströms kyrka refflor i N590. 26) Vid Påhlsböle, en verst norr om kyrkan refflor mest i N20V. 27) En verst norr om Påhlsböle, de flesta i N S, nå- ora enstaka i N109—1590: (om dessa sednare gäller dock detsamma som om de otydliga N:o 24). 28) Vid vägskilnaden mellan Saltvik och Geta vägarna, på gränsen mellan Finström och Saltvik socknar, grofva men otydliga refflor i N09—5?V. Saltvik socken. 29) Vid Ofvanåker N09—590. 30) Vid Nääs otydliga refflor i N50—1090, på andra ställen N09—590. 31) Vid Strömma grofva refflor i N—S. 32) Vid Hullby och Kuggböle refflor gående i N—S i medeltal, varierande mellan N590 och N50V; 33) Vid Haraldsby temligen tydliga refflor i N59—1090 på horizontel yta, men på vestra sidan af en bergsträckning, (enstaka i ONO (N200—3090) gående refflor sannolikt blott skenbara d. ä. uppkomna genom utvidgning af klyftspringor) 34) En verst från Haraldsby vid vägen till Mångstekta mer eller mindre otydliga refflor i NO9—59V. Sund socken. 35) Vid vägskilnaden mellan post- och byvägen till Sunds kyrka stora och grofva refflor i N59—109V. 36) Vid Björby, en verst O om kyrkan N1580V. 37) Vid Bränbolstad otydliga refflor i N159N: 38) Vid Strömbolstad föga tydliga refflor i N150—209V. 39) Mellan Strömbolstad och Sibby otydliga refflor i N109-—159V. 40) Vid Sibby temligen tydliga refflor i N159V. 41) Mellan Sibby och Mångstekta N59—109V. StCAL Wpsrk od 2 Se HX HAN (äg AP Kr and vv (LIBRARY et £ V Körs OA fast 2 56 42) Vid Mångstekta äfvenledes N59V, tydligare och tal- rikare gående i N150—170V. 43) Vid Hulta by refflor dels i N09—359V, dels i N15? —209V, de sednare i allmänhet större och talrikare än de förra. Ö 44) Vid Smedsböle otydliga refflor i N259V. 45) Vid Finby samt vid vägen mellan denna ort och Bomarsund refflor såväl i N50V som N259G, hvardera slaget ganska tydliga. 46) Nära Skarpans strax V om bergsträckningen tyd- liga refflor i N109V. Dessa iakttagelser öfverensstämma icke fullkomligt med de af A. Moberg uppgifna, hvilket är att tillskrifva dels va- riationen i deklinationen, dels de större eller mindre varia- tioner, som refflornas riktning på de flesta. ställen förete, dels äfven deras öfverhufvudtaget föga tydlighet. Variatio- nerna i riktningen äro till en del beroende af terrängförhål- landena. Detta visar sig i synnerhet tydligt vid östra stran- den af Marsund, norr om Frebbenby, der man finner en mängd små bergskupper, utsträckta i N-—S, långsluttande mot N (stötsidan), branta mot S. Under det att refflorna på midten af dessa kupper hafva den normala riktningen N09—1090, afvika de på den vestra sidan i N159—2090 på den östra i N1090—209V. Ehuru således en öfverensstämmelse i afseende på de- taljuppgifterna beträffande refflornas riktning icke kan vin- nas, kommer man dock vid en allmän sammanställning af dessa till samma resultat. A. Moberg har (1. ce. p. 38) af sina iakttagelser dragit den slutsats, att refflorna på Åland i sin helhet taget hafva en riktning från N—S inen afvika på vestra delen af landet något åt V (från magnetnålens syd- ända) i de östra trakterna åt O. Till samma resultat leder en sammanställning af de utaf mig gjorda iakttagelserna. Om man nämligen till vestra Åland räknar Hammarland, till medlersta Åland Finström och Saltvik samt Jomala och till östra Åland Sund och, Lemland, får man för refflornas rikt- ning i de vestra delarna i medeltal N1590, i den medlersta 57 omkr. N—S och i de östra trakterna N159V. Äfven om man tar deklinationen i betraktande kan man dock sålunda i all- mänhet säga, att riktningen i de vestra delarna är ONO-lig, i de medlersta N—S, i de östra NNV-lig. Åland visar så- ledes i stort taget samma förhållande i afseende på refflor- nas riktning som de nyssnämnda bergskupperna vid Freb- benby äfvensom halfön vid Mariehamn (se ofv. N:o 1); och det synes mig. att man i förra fallet kan tillämpa samma förklaringsgrund som i det sednare. Åland kan nämligen i sin helhet tänkas stå till den dalsänkning, som intages af Bottniska viken, i samma förhållande som de nämnda hergs- kupperna till de dem omgifvande små dälderna, och måste hafva influerat på den ung. från N-—S strykande isströmmen likasom dessa sednare. Denna N—S-liga riktning hos isen i Bottniska viken kan med betraktande af refflornas förhållande på Finlands fastland icke gerna antagas hafva fortfarit under hela ispe- rioden utan blott under den sednare delen deraf, analogt med förhållandet i Näsijärvi och Päijäne, såsom jag redan tillförene anmärkt förnämligast på grund af korsrefflorna vid Kristinestad (se Öfv. af Finlands geol. I p. 89). Sekundära NNV-liga refflor, ehuru i allmänhet otydligare än de vanliga NNO-liga förefinnes äfven på vestra Åland (se, N:oydil, 14, 15, 16). Deras mindre tydlighet och mindre talrikhet för- klaras lätt deraf, att de till en del blifvit utplånade under den sednare delen af isperioden. Att åter berggrunden in- fluerat på isens riktning under den sednare, men icke, eller icke i samma mån under den förra delen förklaras af den- nes aftagande mäktighet under den sednare tidsafdelningen. För öfrigt finner man af variationerna i refflornas riktning, att den NNV-liga riktningen småningom öfvergått i den N —S-liga. | Jättegrytor finnas enligt Igelström (1. c. p. 243) nästan i alla trakter af Åland, och de äro sannolikt ganska all- männa, ehuru alluvialbeteckningen förhindrar deras upptäc- kande. De af Igelström beskrifna befinna sig alla på slutt- ningen af bergåsar och kunna sålunda tänkas hafva uppkom- 58 mit genom stenar satta i rörelse af vatten, nedfallande ge- nom sprickor i isen i enlighet med det af J. A. Estlander framställda förhållandet af jettegrytorna på Willingö (Om isvattnets inverkan på berggrunden, Finska Vet. Soc. Handl. Tom. X). Det af Igelström omnämnda förhållandet beträf- fande jettegrytan vid Bollstadholm, att den nämligen utvisar ett småningom skeende aftagande af den kraft, som åstad- kommit dess utsvarfvande, och hvilket han sätter i samband med den tillförene antagna rullstensflodens aftagande i mäg- tighet, förklaras lika enkelt genom glacialtheorin, nämligen genom isens aftagande i mägtighet och dymedelst fallhöjdens förminskande. Ehuru jag icke lyckats finna några egentliga jättegry- tor har jag dock iakttagit en annan företeelse, som dermed står i närmaste samband, och som äfvenledes talar för den nämnda förklaringen, nämligen långsträckta smala afslipade rännor, hvilka äfven af J. A. Estlander anföras från Wil- lingö. Dessa förekomma företrädesvis på den branta slutt- ningen af bergåsarna, så t. ex. särdeles tydligt på de små afsatserna af den brant mot hafvet stupande sidan af det s. k. Framsnabba berget vid Önningby. Åsar. Dessa äro på Åland icke synnerligen utpräglade. De små qvarlefvor af dem, som finnas, förete i allmänhet omk. N—S-lig strykning, således en riktning öfverensstäm- mande med refflornas och bergsträckningarnas, så t. ex. en liten ås vid Björby, som till en del stödjer sig mot en min- dre bergsträckning, och liksom den och de härstädes före- kommande refflorna visar en strykning i N. NNV. Hvarfvig lera och mergel. Med betraktande af den mängd kalkstensblock, som förekomma på Åland, äfvensom på grund af närheten - till den svenska kusten, der mergel anträffas, kunde man förutsätta, att denna för jordbruket så vigtiga jordart äfven skulle förekomma på Åland. Af de lerarter från olika delar af landet, som jag 1 detta afseende under- sökt, och af hvilka flere. förete en tydlig hvarfvighet, har jag dock blott funnit en af gråblå färg uppbrusa med syra. 59 Detta visar således att mergel i sjelfva verket förekommer härstädes om ock underordnad Jeran. Flyttblock och rullstenar. Dessa bestå förnämligast af röd och hvit gneisgranit, granitporfyr, ofta rapakiviartad, olivin- diabas, röd sandsten och silurisk kalksten. De tre sistnämnda äro isynnerhet anmärkningsvärda och förtjena en närmare betraktning. Olivindiabasen är fullkomligt lik den i Sata- kunta i fast klyft uppträdande och anträffas i alla socknar af Åland i form af större och mindre lösa stenar. Den igen- kännes lätt på den karakteristiska blandningen af den hvita plagioklasen, den svarta, i tunna plattor mörkt violetta augi- ten och den gulgröna olivinen, i det att nämligen den först- nämnda i form af smala parallelipipeder omgifva de sednare, hvilka sålunda på bergartens brottytor förete triangulära el- ler fyrsidiga figurer. Denna strukturmodifikation bibehåller sig huru än densamma må vexla från finkornig ända till en ganska grofkornig, en vexling, som icke sällan kan skönjas på en och samma sten. Ett annat karakteristiskt kännetec- ken, hvarigenom dessa olivindiabas stenar i allmänhet kunna skiljas från öfriga, är det starkt klingande ljud, som de gifva vid slag med hammaren, ifall de icke äro alltför små eller alltför djupt insänkta i alluvialjorden. Den bergart, hvaraf dessa rullstenar bestå är af stort intresse. Den i Satakunta (Eurå, Letala m. fl. socknar) fö- rekommande bergarten, hvilken redan af Eichwald och West- ling blifvit omnämnd under namn af syenit, har jag under- sökt geognostiskt (Bidrag till kännedom af Finlands natur, l1:te häftet), kemiskt (Öfv. af Finska Vet. Soc. Förh. XI, 1865—69) samt mikroskopiskt (Öfv. af Vet. Soc. Förh. XVII, 1874—75). Denna sistnämnda undersökning visade, att berg- arten, som jag tillförene på grund af dess mikroskopiska för- hållande betecknat såsom hyperit, är en diabas, som med afseende på sin starka olivinhalt måste betecknas såsom en olivindiabas. Olivinen är stundom så ymnigt insprängd, att den till och med öfverväger augiten, så t. ex. uti en af mig mikroskopiskt undersökt finkornig varietet ur en lös sten från Eckerö. Äfven i denna varietet utmärker sig olivinen 60 i likhet med den från Satakunta genom sin ringa förvittring. Utom de tre hufvudbeståndsdelarna innehåller den, likasom Satakunta-diabasen tre accessoriska mineralier: apatitnålar, biotitblad och magnetitkorn. Äfven den karakteristiska sfe- roidiska afsöndringen kan man stundom på en eller annan af dessa stenar iakttaga. I Dalarna (Elfdalen) och Norrland i Sverige uppträder en bergart, hvilken såväl i geognostiskt som mineralogiskt hänseende så mycket öfverensstämmer med nyssnämnda oli- vindiabas, att den måste betecknas såsom identisk dermed eller höra till samma formation. Den uppträder likasom den i Satakunta tillsammans med sandsten och porfyr, och be- tecknades äfven förr såsom en hyperit, men har sedermera af A. E. TÖRNEBoOHM (Om Sveriges vigtigare diabas- och gab- bro-arter; Vet. Akad. Handlingar Bd. 14; 1877) blifvit på grund af mikroskopisk analys befunnen vara en diabas, och betecknad med namnet Åsby-diabas. Detta namn synes mig emedlertid föga lämpligt såsom allmän benämning, allden- stund t. ex. namnet Eura-diabas hade lika mycket skäl för sig, utan synes mig det allmänna namnet olivindiabas vara att föredraga. Ty att de begge diabasaflagringarna på ömse sidor om bottniska viken äro fullkomligt identiska detta är utom allt tvifvel. Såväl det makro- som mikroskopiska för- hållandet öfverensstämma fållkomligt, och redan vid min ke- miska undersökning af beståndsdelarna i Euradiabasen (1. ce.) antydde jag likheten mellan olivinen i densamma och den i diabas från Åsbyn. Den förra innehåller enl. min analys 36,36 proc. jernoxidul, den sednare enl. Struve's analys 35,55 proc. (Öfv. af Vet. Akad förh. 1849 p. 3). Huruvida, nu de på Åland förekommande lösa stenarna af olivindiabas härröra från de nämnda svenska fyndorterna eller ifrån någon numera förstörd diabasbildning, som tillfö- rene funnits i Bottniska viken och utgjort mellanlänken mellan den finska och svenska olivindiabasen måste lemnas derhän. Samma osäkerhet rörande de geologiska förhållandena vidlåda äfven de på Åland förekommande lösa stenarna af 61 samdsten och kalksten. Den förra förekommer äfven på båda sidor om Bottniska viken"), och de lösa sandstenarna på Åland synas sålunda vara lemningar efter en numera förstörd mellanlänk dememellan sannolikt hörande till den kambriska formationen. Att den härstammar från graniten och granit- porfyren är ögonskenligt: den kan ofta vid ytlig betraktning förvexlas med den finkorniga graniten, men visar sig vid när- mare skärskådande hufvudsakligen bestå af qvarzindivider hopfogade genom ett knappt märkbart bindemedel. Qvarz- individerna visa sig under mikroskopet innehålla liknande hålrum som de i graniten och äro vid sina gränser starkt inpregnerade med samma slags grumliga föroreningar, som fällspatindividerna i graniten, men hålrummen i de skilda in- dividerna gå icke parallelt såsom naturligt är på grund af det sekundära bildningssättet. Sandstenens sedimentära na- tur röjer sig för öfrigt äfven genom de tydliga märken efter böljslag, som icke sällan visa sig på dess skiktytor. ; Beträffande kalkstensblocken har man visserligen hittills antagit, att äfven de skulle härstamma från Sverige. Flere skäl synas mig dock tala för, att de utgöra lemningar af en silurisk bildning, utgörande mellanlänken mellan Estlands och Sveriges undersiluriska formation och möjligen ännu ställ- vis förekommande såsom fast klyft i hafvet vid Ålands strän- der. Såsom ett vigtigt skäl för denna åsigt kan anföras, att kalkstenarna hufvudsakligen förekomma vid sjöstränderna, der de på sjöbottnet synas ställvis förekomma i outtömlig myckenhet och derifrån de af allmogen upptagas i och för kalkbränning på samma sätt som den till qvarnstenar använda Satakunta sandstenen af Säkyläboarne. Två varieteter af denna kalksten kunna särskiljas: en grå eller grönaktig, mjuk mergelkalksten, lik den vanliga, i Estland och medlersta Sverige förekommande samt en renare, gulaktig genom röda partier flammig, hård och tät kalksten. På vissa ställen t. +) Det at Törnebohm beskrifna sandstensbäckenet mellan Stor- sjön och Gefle i Gestrikland (Geol. Föreningens i Stockholm förh. Bd. III n:o 14) bildar med sina diabasinlagringar en fullkomlig pen- dant till sandstenszonen mellan Pyhäjärvi och Björneborg i Satakunta. 62 ex. vid en vik invid Önningby utgör kalkstenarne den öf- vervägande af de lösa stenarne, och visa sig här synnerligen rika på trilobiter, hvilka jag här anträffade i större mängd än på något annat ställe, men deremot funnos här jemförel- sevis mindre mollusker, då deremot förhållandet var omvändt invid en vik belägen en verst derifrån, ett förhållande, som synes antyda en olika fördelning af petrifikaterna på olika ställen och sålunda äfven talar för kalkstenens bildning på ort och ställe. Bland de petrifikater jag insamlade på Åland hufvudsakligen från Önningby äro för öfrigt nästan alla un- dersiluriska djurgrupper representerade såsom följande provi- soriska förteckning utvisar: Trilobiter: Illenus crassicauda Dalm. Önningby Asaphus expansus Dalm. > Fragmenter af Calymenene sp. från Önningby och Lichas? från Hulta. Cephalopoder: Orthoceras vaginatum Schl. Önningby > duplex Wahlenb. > Cyrtoceras annulatum Sow. > Heteropoder: Bellerophon globatus Sou. Önningby. »> bilobatus Sou. » Gastropoder: Subulites gigas Eiechw. Önningby. > priscus Eichw. Emkarby. Turbo trimarginatus Eichw. > Euomphalus sp.-Önningby. Pleurotomaria sp. Conchiferer: Avicula orbicularis. Emkarby. Brachiopoder: Orthis elegantula Dalm. Hulta. Strophomena euglypha Dalm. Emkarby. > imbrex Buch. Mångstekta. AR depressa Dalm. Önningby. 63 Leptena sericea Sow. Hulta. Terebratula sp. Önningby. Koraller: Cheetetes petropolitanus Lonsd. Önningby. Petraia sp. Mångstekta. En närmare paleontologisk undersökning af Ålands un- dersiluriska kalksten vore utan tvifvel af stort intresse. Då emedlertid min undersökning hufvudsakligen afsåg de geolo- giska förhållandena hafva de paleontologiska blott i förbi- gående kunnat tagas i betraktande. Nya arter af slägtet Poecilesthus Blanchard beskrifna af Fr. W. Mäklin. I den af GEMMINGER och HAROLD utgifna Catalogus Coleop- terorum hucusque descriptorum upptagas Tom. VII, p. 2028, tio arter af slägtet Poecilesthus (Dejean) Blanchard, af hvilka likväl tvenne äro obeskrifna, nemligen Poec. marginipennis (Dejean, Cat.) från Cayenne, förd af benämnaren till slägtet Spheniscus Kirby, och Poec. nigropunctatus (Chevrolat) från Mexico. Af dessa tvenne obeskrifna arter känner jag icke den sednare, men den förra hör i sjelfva verket till det af :PAsCOE i Proc. ent. Soc. Lond. 1868 beskrifna slägtet Die- stica. För min del tror jag dock, att nyssnämnda slägte icke kan bibehållas. Jag medger visserligen att i händelse man endast har de förut beskrifna arterna af slägtet Poeci- lesthus för sina ögon, Diestica viridipennis Pascoe, som jag redan 1862 erhöll af hr JAvet i Paris, med all rätt synes kunna bilda ett eget genus, men inom den serie af närmare 30 species, som jag varit i tillfälle att undersöka och jem- föra, har det icke varit mig möjligt att inse, med hvilken art slägtet Poecilesthus egentligen upphör och med hvilken Diestica bör vidtaga. Här liksom inom slägtet Strongylium varierar antennernas form ganska betydligt äfven hos särde- les närstående arter, hvilket man lätt kan finna om man jem- för t. ex. Poec. 4-signatus med Poec. curvipes och Poec. 10- signatus med dess närmaste samslägtingar. Uppställes an- tennernas skapnad som grund för en ytterligare generisk sön- derdelning af slägtet Poecilesthus, kan man dessutom ledas till det resultat, att de olika könen af samma art böra hän- föras till skilda genera. TI detta afseende tror jag mig en- 65 dast behöfva påminna om förhållandet hos den här beskrifna Poec. basalis. — Kroppsformen och isynnerhet ryggsköldens skapnad äro föröfrigt äfvenledes ganska variabla inom detta genus. Det är tillfölje af dessa framhållna omständigheter jag ansett mig icke kunna upptaga t. ex. Poec. marginipen- nis (Dej.) såsom hörande till ett skildt genus Diastica, ehuru detta slägte i GEMMINGER'S och HAROLD'S katalog aflägsnas från Poecilesthus genom nio mellanliggande genera. En' egendomlig, dock med genus Poecilesthus närbe- slägtad artform, som skiljer sig icke blott genom antenner- nas skapnad, utan äfven genom bildningen af prosternum, har jag deremot icke trott mig kunna förena med nyssnämnda slägte och derföre här, då jag ej känner några mellanformer, beskrifvit densamma under den generiska benämningen af Platyesthus. Af slägtet Poecilesthus tror jag mig här nu kunna fram- hålla 21 skilda förut mig veterligen icke beskrifna species — och begagnar mig tillika af detta tillfälle att betyga min varmaste erkänsla för alla dem, som benäget satt mig i till- fälle att undersöka och beskrifva detta nog stora antal förut okända arter. 1. Poec. decoratus: Elongato-ovalis, supra pallide fla- vus, modice nitidus, antennarum basi capiteque ad maximam partem magis testaceo-flavis, antennis apicem versus, pronoti marginibus omnibus anguste et linea mediali posterius dila- tata, scutello, fasciis duabus elytrorum transversis marginibus- que apicali et suturali nigris, subtus niger, femoribus versus apicem annulo lato tibiisque fere totis pallide flavis; pronoto longitudine duplo latiore, admodum dense, subtilissime obso- leteque puncetato; elytris admodum subtiliter punetato-stria- tis, interstitiis planis, erebre subtiliter punetatis. Longit. 12,4 m. m.; Latit. hum. 5,2 m. m. Denna art förekommer i den södra delen af Brasilien samt är beskrifven efter ett exemplar från S:ta Catharina i dr C. A. Dohrns samling i Stettin. Poecilestho geniculato Germ. sat affinis et magnitudine £ Ja 66 equalis, sed preter pieturam aliam inprimis pronoto solum- modo ante medium et quidem levissime rotundato-angustato diversus. Caput cum palpis testaceo-flavum, subtilissime ad- modum dense punetatum et posterius longitudinaliter impres- se-ecanalieulatum, margine basali nigro; oculis nigris. An- tenne admodum graciles et apicem versus sensim parum di- latate, nigre, articulis tribus primis et dimidia parte basali articuli quarti testaceo-flavis. (Artieulus antennarum ultimus in individuo deseripto desideratur.) Pronotum longitudine duplo latius, ante medium solummodo levissime rotundato- angustatum, perparum convexum, pallide flavum, modice ni- tidum, admodum dense subtilissime punetatum et longitudi- naliter obsoletissime canaliculatum, marginibus omnibus an- guste et linea in medio longitudinali, posterius dilatata, ni- gris. Scutellum triangulare, nigrum, sublevigatum. Elytra prope basin pronoto quarta fere parte latiora, a basi ad 2/3; partem totius logitudinis subeequilata, presertim anterius ad- modum convexa, dilute flavescenti-pallida, parum nitida, punetura ut supra in diagnosi deseriptum est, faseiis duabus transversis, posteriore latiore et in medio seutellum versus fraeta, marginibus suturali, in medio inter faseias omnino fere interrupta, laterali pone fasciam transversam primam et api- cali latius nigris. Corpus subtus cum pedibus nigrum et multo magis quam supra nitidum, femoribus ante apicem annulo lato tibiisque, summa apice basique exceptis, dilute flavis. (Ab- domen in individuo deseripto desideratur). 2. Poec. flavomaculatus: Oblongo-ovalis, in medio ad- modum alte convexus, niger, nitidus, antennarum artieulis 4—7 latere interiore, margine elytrorum laterali ultra me- dium maeulisque duabus sat magnis transversis in utroque. fascias duas transversas ad suturam elytrorum anguste inter- ruptas formantibus; pronoto sat fortiter transverso, admodum dense subtilius punetato, marginibus utrinque paululum ante medium tuberculo latiore vel angulo prominenti armatis; ely- tris dense subtilissime puncetatis et preterea punetis paulu- 67 lum majoribus, cireulos minus regulares majores formantibus, impressis. Longit. 12,8 m. m.: LDatit. hum. 6 m. m. Af denna art, öfver hvilken jag redan för något år sedan var i tillfälle att uppsätta en beskrifning i koncept efter ett exemplar från Paramaribo i dr C. ÅA. Dohrns samling, har jag nu sedermera ge- nom dr Haags förekommande välvilja till påseende erhållit ett an- nat exemplar från Cayenne. Punetura singulari elytrorum a cengeneribus omnibus facillime dignoseendus. Caput nigrum, nitidum, dense subti- liter. punetatum, media fronte profundius et admodum late longitudinaliter impressa. Antenne ecapite cum prothorace quarta eirea parte longiores, apicem versus sensim modice dilatate et denique magis compresse, nigree, basin versus ad- modum nitide, articulo quarto latere interiore pone medium articulisque 5—7 latere interiore toto dilute testaceis, art. duobus penultimis latitudine quarta saltem parte longioribus. Pronotum sat fortiter transversum, longitudine mediali fortasse plus quam duplo latius, anterius rotundato-angustatum, pau- lulum ante medium tuberculo lato vel angulo prominenti, non- nihil sursum flexo, armato et deinde basin versus'lateribus subrectis et inter se subparallelis, trausversim parum conve- vum. nigrum, nitidum, admodum dense subtilius punetatum, ante scutellum et in medio ante marginem apicalem latius impressum et ad marginem basalem preterea utrinque fovea subrotundata notatum, margine basali parum rotundato-ar- cuato. BSecutellum sat magnum, subtriangulare, nigrum, niti- dum, sublgevigatum. Elytra prope basin pronoto quarta cirea parte latiora, a basi ad ?/; partem totius longitudinis subee- quilata, supra in medio admodum convexa, punetura ut supra in diagnosi desceriptum est, nigra, nitida, marginibus laterali- bus ultra medium maculisque duabus in utroque sat magnis et transversis, prima subhumerali obliqua, secunda poneme- diali, dilutius testaceo flavis, maculis hisce fascias duas trans- versales cum flavo colore marginis lateralis connatis, sed ad suturam anguste interruptis. Corpus subtus cum pedibus ni- grum, nitidum, abdomine subtiliter aciculato-ruguloso. 68 3. Poec. albomarginatus: Elongato-ovalis, modice con- vexus, flavescenti-testaceus, nitidus, ore apicem versus. anten- nis, articulo primo apiceque articuli ultimi exceptis, oculis, scutello, femoribus in parte superiore versus apicem, tibiis in parte exteriore tarsisque totis nigris, elytris pallidis, margi- nibus omnibus dilutioribus, flavescenti-albidis; pronoto modice transverso, longitudine tamen paulo plus quam dimidio la- tiore, admodum applanato, a basi apicem versus sensim ro- tundato-angoustato, sat erebre punetato, paulo ante scutellum latius subfoveolatim depresso et secundum marginem latera- lem quoque impressionibus minus regularibus notato; elytris distinete striato-punctatis, interstitiis inter strias punetorum erebre et paulo subtilius quam in striis puncetatis. Longit. 12,5; Latit. hum. 5 m. Poecilesthus albomarginatus Mannerheim in coll. deno- minatoris. Var. «: Saturatius subrufescenti-testacea, elytris corpori fere concoloribus, marginibus parum pallidioribus. sutura ta- men magis flavescenti. Den typiska formen är beskrifven efter ett exemplar ifrån Ba- hia i den fordna Mannerheimska samlingen; af den här framhållna varieteten har jag deremot af dr Haag erhållit ett brasilianskt exem- plar till påseende. Poec. fasciato Fabr. et P. genmiculato Germ. subequa- lis. Caput rufo-aut flavescenti-testaceum, nitidum, sat erebre punetatum, longitudinaliter profunde canaliculatum; ore api- cem versus interdum nigricanti; palpis flavo-testaceis. An- tenne nigre, apicem versus sensim nonnihil dilatate, articu- lis penultimis latitudine longioribus, art. primo toto et ultimo summa apice testaceis. Pronotum longitudine plus quam di- midio latius, a basi apicem versus primum parum, deinde paulo magis rotundato-angustatum, transversim vix omnino convexum, fere applanatum, flavescenti-aut saturatius rufo-te- staceum, nitidum, sat erebre, sed minus profunde quam ca- put punetatum, nonnihil inzgequale, paulo ante scutellum enim late et secundum marginem lateralem minus distinete inzequa- liter depressum et preeterea ad marginem basalem utringque 69 foveolis minus distinetis notatum, angulis basalibus subrectis, apiealibus obtusis. Secutellum triangulare, latitudine longius, nigrum, nitidum, levigatum,. HElytra pallida, in var. a rufo- testacea, sutura semper multo dilutiore, punetura ut in dia- gnosi deseriptum est. Corpus subtus flavescenti-aut saturatius rufo-testaceum, nitidum, pectoris lateribus admodum dense punetatis. 4. Poec. laticornis: Oblongo-ovalis, dilutius fusco-ferru- gineus, supra modice nitidus, abdomine dilutius testaceo, tibiis tarsisque nigro-eneis, antennis apicem versus sensim sat di- latatis, violaceo-nigris, basin versus nigro-geneis; pronoto lon- ditudine plus quam dimidio latiore, anterius vix angustato, subtiliter densius punetato et longitudinaliter latius, sed ab- solete impresso; elytris subtiliter striato-puncetatis, interstitiis inter lineas punetorum planis et subtilissime admodum dense puncetatis. Longit. 12,5 m: m.; Latit. hum. 5 m. m. Denna i Columbien förekommande art har jag beskrifvit efter ett exemplar från S:t Esteban, hvilket befinner sig i dr C. A. Dohrns rika samling i Stettin. Poecilestho albomarginato proximus, sed antennis bre- vioribus et apicem versus multo latioribus, pronoto anterius vix angustato et elytris multo subtilius punetatis diversus. Caput saturatius fusco-ferrugiveum, parum nitidum, admodum erebre profundius punetatum, longitudinaliter obsoletius, sed latius canaliculatum. Antenne parum elongate et admodum robuste, apicem versus sensim magis compresse et admodum dilatate, basin versus nigro-genee, apicem versus violaceo-ni- gore, articulis duobus penultimis longitudine paululum fortasse latioribus. Pronotum longitudine mediali paulo minus quam duplo latius, a basi apicem versus vix omnino angustatum, sed amtice solummodo subito rotundato-angustatum, margine antico late, sed leviter emarginato, tramsversim parum con- vexum, dilutius fusco-ferrugineum, parum nitidum, longitudi- naliter late, sed obsolete impressum et admodum dense sub- tiliter ponetatum, lateribus et margine basali subrectis, hoc 70 in medio paulo latiore, sed haud altius elevato. Secutellum triangulare, dilutius ferrugineo-testaceum, nitidum, snbtiliter minus dense punctatum. Elytra prope basin pronoto quarta cirea parte latiora, a basi ad ?/; partem totius longitudinis perparum dilatata et deinde apicem versus fortius rotundato- angustata, supra in et paulo pone medium sat convexa, mi- nus leete testaceo-ferruginea, modice nitida, punetura ut supra in diagnosi descriptum est. Corpus subtus cum pedibus te- staceo-ferrugineum, admodum nitidum, abdomine dilutius fla- vo-testaceo, tibiis tarsisque nigro-eeneis, illis viridi-2eneo co- lore magis micantibus. 5. Poec. angulicollis: Oblongo-ovalis, testaceo-flavus, admodum nitidus, antennis, articulo primo et ultimo exceptis, oculis, ore versus apiecem, tibiis a basi ultra medium saltem in superiore parte tarsisque totis nigrieantibus; pronoto lon- gitudine plus quam dimidio latiore, paulo ante medium an- gulato-dilatato, sat erebre, haud subtiliter et inceqnaliter pun- ctato, ad marginem basalem ante scutellum latius et utringue propius angulos basales foveolatim impresso; elytris erebre, sat profunde et presertim versus marginem lateralem subse- riatim punetatis. Longit. 10 m. m.; Latit. hum. 4,3 m. m. Beskrifven efter ett af A. Boucard i London till universite- tets zoologiska museum erhållet exemplar från Ega vid Amazonfloden. Poec. albomarginato colore fortasse proximus, sed mi- nor et presertim forma pronoti et punctura elytrorum valde diversus. Caput testaceum, nitidum, longitudinaliter canali- culato-impressum. Antenne elongate, apicem versus sensim modice dilatate, fusco-nigre, opacee, articulis primo et ultimo testaceis, art. 9 et 10 latitudine plus quam dimidio longiori- bus. Pronotum longitudine plus quam dimidio latius, a basi paulo ultra medium fere 2eequilatum, sed ibidem angulo non- nihil reflexo dilatatum, deinde sinuato-angustatum, angulis anterioribus late obtusis, supra parum convexum et nonnihil inzgequale, plurimis locis sat erebre minusqne subtiliter pun- ctatum, ad marginem basalem ante scutellum latius et utrin- Ti que versus angulos basales foveolatim impressum, testaceo- flavum, admodum nitidum, angulis basalibus leviter obtusis. Seutellum latitudine longius, rufescenti-testaceum, versus api- cem foveola profunda impressum, obsoletius paree punetatum. Elytra prope basin pronoto quarta fere purte latiora, ab hu- meris. fere ad ?/; partem totius longitudinis sublinearia et deinde apicem versus rotundato-angustata, ut in speciebus plurimis hujus generis modicee convexa, testaceo-flava, nitida, erebre et sat profunde puncetata, punetis secundum marginem lateralem et versus apicem elytrorum admodum regulariter seriatis, prope basin utrinque costis duabus augustis parum elevatis notata. Corpus subtus adhuc pallidius et minus for- tasse nitidum, pectoris lateribus erebre puncetatis. Pedes ru- fo-testacei, tibiis in parte exteriore ultra medium tarsisque saltem in superiore parte totis nigricantibus. 6. Poec. gibbosus: Oblongo-ovalis, in medio sat alte elevatus, niger, interdum modice, interdum parum nitidus, elytris castaneo-rufis; pronoto transverso, longitudine plus quam duplo latiore, a basi apicem versus sat angustato, trans- versim vix convexo, interdum leviter fere excavato, subtiliter admodum dense, in disco utringue interdum pareius punetato; elytris subtilius et minus distinete minusque regulariter stria- to-punetatis, striis punetorum numerosis, interstitiis inter strias punetorum geque subtiliter sat dense punetatis. Longit. 13—14 m. m.; Latit. hum. 5,6—6, summa la- titudo elytrorum 6,5—7,6 m. m. Var. «: Pronoto quoque castaneo-rufo, plaga tamen lata longitudinali indeterminata marginibusque omnibus angustius nigris aut nigricantibus. Var. 8: Pronoto ut in var «, sed plaga longitudinalh ? Oo partim evanescenti et margine basali haud nigricanti. Poecilesthus castaneipennis Mannerheim in coll. deno- minatoris. Var y: Tota castaneo-rufa, antennis apicem versus, mar- 72 ginibus pronoti lateralibus angustius punetoque in medio ad marginem apicalem, scutello, geniculis, femoribus posteriori- bus in superiore parte versus apicem, tibiis in parte apicali tarsisque totis nigris. Denna art förekommer i Brasilien i trakten af Rio Janeiro. Den af mig såsom typisk ansedda formen äfvensom var. y äro beskrifna efter exemplar i dr Haags samling. Af var. &« befinner sig i docen- ten mag. J. Sahlbergs samling ett exemplar, som i tiden medför- des från Brasilien af hans fader, dr R. F. Sahlberg. Corpore in medio sat alte elevato facile cognoscendus. Caput fusco-nigrum, posterius interdum rufescens aut (in var. y) omnino eastaneo-rufum, modice nitidum, subtiliter admo- dum dense punetatum, in medio longitudinaliter obsoletius aut profundius canaliculato-impressum. Antenna modice elon- gate, nigre, basin versus nitide et interdum testaceo-rufee, apicem versus fortius inerassate, articulis duobus penultimis longitudine paulo latioribus, Pronotum prope basin longitu- dine multo plus quam duplo latius, a basi apicem versus admo- dum fortiter angustatum, transversim vix convexum, interdum leviter fere excavatum, nigrum, parum nitidum, interdum eca- staneo-rufum, marginibus tamen plerumque. plagaque longitu- dinali nigris, subtiliter admodum dense, in diseo utrinque in- terdum parcius punetatum, ad marginem basalem utrinque versus angulos plerumque obsolete impressum, angulis anticis lobatim nonnihil produectis, angulis posticis magis acutis, quam rectis, lateribus subrectis. Scutellum apice obtusiusculum, ni- orum, nitidum, levigatum aut interdum parcissime punctatum. Elytra pronoti basi primum quidem parum latiora, sed a basi ultra medium sensim subrotundato-dilatata et deinde fortius rotundato-angustata, supra paulo ante medium sat alte ele- vata et deinde apicem versus zequaliter declivia, saturatius testaceo-rufa vel castaneo-rufa, modice nitida, subtilius minus distinete et minus regulariter striato-punctata, lineis punceto- rum numerosis et eamque ob causam inter se admodum ap- proximatis, interstitiis inter strias punetorum sat dense pun- etatis, punctis hisce punctis linearum haud minoribus. Cor- 13 pus subtus cum pedibus nigrum, nitidum ; in varietati y te- staceo-rufum, pedibus ad partem nigris. 17. Poec. curvipes: Oblongo-ovalis, admodum convexus, sordide flavescenti-testaceus, nitidus, antennis, articulo ultimo fulvo exeepto, tibiis tarsisque nigricantibus; pronoto prope basin longitudine dimidio fere latiore, in medio subangulatim sat dilatato, in disco parcius, subtilius et minus profunde, se- cundum latera et marginem basalem latius, sat dense et pro- funde punetato ibidemque impressionibus variis inzequali; ely- tris striato-punctatis et vix puncetato-striatis, punctis hisce se- riatis ereberrime impressis, in fundo infuscatis, interstitiis in- ter strias punctorum planis, longitudinaliter et undulatim ere- berrime rugulosis: tibiis anticis fortiter incurvatis. Longit 9 m. m.; Latit. hum. 4 m. m. Denna genom skalvingarnas skulptur särdeles egendomliga art har jag beskrifvit efter ett peruanskt exemplar i dr Haags samling. Caput sordide flavo-testaceum, nitidum, subtilius dense punetatum, inter oculos late impressum et canaliculatum. An- tennzee admodum elongate, basin versus graciliores, nigre et nitide, apicem versus sensim multo magis dilatate, fusco-ni- gore et opace, articulis duobus penultimis tamen latitudine quarta saltem parte longioribus, articulo ultimo toto fulvo. Pronotum sat fortiter transversum et in medio vel paululum ante medium adhuc magis subangulatim dilatatum, ab angulo apicem versus deinde fortius rotundato-angustatum, supra per- parum convexum, sordide flavescenti-testaceum, nitidum, in diseo parce et subtilius, seeundum marginem lateralem et ba- salem sat late dense et profunde punetatum, in diseo pone medium foveolis duabus rotundatis profundis, ad marginem lateralem impressione longitudinali admodum lata utringue ab angulo apicali ultra medium extensa, ante scutellum de- pressione lata transversa minus profunda et ad marginem ba- salem propius angulos utrinque fovea rotundata sat magna notatum. Secutellum triangulare, flavescenti-testaceum, niti- dum, vix omnino punetatum, in individuo desecripto in medio impressum. Elytra prope basin pronoto quarta circa parte 74 latiora, in medio admodum convexa, nonnihil sordide flave- scenti-testacea, nitida, vix striata, sed potius striato-punctata, punetis linearum erebre impressis, in fundo infuscatis, inter- stitiis planis, haud punetatis, sed rugulis longitudinalibus in- equaliter undulatis omnino repletis. Corpus subtus flavescen- ti-testaceum, nitidum, abdomine magis testaceo-rufo. Pedes sat elongati, nigricantes, femoribus totis tamen tarsisque prope basin rufis. Tibie antice valde incurvate, prope apicem va- lidiores. 8. Poec. quadrisignatus:, Oblongo-ovalis, in et paulo pone medium sat alte convexus, niger, nitidus, maculis ely- trorum quatuor, duabus in utroque, altera minore, subscutel- lari, lacerata, altera multo majore, submediali et transversa, fulvo-luteis; pronoto in medio angulato-dilatato et ibidem longitudine duplo fere latiore, preesertim versus latera sat dense minus subtiliter punetato, in disco bifoveolato et pre- terea ad angulos laterales, ad marginem basalem ante scu- tellum latius et utrinque prope angulos basales impressioni- bus notato; elytris striato-punetatis et vix puncetato-striatis, punetis hisee seriatis ereberrime impressis, interstitiis inter lineas punetorum planis, longitudinaliter et undulatim crebre rugulosis, subpunetatis: tibiis anticis parum incurvatis. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 5,4 m. m. Liksom föregående beskrifven efter ett peruanskt exemplar i dr Haags samling. Precedenti sculptura singulari elytrorum affinis, sed paulo major, in medio multo magis elevatus et preterea an- tennis ad apicem multo fortius dilatatis tibiisque anterioribus parum incurvatis diversus. Caput nigrum, nitidum, erebre et minus subtiliter punetatum, longitudinaliter late canalicu- lato-impressum, elypeo multo subtilius pareiusque pnnetato. Antenne capite cum prothorace quarta fortasse parte longio- res, nigre, basin versus nitide et admodum graciles, ad api- cem fere subito multo latiores, articulo septimo apicem ver- sus dilatato, art. 8:0 apieem versus adhuc latiore, art. nono prope apicem longitudine paulo, art. decimo longitudine di- 15 midio fere latiore. Pronotum sat fortiter transversum, in me- dio angulato-dilatatum et apicem versus paulo magis, quam basin versus angustatum, transversim vix vel perparum con- vexum, nigrum, nitidum, versus latera et secundum margi- nem basalem sat erebre et distinete, in medio disco multo parcius subtiliusque punetatum, in disco utrinque profunde foveolatum, foveolis hisee inter se valde distantibus, ante scu- tellum latius transversim impressum et preterea ad margi- nem basalem prope angulos basales et ad angulum promi- nentem marginis lateralis foveis rotundatis notatum, margi- nibus lateralibus ab angulo basali ad angulum marginis la- teralis levissime incurvis. Scutellum sat magnum, triangu- lare, nigrum, nitidum, omnino fere levigatum. Elytra prope basin pronoto plus quam quarta parte latiora, a basi fere ad ”/; partem totius longitudinis subeequilata, supra in me- dio sat alte convexa, nigra, nitida, maculis duabus fulvo-lu- teis ornata, macula prima prope scutellum sita minore, lace- rata, macula secunda in et paulo pone medium elytrorum sat magna, transversa, interius angustiore et suturam haud attingenti, exterius leviter dilatata et ad marginem lateralem producta. Sculptura elytrorum ut in diagnosi descriptum est. Corpus subtus cum pedibus nigrum, nitidum, marginibus ely- trorum inflexis violaceo colore nonnihil micantibus. 9. Poec. infimus: Oblongo-ovalis, modice convexus, saturatius castaneus, nitidus, ore, antennis saltem basin ver- sus (an totis?), margine pronoti basali, fasciis tribus elytro- rum, abdomine pedibusque dilutius testaceis; pronoto fortiter transverso, longitudine multo plus quam duplo latiore, in medio parum rotundato-dilatato, sed paulo ante medium an- gulo prominenti armato et ab angulo deinde apicem versus fortius rotundato-angustato, transversim modice convexo, ad- modum dense obsoletius punetato, in disco bifoveolato et ad marginem basalem ante scutellum et versus angulos utrinque impressione subrotundata notato: elytris sat profunde puncta- to-striatis, interstitiis inter strias leviter convexis et dense punetatis. 76 Longit. 6 m. m.: Latit. hum. 3 m. m. Beskrifven efter ett något defekt exemplar från S:t Paul vid Amazonfloden, hvilket universitetet erhållit genom A. Boucard i London. Inter species minimas hujus generis adnumerandus. Ca- put dilutius rufo-castaneum, versus apicem pallidius rufo-te- staceum, nitidum, sat crebre subtilius punctatum, longitudi- naliter canaliculatum et inter oculos profunde foveolatum. Antennarum articuli quinque primi dilutius testacei, art. se- quentes in individuo deseripto desunt. Pronotum sat forti- ter transversum, a basi ultra medium leviter dilatatum et ibi- dem angulo prominenti armatum, deinde apicem versus for- tius rotundato-angustatum, transversim nonnihil convexum, dilutius fuseo-castaneum, nitidum, marginibus omnibus, basali latius rufescenti-testaceis, admodum dense obsoletius puncta- tum, nonnihil inzequale, impressionibus, ut in diagnosi de- seriptum est, notatum. Secutellum triangulare, dilute testa- ceum, nitidum, omnino fere lzevigatum. Elytra prope basin pronoto parum latiora, a basi fere ad ?/, partem totius lon- gitudinis subequilata, modice convexa, puncetata-striata, satu- ratius castanea, nitida, prope basin fere nigricantia, fasciis tribus flavescenti-testaceis ornata, fascia prima ad suturam subinterrupta et cireum ecallum humeralem utrinque emargi- nata, fascia secunda submediali ad suturam distinete inter- rupta, fascia tertia paulo ante apicem sita, ad suturam inter- rupta et maculam transversam, ovalem in utroque elytro, mar- ginem lateralem haud attingentem, formanti. Corpus subtus saturatius castaneum, nitidum, abdomine testaceo-rufo, seg- mentis duobus primis tamen prope marginem lateralem ma- cula saturatiore notatis. Pedes dilutius testacei, intermedii tamen in individuo deseripto ad partem nonnihil infuscati. 10. Poec. basalis: Ovali-elongatus, modice convexus, nigro-zeneus, nitidus, antennarum articulis duobus primis, ca- pite saltem apicem versus, fascia pronoti longitudinali, inde- terminata et parum distincta, interdum parum conspicua, ely- tris, macula maxima in utroque prope basin excepta, abdo- Ti mineque rufo-testaceis, antennarum articulo ultimo apice ful- vo; pronoto longitudine dimidio eirea latiore, in medio haud dilatato, dense et sat profunde punetato:; elytris distinete punetato-striatis, striis punetisque apicem versus obsoletiori- bus, interstitiis inter strias subtiliter punetatis. Longit. 8,5—11 m. m.; Latit. hum. 3,3—4,2 m. m. Mas minor et angustior, subtilius punetatus, antennis elongatis et admodum robustis, apicem versus sensim latiori- bus, artieulis 4—10 longitudine inter se fere zqualibus, art. quatuor penultimis latitudine sua plus quam dimidio longio- ribus. Femina multo robustior et profundius punetata, anten- nis multo brevioribus et apicem versus fortius dilatatis, arti- culis duobus penultimis longitudine sua paululum latioribus. Var. a: OCapite toto fere rufo-tectaceo, fasciis pronoti rufis latioribus et evidentioribus, macula nigra in basi ely- trorum multo minore. Var. 8: Tota rufo-testacea, antennis versus apicem tan- tum nigris. Medförd från Brasilien i några få exemplar af dr BR. F. Sahl- berg. Caput anterius rufo-testaceum, nitidum, posterius ple- rumque plus minusve infuscatum aut nigro-zeneum, subvire- scens, erebre et in femina presertim sat profunde punetatum, media fronte inter oculos profunde impressa. Antennee sat robuste. in femina ecapite cum prothorace paulo, in mare multo plus quam dimidio longiores, struetura ad ceterum ut supra deseriptum est, plerumque nigree, basin versus nitidee, articulis duobus primis piceo-rufis vel interdum rufo-testaceis, articulo ultimo ad apiecem fulvo; in var. 8 articuli sex primi rufo-testacei. Pronotum in femina longitudine plus quam di- midio latius, in individuis masculinis paulo minus transver- sum, aut totum rufo-testaceum, aut plus minusve nigro-2e- neum, nitidum, virescenti-zeneo colore interdum nonnihil re- splendens, erebre et presertim in femina minus subtiliter pun- ctatum, in disco plerumque versus posteriorem partem impres- 18 sionibus duabus rotundatis et ad marginem basalem utrinque versus angulos basales impressione obsoletiore notatum, an- oulis basalibus et marginibus lateralibus subrectis, his paulo ante medium tuberculo obtuso, parum conspicuo armatis, an- gulis antieis obtusis, rotundatis, margine basali in medio la- tiore. Scutellum triangulare, rufo-testaceum, nitidum, parce punetatum. Elytra prope basin pronoto quarta fere parte la- tiora, a basi fere ad ?/; partem totius longitudinis levissime dilatata et deinde basin versus subrotundato-angustata, mo- dice convexa, rufo-testacea, nitida. plerumque prope basin utrinque macula interdum maxima nigro-zeenea, viridi-zeneo colore interdum resplendenti ornata, punetato-striata, striis punetisque apicem versus obsoletioribus, interstitiis inter strias vix convexis, subtiliter minus dense punetatis. Corpus sub- tus cum pedibus nigrum, nitidum, abdomine rufo-testaceo; in var. 8 totum corpus subtus cum pedibus rufo-testaceum, tar- sis apicem versus solummodo nigricantibus. 11. Poec. brevicornis: Elongatus, modiece convexus, ru- fo-testaceus, sat nitidus, antennarum articulis 3 et 4, 8—10 totis ultimoque fere ad apicem usque, oculis, puncetis duobus discoidalibus marginibusque omnibus pronoti, epipleuris, ge- niculis tarsisque apicem versus nigris vel nigro-geneis; pro- noto longitudine haud duplo latiore, in medio parum rotun- dato-dilatato, admodum dense punetato; elytris puncetato-stria- tis, striis tamen preesertim in medio disco parum impressis. Longit. 8,3 m. m.; Latit. hum. 3,2 m. m. Anträffad i Brasilien af dr R. F. Sahlberg och det enda af honom medförda exemplaret befinner sig i mag. J. Sahlbergs sam- ling. Poecilestho basali statura corporis admodum similis et magnitudine fere z2equalis, sed brevitate antennarum earum- que struetura omnino diversus. Caput rufescenti-testaceum, nitidum, apicem versus et in tuberculis antennariis magis flavescens, sat dense minus subtiliter punetatum, media fronte impressa. Antenne in hoc genere breviusculee, capite cum prothorace parum longiores, apicem versus sensim multo la- 49 tiores, dilutius rufo-testacer, basin versus nitide, articulis ter- tio et quarto penultimisque tribus totis, ultimo fere ad apicem usque nigris, articulis duobus penultimis longitudine sua quarta cirea parte latioribus. Pronotum admodum transversum, in medio tamen longitudine haud duplo latius, a basi ad me- dium usque perparum dilatatum et deinde apicem versus paulo magis rotundato-angustatum, parum transversim convexum, admodum dense punetatum, testaceo-rufum, sat nitidum, mar- ginibus omnibus, margine laterali latius et maculam testa- ceam ineludenti, nigro-geeneis, impressionibus solitis ante scu- tellum et utrinque versus angulos basales parum profundis et minus conspicuis, angulis basalibus leviter obtusis, ang. api- calibus magis rotundatis. Scutellum subtriangulare, rufo-te- staceum, nitidum, sublevigatum. Elytra prope basin pronoto quinta fortasse parte latiora, a basi ad ?/; partem totius lon- oitudinis subequilata, modice convexa, rufo-testacea et magis quam in speciebus plerisque hujus generis nitida, punctato- striata, striis tamen in medio disco vix impressis, interstitiis inter strias haud convexis, sublevigatis. Corpus subtus cum pedibus magis flavescenti rufo-testaceum, nitidum, pectoris lateribus, geniculis tarsisque apicem versus nigris. 12. Poec. octopunctatis: Elongato-ovalis, modice con- vexus, rufescenti-testaceus, nitidus, anlennarum articulis 3, 4, 8—12, prothoracis marginibus omnibus et supra et infra, margine laterali elytrorum anguste punetisque octo majoribus, annulo tibiarum subapieali latiore tarsisque apicem versus nigris; pronoto longitudine duplo fere latiore, in medio sub- angulatim dilatato, dense et distinete punetato, in disco bi- foveolato, foveolis sat profundis, transversim positis, nonnihil infusceatis; elytris distinete punetato-striatis, interstitiis inter strias leviter convexis, omnino fere lzevigatis, Löngit. 10 m.m; Latit. ham. 4,2 m. m. Beskrifven efter ett brasilianskt exemplar, som förvaras i dr Haags samling i Frankfurt a. M. Caput rufo-testaceum, nitidum, ereberrime punetatum 30 et longitudinaliter canalieulatum. Antenne modice elongatee et admodum robuste, apicem versus seusim evidenter dilata- te, nigre, basin versus nitide, articulis 1 et 2, 5—7 testa- ceo-rufis, art. duobus penultimis longitudine paulo latioribus. Pronotum longitudine duplo fere latius, a basi fere ultra me- dium sensim dilatatum, ibidem subangulatum et deinde api- cem versus fortius subrotundato-angustatum, transversim le- vissime convexum, rufescenti-testaceum, nitidum, dense, di- stinete et admodum profunde punetatum, in diseo bifoveola- tum, foveolis hisce sat profundis, rotundatis et nonnihil in- fuseatis, ad marginem basalem versus angulos utringue im- pressione minore subrotundata notatum, angulis posticis sub- rectis, ang. apicalibus obtusis. HSecutellum triangulare, rufe- scenti-testaceum, nitidum, punetis paucis notatum. HElytra prope basin pronoto quarta cirea parte latiora, a basi fere ad 2/3 partem totius longitudinis subzquilata, modice con- vexa, distinete et admodum profunde punetato-striata, rufe- scenti-testacea, nitida, punetis octo paulo majoribus nigris notata, punetis hisce in lineas duas transversas, retrorsum curvatas dispositis, linea prima, puneta quatuor continenti, a basi elytrorum nonnihil remota, linea secunda in et paulo pone medium elytrorum. Corpus subtus cum pedibus testa- ceo-rufum, nitidum, prothoracis marginibus, puneto oblongo pectoris utringque, annulo lato tibiarum versus apicem tarsis- que apicem versus nigris. Prothorax subtus dense et pro- funde punetatus. 13. Poec. octonotatus: Elongato-ovalis, modice conve- xus, rufescenti-testaceus, nitidus, antennis apicem versus, pro- thoracis marginibus omnibus, margine laterali elytrorum in- flexo anguste punetisque oeto majoribus, nubecula in femori- bus intermediis, tarsis in superiore parte saltem apicem ver- sus tibiisque in superiore parte prope basin nigris, antenna- rum articulo tertio fasciisque duabus rotundato-ovalibus obli- quis sat magnis in disco pronoti infuscatis; pronoto longitu- dine duplo fere latiore, ante medium parum rotundato-dila- tato, dense subtilius punetato et in diseo posterius utrinque 81 oblique impresso; elytris subtilius puncetato-striatis, interstitis vix convexis et vix visibiliter punetulatis. Longit. 7 om. m., Latit, hum. 3 m. Mm. Beskrifven efter ett af dr R. F. Sahlberg från Brasilien med- fört exemplar, som förvaras i mag. J. Sahlbergs samling. Poecilestho S-puncetato pietura simillimus, sed quadruplo minor et preterea inprimis forma pronoti puneturaque subti- liore diversus. Caput rufescenti-testaceum, nitidum, crebre punetatum, fronte inter oculos obsolete impressa. Antennge sat robuste et apicem versus sensim adhuc paulo latiores, basin versus rufo-testacere, articulo tertio tamen infuscato, ar- tieulis 7—11 nigris, art. septimo ad basin tamen testaceo, articulis duobus penultimis latitudine dimidio fere longiori- bus. Pronotum longitudine duplo fere latius, paulo ante me- dium levissime rotundato-dilatatum, basin versus parum, sed apicem versus magis angustatum, transversim perparum con- vexum, rufo-testaceum, nitidum, dense subtilius punetatum et posterius in disco utrinque pone maculas infuscatas oblique impressum, marginibus omnibus nigricantibus. Scutellum trian- gulare, rufescenti-testaceum, nitidum, parce punetatum. Elytra prope basin pronoto quinta fortasse parte latiora, a basi fere ad 2/; partem totius longitudinis subequilata et deinde api- cem versus rotundato-angustata, modice convexa, minus pro- funde punctato-striata, rufo-testacea, nitida, versus anterio- rem partem puncetis octo, in utroque quatuor admodum ma- gnis nigris notata, punetis hisce in lineas duas transversas, retrorsum curvatas fere omnino ut in Poecilestho octopun- ctato dispositis, interstitiis inter strias vix visibiliter puncta- tis. Corpus subtus cum pedibus testaceo-rufum, nitidum, fe- moribus intermediis in parte exteriore in et paulo pone me- dium obsolete infuscatis, tibiis omnibus prope basin tarsisque in parte superiore versus apicem saltem nigris. 14. Poec. marginicollis: Elongato-ovalis, modice con- vexus, dilute testaceo-flavus, nitidus, annulo lato antennarum anteapicali, oculis, marginibus omnibus prothoracis supra et infra, margine laterali inflexo elytrorum basin versus angu- 6 82 stissime punetisque elytrorum octo nigris, scutello apicem versus geniculisque infuscatis; pronoto sat fortiter transverso, longitudine duplo eirea latiore, in medio angulatim dilatato et propius angulos apicales iterum tuberculato, sat erebre subtiliter punetato et ad marginem basalem ante scutellum et utrinque versus angulos basales impressionibus subpun- etiformibus notato; elytris punetato-striatis, interstitiis inter strias vix convexis, obsolete punetulaftis. Longit. 6,5 m. m.; Latit. hum. 2,6 m. m. Denna art är likaledes beskrifven efter ett af dr R. F. Sahl- berg från Brasilien medfört exemplar, som förvaras i magister I. Sahlbergs samling. Poecilestho S-notato magnitudine et sionaturis elytro- rum subsimilis, sed paulo minor et dilutior et preterea pro- noto adhuc breviore, erebrius subtiliusque punetato, in me- dio angulatim dilatato, preesertim vero antennis basin versus gracilibus diversus. Caput flavescenti-testaceum, modice ni- tidum, basin versus paulo saturatius, erebre subtilius puneta- tum, longitudinaliter obsoletius depressum et inter oculos ex- cavatum. Antenne capite cum prothorace plus quam dimi- dio longiores, basin versus sat graciles et dilute flavescen- tes, apicem versus evidenter latiores, articulis tribus penulti- mis tamen latitudine sua dimidio fere longioribus, art. sep- timo fere a basi, art. 8—10 totis et art. 11:mo ad basim ni- gris. Pronotum longitudine duplo circa latius, in medio evi- denter angulatim dilatatum, apicem versus multo magis quam basin versus angustatum, propius angulos apicales iterum tu- berculo obtuso armatum, transversim modice convexum, sat erebre subtiliter punetatum, ad basin impressionibus ut in diagnosi descriptum est, dilute flavescenti-testaceum, nitidum, marginibus omnibus, basali in medio excepto, nigris, angu- lis basalibus paulo magis obtusis quam rectis, ang. apicali- bus rotundatis. Scutellum triangulare, latitudine paulo lon- gius, dilute testaceum, presertim apicem versus nonnihil in- fuseatum, parce punetulatum. Elytra prope basin pronoto quinta circa parte latiora, a basi ad 2/3 partem totius longitu- v 6) vu dinis subequilata, modice convexa, dilute flavescentia, nitida, punetis oeto (4 in utroque) nigris ornata, — punetis hisce multo minoribus quam in Poecilestho 8-notato, sed eodem modo fere dispositis, puneto primo prope suturam quasi du- plieato — , punetato-striata, striis tamen parum profunde im- pressis, interstitiis inter strias perparum convexis, obsolete punetulatis. Corpus subtus cum pedibus dilute testaceo-fla- vum, nitidum, abdomine magis rufo-testaceo, geniculis levis- sime infuscatis. 15. Poec. decemsignatus: Elougato-ovalis, rufo-testa- ceus, nitidus, antennarum articulis quinque ultimis, margini- bus pronoti basali et apieali in medio, scutello, maculis ely- trorum decem (quinque in utroque), pectoris lateribus late, geniculis posterioribus femoribusque intermediis versus basin nigris; pronoto longitudine duplo cirea latiore, in medio ad- modum rotundato-dilatato et ibidem vel potius paulo ante medium tuberculo obtuso armato, apicem versus deinde evi- denter magis, quam basin versus angustato, subtiliter et ad- modum dense puncetato; elytris distinete punetato-striatis, striis punetisque paulo ante apicem omnino evanescentibus, interstitiis inter strias omnino fere lzevigatis. Longit: 6,5 m. ”m.; Latit. hum. 2,4 m. m. Beskrifven efter ett i mag. J. Sahlbergs samling befintligt exemplar, som blifvit medfört från Brasilien af dr R. F. Sahlberg. Precedenti affinis, sed inprimis pronoto subtilius pun- etato et antennis paulo brevioribus, apicem versus fortius di- latatis diversus. Caput dilutius rufescenti-testaceum, modice nitidum, erebre punetatum, inter oculos impressum. Anten- ne capite cum prothorace haud dimidio longiores, basin ver- sus graciles et dilute testacee, articulis quinque ultimis sen- sim sensimque multo Jatioribus, nigris, art. duobus penulti- mis longitudine sua paulo latioribus. Pronotum sat trans- versum, in medio rotundato-dilatatum et ibidem longitudine duplo circa latius, paululum ante medium tuberculo obtuso et parum prominenti armatum, apicem versus deinde magis 84 quam basin versus rotundato-angustatum, transversim admo- dum convexum, flavescenti- fere magis quam rufescenti-testa- ceum, nitidum, margine basali et apicali in medio nigricanti, densius subtiliter et obsoletius punetatum, ad marginem ba- salem ante scutellum latius transversim, propius angulos utrin- que profundius rotundatim impressum. Scutellum triangulare, latitudine longius, nigrum, nitidum, sublevigatum. HElytra prope basin pronoto haud quarta parte latiora, a basi ad ?/; partem totius longitudinis 2quilata et deinde apicem versus sensim rotundato-angustata, admodum convexa, distinete, sed haud ad apicem usque punetato-striata, letius rufo-testacea, nitida. maculis decem nigris ornata, quinque in utroque, una nempe in eallo humerali et altera propius scutellum, basin elytrorum haud attingenti; deinde macula maxima, suturam et marginem lateralem haud attingenti, mox ante medium elytrorum et denique maculis duabus magnitudine inter se equalibus paulo pone medium elytrorum; sutura apicem ver- sus infuscata. Corpus subtus cum pedibus testaceo-rufum, nitidum, prothorace subtus in medio, pectoris lateribus late, geniculis posterioribus, femoribus intermediis prope basin ti- biisque intermediis in parte exteriore preesertim versus api- cem nigris. 1 16. Poec. lineolatus: Elongatus, dilutius flavescenti-te- staceus, antennis apicem versus, articulo ultimo excepto, ocu- lis, pronoti marginibus, linea mediali, pone medium pronoti in lineas duas distantes, ramum obliquum abbreviatum ver- sus anteriorem partem pronoti emittentes, maculis nonnullis elytrorum longitudinalibus, linea infra marginal fasciisque in femoribus et tibiis posterioribus nigris; pronoto longitudine paulo plus quam dimidio latiore, ante medium angulato et nonnihil dilatato, deinde basin versus parum angustato, in disco admodum dense subtilius puncetato; elytris punetato- striatis. interstitiis inter strias levissime convexis, sublevigatis. Longit 7 m. m.; Latit. hum. 2,4 m. m. Det beskrifna exemplaret, som i tiden medfördes från Brasi- lien af dr R. F. Sahlberg, befinner sig nu i universitets docenten mag. J. Sahlbergs samling. 85 | Inter species minores hujus generis adnumerandus et congeneribus magis elongatus. Caput convexiusculum, dilu- tius flavescenti-testaceum, nitidum, subtilius admodum dense punetatum, inter oculos nigros brevi spatio obsolete canali- culatum. Antenne sat elongate, apicem versus multo robu- stiores, nigre, opace, articulis quinque primis et art. ultimo dilute testaceis, articulis 5—10 longitudine inter se fere zeequa- libus et latitudine sua dimidio fere longioribus. Pronotum minus fortiter transversum, prope basin tamen longitudine dimidio circa latius, a basi ultra medium leviter dilatatum, ibidem angulo sat prominenti armatum et deinde apicem ver- sus fortius, sed haud rotundatim, sed subsinuatim angusta- tum, in disco admodum dense subtilius, versus angulos api- cales subtilissime punctatum, dilutius flavescenti-testaceum, nitidum, marginibus omnibus, latius aut angustius, lineaque mediali ab apice ad medium usque simplici, sed deinde in duas inter se nonnihil distantes divisa, quarum utraque emit- tit ramum abbreviatum, versus apicalem pronoti partem di- rectum, nigris, angulis basalibus subrectis, apicalibus rotun- datis. Scutellum triangulare, flavescenti-testaceum, nitidum levigatum. Elytra pronoti basi quarta circa parte latiora, a basi ultra 2/; partem totius longitudinis subequilata, distincete punetato-striata, interstitiis inter strias levigatis, presertim exterioribus leviter convexis, dilute flavescenti-testacea, ni- tida, maculis nonnullis longitudinalibus nigris ornata: macu- lis enim ftribus in interstitiis tertio, quinto et septimo, inter se convexis, fasciam laceratam, arcuatam et ad suturam in- terruptam, paulo pone basin elytrorum efficientibus; deinde maculis tribus plus minusve elongatis in iisdem interstitiis paulo pose medium elytrorum arcuatim positis et denique macula unica elongata in interstitiis 3—6 versus apicem ely- trorum sita. Corpus subtus cum pedibus dilutius flavescenti- testaceum, nitidum, fasciis elongatis in femoribus et tibiis posterioribus nigris maculaque evanescenti et parum conspi- cua nigrieanti in femoribus anticis. 17. Poec. pygmeus: Ovali-elongatus, dilutius flave- 86 scenti-testaceus, nitidus, oculis, annulo lato antennarum sub- apicali, marginibus pronoti lateralibus et apicali ad partem plagaque mediali apicem versus angustata, scutello, maculis duabus majoribus prope basin elytrorum utringue, puneto ante mediali maculisque duabus majoribus in et pone me- dium, sutura prope apicem, pectore, geniculis femoribusque posterioribus ad maximam partem nigris; pronoto longitudine duplo fere latiore, in medio leviter subangulato-dilatato et apicem versus parum magis quam basin versus angustato, ad- modum dense subtilius punetato; elytris punetato-striatis, in- terstitiis levigatis. Longit. 5 m. m.; Latit. hum, 2 m. m. Äfven denna, onekligen den minsta bland alla hittills kända Poecilesthus-arter, är beskrifven efter ett af dr BR. F. Sahlberg från Brasilien medfört exemplar, som numera befinner sig i magister J. Sahlbergs samling. Poecil. lineolato fortasse proximus, sed minor et pre- terea pronoto multo fortius transverso, capite cerebrius et ru- dius punctato ut et elytris subtilius punetato-striatis inpri- mis diversus. Caput paulo saturatius flavescenti-testaceum, nitidum,- erebre, sat profunde et versus basin subruguloso- punetatum, in medio inter oculos foveola rotundata profunde impressum et in fundo foveolzee canaliculatum. Antenner elon- gate, capite cum prothorace multo plus quum dimidio lon- giores, apicem versus multo robustiores, dilute flavo-testacee, articulis 7—10 et art. ultimo basin versus nigris, articulis 5—10 latitudine evidenter longioribus. Pronotum sat forti- ter transversum, in medio leviter subangulato-dilatatum et ibidem longitudine duplo fere latius, deinde apicem versus paululum magis quam basin versus angustatum, transversim modice convexum, flavo-testaceum, nitidum, admodum dense subtilius punetatum, margine basali angustissime, laterali a basi fere ad apicem usque, antico fere ad angulos apicales plagaque longitudinali, ante scutellum multo latiore, sed ante medium pronoti lineari, nigris. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, sublzevigatum. Elytra prope basin pronoto quarta fere parte latiora, a basi ad ?/; partem totius longitudinis 87 subequilata, dilute flavescenti-testacea, nitida, margine in- flexo magis rufo-testaceo, admodum subtiliter punetato-striata et maculis nigris signata, duabus enim utrinque prope basin (una in callo humerali et altera majore prope suturam), ma- cula puncetiformi in interstitiis 5:to et 6:to et denique macu- lis duabus elongatis in et paulo pone medium elytrorum, in- teriore multo majore. Corpus subtus cum pedibus magis ru- fo-testaceum, nitidum, prothorace subtus in medio, sterni la- teribus, geniculis femoribusque posterioribus saltem versus basin et apicem nigris. 18. Poec. tumidus: Subovalis, versus partem posteriorem magis fortasse quam in ceteris speciebus dilatatus, in medio elytrorum valde elevatus, niger, modice nitidus, elytris pro- thoracisque lateribus subtus obsceurius viridi-zeneis; pronoto in medio angulato-dilatato et ibidem longitudine duplo fere latiore, sat erebre subtilius punctato, in medio ad marginem apicalem et basalem, in medio disco utrinque profundius et latius et denique ad marginem basalem versus angulos utrin- que impresso; elytris striato-punetatis, interstitiis planis, om- nino levigatis. Longit. fere 11 m. m,; Latit. hum. 4,6 — summa la- titudo elytrorum 6 m. m. Beskrifven efter ett peruanskt exemplar i dr Haags samling. Statura corporis Poec. eximio fortasse proximus, sed forma pronoti, oculis minus distantibus, punetura evidentiore aliisque notis satis diversus. Caput nigro-eneum, presertim versus apicem admodum nitidum, erebre, inter oculos tamen pareius puncetatum; oculis inter se minus distantibus quam in speciebus plerisque hujus generis. Antenne&e in individuo deseripto ad partem mutilatze, basin versus saltem admodum graciles, articulis sex primis nigris et nitidis. Pronotum prope basin longitudine haud duplo latius, a basi ad medium usque sensim nonnihil dilatatum et ibidem angulo prominenti vel tuberculo lato armatum, deinde apicem versus subsinuatim angustatum, transversim perparum convexum, nigro-geneum, 88 nitidum, erebre' subtilius punctatum, versus latera subrugulo- sum, impressionibus ut in diagnosi descriptum est, angulis basalibus evidenter magis obtusis quam rectis, ang. apicali- bus rotundatis. Sceutellum triangulare, viridi-zeneum, nitidum, subtilissime punetatum. FElytra prope basin pronoto quarta circa parte latiora, a basi fere ad ?/3 partem totius longitu- dinis sensim admodum dilatata et deinde apicem versus su- bito fortius angustata, supra in medio valde elevata et tu- mida, saturatius viridi-zenea, minus nitida, regulariter subti- lius striato-punetata, punetis linearum sat dense impressis, interstitiis inter lineas punetorum omnino planis et impun- ctatis. Corpus subtus cum pedibus nigrum, nitidum, par- tim subzeneum, prothoracis lateribus profundius punctatis, vi- ridi-2eneis. 19. Poec. circumcinctus: Breviter-ovalis, rufo-testaceus, admodum nitidus, capite pronotoque in superiore parte paulo saturatius fusco-rufis, antennarum articulis quatuor ultimis nigris, art. octavo tamen prope basin et ultimo versus api- cem testaceis, elytris saturate virescenti-ecyaneis, scutello mår- gineque omni elytrorum, suturali tamen angustissime, flavo- testaceis, margine inflexo elytrorum fere ad medium usque infuseato; pronoto sat fortiter transverso, confertim puncetato et in disco utrinque foveolato, lateribus in medio angulatim dilatatis; elytris in medio alte-convexis, striato-punetatis, in- terstitiis subtilissime et vix conspiecue punetulatis. Longit. 7,5 m. m.; Latit. hum. 4,3 m. Mm. Af denna art, som bildar en anmärkningsvärd öfvergång emel- lan de typiska formerna at Poecilesthus och det af Pascoe uppställda slägtet Diestica, har jag af F. Bates erhållit ett exemplar (N:o 27) från Ega vid Amazonfloden. Poec. (Diestica) viridipenni Pasec. statura corporis quo- dammodo similis, sed multo minor. Caput fusco-rufum, api- cem versus dilutius testaceum, confertissime minus profunde punetatum. Antenne sat elongate et basin versus admodum graciles, dilutius rufo-testace&e, articulis 8—11 nigris, art. ul- 39 timo versus apicem et octavo prope basin testaceis, hoc pre- cedenti dimidio cirea latiore, articulo decimo longitudine haud latiore. Pronotum longitudine multo plus quam duplo latius, in medio admodum dilatatum et ibidem angulo obtuso et elevato instruetum, apicem versus multo magis quam basin versus et quidem rotundatim angustatum, fusco-rufum, mo- dice nitidum, sat confertim, sed minus profunde punetatum, in disco utrinque sat profunde foveolatum, in medio longitu- dinaliter obsoletius, sed ante scutellum et versus angulos utrinque profundius et latius impressum, angulis anticis late rotundatis, postieis obtusis. Scutellum triangulare, latitudine paululum longius, convexiusculum, flavo-testaceum, nitidum, parcissime obsoleteque punetulatum. Elytra pronoti basi multo latiora et in medio valde elevata, saturatius virescenti-cya- nea, nitida, nonnihil violaceo colore micantia, distinete stria- to-punetata, punetis sat dense impressis, interstitiis planiu- sculis, subtilissime et vix conspicue punctulatis, marginibus basali et laterali latius, suturali angustissime testaceo-flavis. Corpus subtus testaceo-rufum, nitidum, pectoris lateribus ere- bre punetatis. Pedes dilutius rufo-testacei, tibiis intermediis modice, anticis sat fortiter incurvatis. 20. Poec. eximius: Oblongo-ovalis, admodum alte con- vexus, saturatius viridi-2eneus, modice nitidus, pronoto sub- coerulescenti-nigro, antennis tarsisque quoque magis nigrican- tibus, articulo antennarum decimo tamen saltem in parte su- periore, art. ultimo toto fulvis; pronoto longitudine duplo fere latiore, in medio parum rotundato-dilatato et versus ba- sin utrinque levissime subsinuato, transversim modice con- vexo, admodum dense subtilissime punetato, longitudinaliter canaliculato, canalicula pone medium obsoleta, ante medium profunda et in fossulam elongatam dilatata; elytris subtilis- sime punctato-striatis, interstitiis inter strias planiusculis, sat dense subtilissime punctatis. Longit. 13 m. m.; Latit. hum. 5 — summa latitudo ely- trorum 6,5 m. m. 90 Af denna i Peru förekommande och till färgteckningen särde- les egendomliga art har jag haft till påseende ett exemplar ur dr Haags på Heteromerer rika samling i Frankfurt a. M. Poec. (Diestica) viridipenni Pase. sat affinis, sed mi- nor, minus alte convexus, antennis apicem versus minus com- pressis minusque dilatatis, articulis earum quatuor ultimis haud abrupte latioribus et preterea pietura diversus. Caput saturatius vVviridi-eneum, anterius sat nitidum, posterius magis coerulescenti-nigricans, sat cerebre et infra oculos subruguloso- punctatum, longitudinaliter canaliculatum, canalicula posterius obsoleta, inter oculos profundiore. Antenna admodum elon- gate, apicem versus sensim multo latiores et magis compres- se, nigre, basin versus nitide et ibidem in parte exteriore nonnihil virescenti-zeneo colore micantes, articulo septimo apicem versus dilatato, latitudine mediali duplo longiore, art. oetavo latitudine paulo et art. nono latitudine vix longiore, art. decimo leviter transverso, in superiore parte fulvo, in in- feriore parte a basi fere ad apicem usque infusceato, art. ul- timo nonnihil obliquo, toto et supra et infra fulvo. Prono- tum transversum, longitudine duplo fere latius, ab apice ad medium usque leviter rotundato-dilatatum et deinde versus angulos basales levissime et parum conspicue sinuatum, trans- versim modice convexum, subceoerulescenti-nigrum, parum ni- tidum, admodum dense subtilissime, versus latera tamen paulo distinetius punetatum, longitudinaliter canaliculatum, canali- cula ante medium multo profundiore et dilatata, ut in diag- nosi dietum est, angulis anticis rotundatis, ang. basalibus sub- rectis. Scutellum triangulare, saturatius viridi-zenewumn, modice nitidum, presertim versus latera punctatum. Elytra prope basin pronoto quarta saltem parte latiora, a basi fere ad ?/3 partem totius longitudinis sensim leviter dilatata et ibidem admodum alte convexa, saturatius viridi-zenea, nitida, secun- dum suturam nonnihil coerulescentia, subtilissime punctato- striata, striis prope apicem omnino fere evanescentibus, in- terstitiis inter strias planis, sat dense subtilissime punetatis. JE Corpus subtus cum pedibus viridi-2eneum, nitidum, tarsis ni- gris, unguiculis tamen rufescentibus. 21. Poec. marginipennis: Oblongo-ovalis, alte conve- xus, saturatius rufo-testaceus, antennis, articulis tribus primis exceptis, pectoris lateribus segmentisque primis abdominis basin versus nigris aut nigricantibus, elytris viridi-zeneis, mar- ginibus omnibus, suturali in medio tamen angustissime, rufo- testaceis; pronoto longitudine haud duplo latiore, in medio levissime subsinuatim angustato, admodum dense, versus an- gulos anteriores confertim punetato, in medio longitudinali- ter bifoveolato, fovea anteriore multo majore, posteriore ante- scutellari; elytris in medio alte convexis, sat subtiliter stria- to-puncetatis, interstitiis minus dense subtilissime punctatis. Longit. 13 m. m.; Latit. hum. 6,5 m. m. Spheniscus marginipennis Dejean, Cat. 3 €d., p. 229 sec. coll. Duponti. Det exemplar från Cayenne, som befinner sig i universitetets zoolvgiska museum, har jag genom hr A. Boucard i London inlöst från den fordna Dupont'ska samlingen. Poec. (Diestica) viridipenni Pasc. sat similis et valde affinis, sed differt inprimis pronoto paulo fortius transverso, minus dense punctato, elytris magis nitidis, interstitiis inter strias punctorum minus dense punctatis et marginibus elytro- rum basali et laterali rufo-testaceis. Caput obscurius rufum, admodum erebre ruguloso-punetatum, longitudinaliter obsole- tius canalieulatum, infra oculos impresso-excavatum, Anten- ne admodum robuste et apicem versus sat compressee, ni- gree, articulis tribus primis totis, art. 4:to et 5:to in parte in- feriore rufis, art. 8:vo precedenti duplo fere latiore, art. 9 et 10 longitudine plus quam dimidio latioribus. Pronotum longitudine haud duplo latius et basin versus vix conspicue dilatatum, in medio levissime subsinuatim angustatum, nonni- hil ingequale, ferrugineo-rufum, parum nitidum, impressioni- bus vel foveis ut in diagnosi dictum est, in disco admodum dense, versus angulos apieales confertim punetatum, angulis 922 basalibus subreectis, apiealibus acutius rotundatis. Scutellum triangulare, saturatius testaceo-rufum, nitidum, parcissime pun- ctatum. Elytra pronoti basi quarta circa parte latiora, in medio alte convexa, viridi-enea, nitida, marginibus omnibus, suturali in medio tamen angustissime, marginali e contrario circa callum humeralem latius testaceo-rufis. Corpus subtus cum pedibus testaceo-rufum, nitidum, pectoris lateribus nigris et segmentis tribus primis abdominis in exteriorem partem versus marginem basalem nigricantibus. Genus Platyesthus. Caput breve et latiuseulum, apicem versus angustatum, aurieulis antennariis modice elevatis; oculis sat magnis. La- brum breve et fortiter transversum, apice truneato-obtusum, ciliatum. Mentum apicem versus sat dilatatum; ligula apice emarginato-truncata. Palpi maxillares breves et sat robusti, articulo ultimo apicem versus dilatato et oblique truncato. Antenne capite cum prothorace breviores, robuste et apicem versus sat dilatate et compresse, crebre punctatee, articeulo secundo nodoso. tertio parum elongato, quarto lati- tudine parum longiore, articulis 5—11 longitudine latioribus et art. duobus penultimis sat fortiter transversis. Pronotum fortiter transversum et explanatum, a pleuris margine acuto separatum, ante scutellum truneatum et utrin- que arcuatim sinuatum, angulis apiecalibus late rotundatis. Elytra lata et pone medium adhuc magis dilatata, supra in medio sat alte convexa. Prosternum sat latum, pone coxas triangulariter productum. Pedes admodum breves et minus graciles, tarsis omnibus brevibus et robustis, quatuor primis sat dilatatis. ) Plat. pallidipennis: Ovalis, posterius dilatatus et supra paulo pone medium sat alte elevatus, testaceo-rufus, nitidus, elytris cum margine eorum' inflexo dilute flavescenti-pallidis, antennis, marginibus pronoti omnibus et fasciis tribus longi- tudinalibus, a basi ad apicem usque productis, scutello, coxis intermediis, pleuris posticis, femoribus in parte superiore et 93 versus apicem, tibiis in parte exteriore tarsisque nigris aut nigricantibus; pronoto explanato, longitudine plus quam duplo latiore, a basi apicem versus parum angustato, sed angulis apiealibus late rotundatis, subtiliter obsolete et haud dense punetato; elytris minus distinete subtiliterque striato-puncta- tis, punctis striarum erebre impressis, interstitiis inter strias punetorum 2que subtiliter admodum dense punctatis. Longit. 13,8 m. m.; Latit. hum. 6 m. m. — summa latit. elytrorum 8,3 m. m. Slägtet liksom denna enda hittills kända art är beskrifven efter ett enda af framlidne dr R. F. Sahlberg från Brasilien medfört exemplar, som förvaras i universitetsdocenten mag. J. Sahlbergs samling. Caput minus lete testaceum, supra basin versus nigri- cans, subtilius admodum dense punetatum et longitudinaliter late impressum. Antenn&e capite cum prothorace paululum fortasse breviores, etiam basin versus sat robuste, apicem versus sensim evidenter latiores et compresse, nigra, basin versus nitide, articulis 3 et 4 haud ut in speciebus generis Poecilesthi elongatis, art. quarto latitudine enim parum lon- giore, art. ä:to prope apicem longitudine paululum latiore, art. 6—38 longitudine evidenter latioribus, art. duobus penul- timis fortiter transversis, longitudine duplo fere latioribus, art. ultimo quoque sat fortiter transverso, apice obtusissimo. Pronotum prope basin longitudine plus quam duplo latius, admodum explanatum et propius marginem lateralem ante medium latius, sed obsolete depressum, a basi apicem ver- sus parum angustatum, nigrum, nitidum, maculis quatuor magnis testaceo-rufis, minus distinete determinatis, nec basin neque apicem attingentibus, decoratum, sat subtiliter et pre- sertim in disco haud dense punetatum, impressionibus ad marginem basalem ante scutellum et versus angulos utrinque obsoletis, angulis basalibus subrectis, ang. apicalibus late ro- tundatis. Scutellum apice obtusum, nigrum, nitidum, in me- dio longitudinaliter levigatum, versus latera utringque parce subtiliter punetatum. Elytra prope basin pronoto quinta for- tasse parte latiora, a basi longe ultra medium sensim dila- 94 tata et deinde subito fortiter angustata, supra in medio alte convexa, dilute flavescenti-pallida, nitida, punetura ut in diagnosi descriptum est. Prosternum inter coxas sat latum et leviter late excavatum, pone coxas adhuc latius, postice triangulariter modice produetum et acuminatum. AAA Några bidrag till kännedom af slägtet Talanus Dejean Cat. Meddelade af Fr. W. Mäklin. Bland former som ofta nog torde förvexlas med repre- sentanterna af slägtet Strongylium höra äfven arterna af genus Talanus (Dejean, Cat.) — Detta slägte har mig ve- terligen ännu aldrig vetenskapligt blifvit grundadt, men väl har JACQUELIN-DUVAL 1857 i Historia fisica politica y natu- ral de la isla de Cuba por D. Bamon de la Sagra, Ins. p. 156, beskrifvit en till ifrågavarande genus hörande art, nem- ligen Talan. cribrarius (Dejean). — I inledningen till min monografi öfver slägtet Strongylium och dermed närmast be- slägtade former hade jag gerna lemnat någon upplysning äf- ven beträffande detta af DEJEAn benämnda genus, men jag kände då ej efter egen åskådning den af JACQUELIN-DUVAL från ön Cuba beskrifna arten. I den fordna Mannerheimska samlingen fanns visserligen en art från ön Porto Rico under namn af Talanus cribrarius Dejean, af mig här beskrifven under namn af Tal. insularis, men då denna icke öfverens- stämde med den af JAC0Q.-DUVAL gifna beskrifningen och en annan art i samma samling, Talanus enoplioides Mannerheim från Brasilien, icke hör till samma genus med den förra och icke ens kan sammanställas inom samma grupp, ansåg jag det då rådligast att ej beröra hela slägtet. Bland ett större antal till genera Poecilesthus och Strongylium äfvensom till några andra slägten hörande arter, som nu sednare blifvit mig till undersökning och jemförelse meddelade af hr dr HaAAG-RUTENBERG i Frankfurt a. M. befinna sig icke mindre än fyra species af slägtet Talanus och deribland en från 96 Cuba, som fullkomligt öfverensstämmer med den af Jacq.-Du- val lemnade beskrifningen öfver Tal. cribrarius. Då derjemte bland ett antal Heteromera från Nya Granada, hvilka blif- vit mig till undersökning och bestämning skickade af hr Epv. STEINHEIL i Mänchen, äfven befinner sig en skild art af detta slägte, vill jag nu begagna mig af tillfället att icke blott i korthet framhålla de för genus Talanus utmärkande egen- heterna, utan tillika beskrifva de sex arter af detta slägte, som jag har för mina ögon. Öfverväger man dessa arters utbredning, synes det antagligt, att af detta slägte ännu åt- skilliga arter kunna förekomma — och måhända nu redan finnas förvarade i europeiska samlingar, hvilka icke varit mig tillgängliga. Måhända skola dessa rader fästa andras uppmärksamhet på hithörande former och här beskrifna slägte inom den närmaste framtiden derigenom vinna en fullständi- gare utredning. Genus Talanus (Dejean, Cat. 3 éd., p. 232). Corpus lineari-elongatum, subeylindrieum. Caput breve et latiuseulum, ore nonnihil protracto, auriculis antennariis modice elevatis, elypeo impressione lata subsemicirculari se- parato; oculis inter se valde distantibus, sat prominulis. An- tenn&e capite cum prothorace breviores, basin versus graci- liores, apicem versus sensim evidenter fortiores, parum ta- men compressae, articulo secundo nodoso, art. tertio modice elongato, quarto plerumque dimidio cirea longiore, art. 4—6 parum elongatis, latitudine sua tertia circa parte longioribus, articulis penultimis longitudine interdum paulo latioribus. Labrum breve, transversum, apice rotundato-obtusum, cilia- tum. Mentum apicem versus sat fortiter dilatatum, ad api- cem truncatum, vix emarginatum. Ligula ad apicem rotun- dato-obtusa. Palpi maxillares modice elongati, articulo ul- timo apicem versus sat fortiter dilatato et oblique truncato, securiformi. Palporum labialium articulus ultimus ad apicem truncatus. Pronotom latitudine semper longius, ante medium levi- ter rotundato-dilatatum et deinde basin versus nonnihil an- Ni gustatum, paulo ante basin tamen interdum leviter et late simuatim contractum et denique prope basin versus angulos posteriores iterum leviter dilatatum, secundum margines om- nes linea insculpta, plus minusve distineta determinatum et a pleuris praeterea margine elevato, carimiformi separatum. Elytra punetato-striata, in disco interdum striato-punetata. Prosternum inter coxas angustum et elevatum, pone coxas inflexum. Pedes modice elongati, femoribus anticis nonnihil incurvis, tarsorum articulis primis admodum brevibus, arti- culo ultimo articulis ceteris simul sumtis longitudine fere sem- per subaequali. 1. Talan. eribrarius: Lineari-elougatus, convexus et subeylindricus, piceo-niger, subgeneus, nitidus, palpis basin versus articulisque duobus primis antennarum rufis; pronoto elongato, latitudine summa dimidio ecirea longiore, ante me- dium parum rotundato-dilatato et modice convexo, crebre et distinete punetato; elytris elongatis, puncetato-striatis, punetis hisce versus basin elytrorum majoribus, striis in medio ely- trorum vix vel parum impressis. LoOnoSita sd Mg Matty RUM. 42300 MI MS Talanus cribrartus Dejean, Cat. 3 ed., p. 232. — Jacquelin- Duval, Historia fisica pol. y natur. d. I. isla de Cuba por D. Ramon de la Sagra, Ins., p. 156. Anträffas på ön Cuba och det exemplar derifrån jag varit i tillfälle att undersöka och beskrifva tillhör dr G. Haag-Rutenberg i Frankfurt a. M. Caput picescenti-nigrum, modice nitidum, erebre sublti- lius punetatum, impressione anteclypeari lata semicirculari notatum; ore palpisque rufis, palporum maxillarium articulo ultimo tamen a basi fere ad apicem usque nigrieanti. An- tenne capite cum prothorace paulo breviores, apicem ver- sus sensim fortiores, fusco-nigricantes, articulis duobus pri- mis rufescentibus, art. duobus penultimis longitudine vix vel parum latioribus. Pronotum elongatum et modice conxexum, latitudine dimidio cirea longius, ante medium levissime ro- tundato-dilatatum et deinde basin versus sensim levissime si- ( 98 nuato-angustatum, propius basin enim iterum nonnihil dila- tatum, piceo-nigrum, nitidum, in diseo erebre et profunde, versus latera paululum subtilius, sed ereberrime, versus api- cem subtilius, obsoletius et parcius punetatum, ante scutel- lum impressione transversa obsoletiore notatum. Scutellum apice obtusum, nigro-2eneum, laevigatum. HElytra prope ba- sin pronoto tertia fere parte latiora, a basi fere ad ?/, par- tem totius longitudinis subaequilata, longitudinaliter sat con- vexa, mnigro-subaenea, nitida, punetato-striata, puncetis stria- rum versus basin elytrorum sensim paulo majoribus, striis in medio disco vix vel parum impressis, striis suturali et mar- ginali profunde exaratis, interstitiis inter strias sublaevigaftis. Corpus subtus cum pedibus picescenti-nigrum, sat nitidum, subaeneum, prothorace subtus subopaco, erebre puncetato, pe- ctoris lateribus dense et paulo fortius punetatis. 2. Talan. insularis: Lineari-elongatus, convexus et subeylindricus, supra castaneo-subaeneus, subtus castlaneo-ru- fus, pedibus castaneo-subaeneis, femoribus tamen prope basin rufis; pronoto modice elongato, latitudine summa quarta for- tasse parte longiore, ante medium perparum rotundato-dila- tato et minus convexo, dense subtilius punetato; elytris mo- dice elongatis, punctato-striatis, punetis ad apicem elytrorum minoribus. TOD S 105 6525 Mesa rt. una Sn Talanus cribrarius Dejean sec coll. Mannerh., sed certe non idem. Anträffad af Moritz på ön Porto Rico och det här beskrifna exemplaret har framlidne grefve C. G. Mannerheim i tiden erhål- lit af Sommer i Altona. Talano cribrario minor, praesertim brevior et praeter- ea inprimis pronoto evidenter breviore, ante medium adhuc minus rotundato-dilatato, propius basin vix visibiliter sinuato et subtilius minus erebre punetato diversus, ÖCaput conve- siusculum, picescenti-castaneum, subaeneum, nitidum, crebre subtiliter punctatum, impressione anteclypeari lata et leviter curvata notatum; oculis nigris. Antenne capite cum prothorace 929 paulo breviores, apicem versus sensim fortiores, fusco-piceae, pubescentes, basin versus magis rufescentes, articulis duobus penultimis longitudine evidenter latioribus. Pronotum minus quam in specie praecedenti elongatum, latitudine tamen quarta cirea parte longius, ante medium adhuc minus quam in Ta- lano ceribrario rotundato-dilatatum, deinde basin versus per- parum angustatum et ante basin vix visibiliter sinuatum, mi- nus quam in specie praecedenti convexum, castaneo-sdbae- neum, nitidum, subtilius dense, versus latera adhuc crebrius, prope apicem subftilius, parcius obsoletiusque puncetatum et ante scutellum impressione transversa notatum. Secutellum apiecee obtusum, subaenenm, obsolete punetulatum. FElytra prope basin pronoto plus quam quarta parte latiora, a basi vix ad 3/, partem totius longitudinis subaequilata, paulo mi- nus fortasse quam in praecedenti convexa, castaneo-subaenea, paululum fortius quam in Talano eribrario punetato-striata, puncetis ante apicem elytrorum minoribus, striis suturali et marginali profundius exaratis, interstitiis inter strias sublae- vigatis. Corpus subtus ecastaneo-rufum, nitidum, prothorace subtus dense et profunde punetato, pectoris lateribus puncetis paucioribus, sed majoribus notatis. Pedes castaneo-subaenei, femoribus prope basin rufis. 3. Talan. columbianus: Lineari-elongatus, modice con- vexus, rufo-castaneus, nitidus, antennis apicem versus infu- scatis; pronoto latitudine paulo longiore, ante medium leviter rotundato-dilatato et longe ante basin late evidenterque si- nuatim angustato, erebre et paulo subtilius punetato: elytris modice elongatis, subtilius punetato-striatis, striis in medio disco tamen vix impressis. Longit. 6,4 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Beskrifven efter ett exemplar från Columbien i dr Haags sam- ling i Frankfurt a. M. Praecedenti magnitudine subaequalis, sed paululum la- tior minusque convexus et praeterea punetura subtiliore pro- notoque paulo longiore, posterius evidenter sinuato diversus. 100 Caput modice convexum, ereberrime subtiliter punetatum, clypeo sublaevigato et linea semicirculari cireumsecripto: ocu- lis nigris. Antennae capite cum prothorace breviores, apicem versus admodum robustae et infuseatae, basin versus dilutius testaceo-rufae, articulis duobus penultimis longitudine tertia fere parte latioribus. -Pronotum latitudine plus quam quarta parte longius, ante medium leviter rotundato-dilatatum et deinde late et evidenter sinuatum, ad marginem basalem ite- rum vix angustius quam ante medium, modice convexum, rufo-castaneum, nitidum, erebre et paulo subtilius quam in Talano insulari punetatum, ante basin arcuatim sat profunde impressum. . Scutellum apice admodum obtusum, concolor. sublaevigatum. FElytra prope basin pronoto fortasse plus quam quarta parte latiora et a basi fere ad 3/, partem totius don- oitudinis subaequilata, modice convexa, rufo-castanea, nitida, multo subtilius quam in praecedenti punctato-striata, punetis prope apicem adhuc minoribus, striis in medio disco vix vel parum impressis, suturali et marginali etiam in hac specie sat profunde exaratis. Corpus subtus cum pedibus castaneo- rufum, nitidum, segmento abdominis ultimo praesertim api- cem versus in individuo deseripto nigricanti; prothorace sub- tus ereberrime subruguloso-puncetato. 4. Talan. brasiliensis: Modice elongatus, admodum convexus, dilutius fusco-eastaneus, nitidus; pronoto latitudine parum longiore, ante medium Ån rotundato-dilatato et deinde basin versus leviter angustato, ante basin vix omnino sinuato, confertim subtilius punetato; elytris punetato-striatis, striis praesertim in disco parum impressis, stria suturali ce- teris vix profundius exarata, punetis striarum oblongis. Longit. 5,5 m m.; Latit. hum. 2 m. m. Beskrifven efter ett brasilianskt exemplar i dr Haags samling. Praecedentibus brevior et punetura elytrorum insignis. Caput parum convexum, fusco-castaneum, anterius dilute ca- staneo-rufum et magis nitidum, confertim subtiliter punetatum ; clypeo impressione semicirculari profunda separato, subtilis- 101 sime ecerebre punctulato: oculis prominulis, nigris. Antennae capite cum prothorace paulo breviores, apieem versus sensim fortiores, castaneo-rufae, articulis duobus penultimis longitu- dine paulo latioribus. Pronotum latitudine vix quinta parte longius, ante medium parum rotundato-dilatatum et deinde basin versus leviter angustatum, ante basin vix visibiliter si- nuatum, modice convexum, fusco-castaneum, confertim subti- lius punetatum, ante basin impressione arcuata, parum pro- funda notatum. Scutellum subtriangulare, fuseo-eastaneum, modiece nitidum, sublaevigatum. Elytra prope basin pronoto haud quarta parte latiora, a basi ultra ?/; partem totius lon- gitudinis subaequilata et deinde sensim rotundato-angustata, admodum convexa et paulo laetius castanea, nitida, punceta- to-striata, stria suturali haud ut in speeiebus praecedentibus multo profundius exarata, striis praesertim in diseo parum impressis, puncetis striarum oblongis. ante apicem elytrorum sensim magis magisque evanescentibus. Corpus subtus cum pedibus fusco-eastaneum, nitidum, prothorace subtus subopaco, ereberrime subtilius punctato. 5. Talan. humilis: Modice elongatus, admodum econ- vexus, dilutius fusco-ferrugineus, nitidus, elytris magis pal- lescentibus; pronoto latitudine parum longiore, ante medium perparum rotundato-dilatato et deide basin versus modice an- gustato, ante basin levissime sinuato, confertim subtilius pun- ctato et secundum marginem basalem transversim evidentius depresso; elytris distinete punetato-striatis. punetis striarum subrotundatis et sat crebre impressis, stria suturali ceteris pa- rum profundius exarata. Longit 5 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Förekommer i Columbien och ätven denna art har jag varit i tillfälle att beskrifva efter ett enda exemplar i dr Haags samling. Forma pronoti Talano brasiliensi fortasse proximus, sed adhuc brevior et imprimis punetura elytrorum diversus. Caput parum convexum, praesertim basin versus saturatius fusco-ferrugineum, apicem versus dilutius rufum, nitidum, con- 102 fertim subtiliter puncetatum; clypeo impressione semicirculari profunda et lata separato, sublaevigato; oculis nigriecantibus. Antennae capite cum prothorace ut in praecedentibus paulo breviores, apicem versus sensim multo fortiores et nonnihil compressae, prope basin ferrugineo-rufae, deinde ad apicem usque infusceatae, articulis ducbus penultimis longitudine ter- tia cirea parte latioribus. Pronotum angustius quam in Ta- lano brasiliensi, latitudine quinta fortasse parte longius, ante medium adhuce minus quam in specie praecedenti rotundato- dilatatum, deinde basin versus angustatum et evidentius quam in Tal. brasiliensi sinuatum, modiece convexum, minus laete rufo-ferrugineum, modice nitidum, confertim admodum subti- liter punetatum, ante et secundum marginem basalem late et profundius depressum. Scutellum latitudine longius, api- cem versus minus angustatum, dilutius rufo-ferrugineum, sub- tilissime punetulatum. Elytra prope basin pronoto plus quam tertia parte latiora, a basi ultra ?/; partem totius longitudi- nis subaequilata, praesertim pone medium admodum convexa, minus laete, sed dilutius pallida et magis quam pronotum nitida, distinete punetato-striata, punetis basin versus paulu- lum majoribus, striis etiam in disco aeque profunde impres- sis, stria suturali ceteris vix vel parum profundius exarata, interstitiis inter strias parum convexis, omnino fere laeviga- tis. Corpus subtus cum pedibus dilutius fusco-ferrugineum. 6. Talan. subexaratus: Admodum elongatus, sublinea- ris, sat convexus, niger, nitidus, antennis prope basin pal- pisque rufescentibus, elytris piceov-nigris; pronoto modice elon- gato, latitudine quarta fere parte longiore, ante medium le- viter vel modice rotundato-dilatato, deinde basin versus non- nihil angustato et paulo ante basin levissime sinuato, creber- rime et distinete, secundum marginem apicalem parcius sub- tiliusque punetato; elytris profunde punctato-striatis, striis su- turali et marginali adhuc profundius exaratis, punetis stria- rum versus basin elytrorum majoribus et denique ante api- cem minus distinetis. Longit. 7 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. 103 Var. «: Rufo-ferruginea, nitida, oculis nigris, antennis apicem versus infuscatis, femoribus apicem versus tibiisque totis piceo-nigricantibus. Förekommer i N. Granada och både den typiska formen äfven- som den här beskrifna varieteten hafva till bestämning blifvit mig tillskickade af hr Edv. Steinheil i Miänchen. Talano cribrario eolore subsimilis, sed multo brevior et fere latior: ab omnibus praeterea elytris multo profundius punetato-striatis diversus. Caput parum convexum, nigrum, nitidum, admodum erebre subtilius punetatum, media fronte obsolete impressa vel depressa: clypeo impressione semicir- culari sejuneto, parcius subtilissime puncetulato. Antennae capite cum prothorace parum breviores, a basi apicem ver- sus sensim paulo fortiores, obscure fuscae, articulis duobus primis dilutius fusco-rufescentibus, art. duobus penultimis la- titudine fere longioribus, in var. &« (an femina?) longitudine evidenter latioribus. Pronotum latitudine quarta fere parte longius, ante medium leviter rotundato-dilatatum et deinde basin versus levissime sinuatim angustatum, praesertim ante- rius admodum convexum, nigrum, nitidum, ereberrime, di- stinete, magis inaequaliter et rudius quam ino Talano cribra- rio punetatum, ante et secundum marginem basalem obsole- tius depressum, prope et secundum marginem apicalem multo subtilius obsoletiusque punetatum. Secutellum triangulare, ni- grum, nitidum, parceissime punetulatum, sublaevigatum,. HElytra prope basin pronoto tertia fere parte latiora, a basi ad ?/3 cirea partem totius longitudinis subaequilata, longitudinaliter sat convexa. nigra, nitida, subaenea, multo profundius quam in speciebus ceteris hujus generis cognitis punetato-striata, interstitiis inter strias parum vel levissime convexis, sublae- vigatis. Corpus subtus cum pedibus picescenti-nigrum, niti- dum, vix subaeneum, prothorace subtus sat erebre puncetato, sed magis nitido quam in Talano cribrario. Diagnoser öfver förut obeskrifna Statira-arter från Nya Granada. Meddelade af Fr. W. Mäklin. Af herr EDUARD STEINHEIL i Mänchen har jag jemte nå- ora andra Heteromera från Nya Granada till bestämning er- hållit ett antal Statira-arter, hvilka enligt min öfvertygelse alla förut äro obeskrifna. Ehuru jag till universitetets zoolo- oiska museum äfven i sednaste tider lyckats anskaffa åtskil- liga nya arter af förenämnda slägte från Brasilien och Co- lumbien och derföre förelagt mig att i den närmaste fram- tiden i en monografisk afhandling icke blott sammanfatta de till största delen af mig sjelf särskildt från skilda länder förut beskrifna artformerna, utan derjemte fullständigt be- skrifva alla nya, hvilka jag möjligen kunde blifva i tillfälle att undersöka, anser jag mig dock på herr STEINHEILS anhäål- lan derom här förskottsvis böra meddela fullständigare dia- gnoser öfver dessa arter från Nya Granada. Herr STEINHEIL har nemligen för afsigt att nästkommande höst återigen fö- retaga en resa till Columbien och skulle derföre gerna emotse, att hans förra derstädes gjorda insamlingar dessförinnan blefve vetenskapligt bestämda. Denna önskan är i sjelfva verket ganska billig och då jag hoppas att dessa korta beskrifnin- gar kunna anlitas vid bestämmandet af de Statira-arter, som nu ytterligare komma att insamlas, vill jag påskynda dessa diagnosers publiecerande. Ett par defekta och ett icke fullt utveckladt exemplar har jag icke beskrifvit, emedan man en- ligt min öfvertygelse icke bör framhålla ofullständiga exém- plar såsom typer för nya arter. Då hos arterna af slägtet Statira framför hvarje intryckt punkt i mellanrummen emel- i 105 lan strimmorna på skalvingarne i allmänhet förekommer ett uppstående hårstrå, har jag ansett det onödigt att i beskrif- ningen öfver hvarje enskild art omnämna detta förhållande. 1. Stat. sumtuosa: Elongata, nigra, subaenea, nitida, elytris virescenti-aeneis, aureo et secundum marginem late- ralem purpureo colore resplendentibus, tarsis obseurius testa- ceo-rufis:; pronoto latitudine tertia ecirea parte longiore, ad apicem sat angustato, paululum ante medium admodum di- latato et longe ante basin profundius sinuato, partim admo- dum dense subtilius punetato, longitudinaliter obsoletius late impresso et in medio impressionis transversim ruguloso; ely- tris versus partem apicalem magis dilatatis, subtiliter striato- punetatis, lineis punetorum leviter undulato-curvatis, intersti- tiis alternis primo, tertio et quinto puncetis inter se admodum distantibus parum profundis, septimo et nono versus apicem foveis latissimis, sed obsoletis impressis, foveis hisce inter se carinulis elongatis, sed obsoletis disjunetis. Longit. 13 m. m.; Latit. hum. 4: m. m. 2 Stat. nubeculosa: Elongata, rufo-castanea, nitida, prothorace in parte superiore. marginibus basali et apicali tamen exceptis, magis imfuscato, oculis nigris, elytris viridi- aeneis, plaga longitudinali communi secundum suturam, ad basin elytrorum angusta, sed deinde dilatata et ad apicem usque producta, castaneo-fusca, subaenea, minus distinete de- terminata signatis; pronoto ad apicem parum angustato, in vel paulo ante medium modice rotundato-dilatato et ibidem longitudine quarta fortasse parte angustiore, deinde basin ver- sus nonnihil angustato et paululum ante marginem basalem iterum dilatatum sat profunde constrieto, subtilissime et vix conspieue punctulato, ante et secundum marginem basalem sat profunde transversim impresso; elytris longe pone medium leviter dilatatis, distinete punetato-striatis, striis tamen pa- rum profunde impressis, interstitiis alternis, primo et tertio a medio ecirea apicem versus, quinto, septimo et nono se- 106 cundum totam longitudinem punetis majoribus, inter se sat distantibus notatis. Longit. 13 m. m.; Laftit. hum. 4,2 m. m. 3. Stat. brevicollis: Elongata, nigra, nitida, antennis, tibiis tarsisque magis piceo-fuscis, elytris paululum saturatius viridi-aeneis; pronoto latitudine haud longiore, paululum ante medium admodum subito sat rotundato-dilatato et deinde in medio. inter latitudinem maximam et marginem basalem ae- que fortiter constrieto, sublaevigato, paulo ante marginem basalem solummodo parcius subtiliter punetato ibidemque ad- modum profunde transversim depresso; elytris profundius punetato-striatis, interstitiis praesertim exterioribus nonnihil convexis, tertio, quinto et septimo punetis paucis paulo ma- joribus impressis et inter se valde distantibus, nono duobus prope apicem notalis. Longit. 13 m. m.; Latit. hum. 3,5 m. m. 4. Stat. impressipenmis: Admodum elongata, nigra, nitida, antennis et tibiis apicem versus tarsisque infuscatis, elytris viridi-aeneis, partim purpureo colore resplendentibus: pronoto latitudine quarta circa parte longiore, paulo ante medium modice rotundato-dilatato, deinde basin versus an- gustato et paulo ante basin profundius constricto, densius, sed subtilissime et vix conspieue puncetulato, ante et secun- dum marginem basalem minus late transversim depresso; ely- tris longe pone medium nonnihil dilatatis et longe pone ba- sin transversim late, sed obsolete impressis, subtiliter striato- punctatis, basin versus partim substriatis, punetis linearum minutissimis ecreberrime impressis, interstitiis primo, tertio, quinto et nono punetis nonnullis haud magnis et parum pro- fundis. Longit. 10,3 m. m.; Latit. hum. 3 m. m. 5. Stat. hilaris: Elongata, supra viridi-aenea, nitida, capite palpisque nigro-piceis, antennis obscurius vel ferrugi- neo-rufis, subtus piceo-nigra, nitidissima, pedibus (saltem qva- 107 tuor primis) laete testaceo-rufis: pronoto latitudine vix quarta parte longiore, paululum ante medium admodum rotundato- dilatato, deinde basin versus aequali modo angustato et paulo ante marginem basalem sinuatim contracto, ad angulum basa- lem utrinque solito modo iterum dilatato, admodum erebre sub- tilissime puncetato; elytris a basi ad medium usque magis stria- to-punetatis, deinde apicem versus punctato-striatis, striis sen- sim sensimque profundioribus, interstitiis alternis (3, 5, 7 et 9) latioribus et puncetis nonnullis majoribus impressis, pun- etis hisce versus apicem in interstitiis quinto, septimo et nono tubercula valde elongata inter se ineludentibus. Longit. 11,5 m. m.: Latit. ham. 3,2 m. m. Statira amoena admodum similis et magnitudine ae- qualis, sed pronoto paulo breviore et multo latiore, distin- etius et densius punetato inprimis diversa. 6. Stat. terminalis: Admodum elongata, rufo-testacea. nitida, femoribus saltem intermediis (anteriores in ind. de- sceripto desunt!) in parte superiore apicem versus infuscatis, oculis nigris, elytris a basi longe ultra medium obscurius vi- rescenti-aeneis; pronoto latitudine paulo longiore, paululum ante medium aequaliter sat rotundato-dilatato, deinde basin versus fortius angustato et denique ante marginem basalem dilatatum ut in praecedentibus contracto, sat erebre, sed om- nium subtilissime et vix conspicue punetulato; elytris minus profunde punetato-striatis, striis in diseo tamen vix omnino impressis, prope basin et versus apicem multo profundiori- bus, interstitiis tertio, quinto et nono propius apicem elytro- rum puncetis paucis majoribus notatis. Longit. 10 m. m.; Latit hum. 3,2 m. m. Statira splendicanti magnitudine fere aeqvalis, sed pro- noto breviore, ante medium magis rotundato-dilatato ut et punetura elytrorum diversa. 1. Stat. cupripennis: Admodum elongata, castaneo- rufa, nitida, oculis atris, pronoto saturate picescenti-castaneo, elytris purpureo-cupreis, viridi-aeneo et aureo colore resplen- 108 dentibus; pronoto latitudine tertia fere parte longiore, fere in medio modice rotundato-dilatato et longe ante basin ad- modum subito sinuato-contraceto, sublaevigato; elytris a basi ad medium usque subtilius striato-puncetatis, deinde apicem versus evidentius punctato-striatis, interstitiis planiusculis, al- ternis perparum latioribus, tertio secundum totam longitudi- nem, quinto fere a basi et septimo pone medium foveolis paulo latioribus, sed parum profundis et inter se admodum distantibus notatis. Longit. 8,5 m. m.; Latit. hum. 2,4 m. m, 38. Stat. gratiosa: Admodum elongata, nigra, nitida, abdomine presertim apicem versus magis picescenti, antennis apicem versus fuscis, elytris minus lete cupreis, secundum su- turam ab apice longe ultra medium basin versus virescenti- eneo colore nonnihil obductis; pronoto latitudine sua plus quam quarta parte longiore, fere in medio vel paululum ante medium modice rotundato-dilatato, deinde zequali modo an- gustato et longe ante basin minus profunde sinuato-contracto, admodum dense subtilissime puncetato; elytris subtilius striato- punetatis, interstitiis planiusculis et levigatis, interst. tertio secundum totam longitudinem punetis sex vel septem majo- ribus, sed parum profundis notato, interst. nono prope api- cem duobus minoribus. Longit. 3,3 m. m.; Latit. hum. 2,4 m. m. Statira cupripenni sat affinis et magnitudine subequa- lis, sed colore et inprimis punetura pronoti elytrorumque di- versa. 9. Stat. Steinheili: Elongata, nigra, nitida, fere po- lita, antennarum articulo ultimo rufescenti-fusco, elytris vio- lascenti-coeruleis; pronoto latitudine haud dimidio longiore, apicem versus evidenter magis angustato, fere in medio mo- diee rotundato-dilatato et longe ante basin profundius sinua- to-contraeto, omnino fere levigato, sed impressionibus non- nullis obsoletis notato, una enim oblonga in medio prope marginem apicalem, altera transversa parum conspieua ante 109 marginem basalem et denique duabus obliquis utringue in disco; elytris ad apicem muerone brevissimo, acuto armatis, undulatim punetato-striatis, interstitiis alternis, primo, tertio, quinto, septimo et nono, latioribus et seriatim tuberculatis, tuberculis hisce parum elongatis, inter se foveolis minus pro- fundis disjunctis. Longit. 14,5—4,3 m. m. Inter species maximas et elegantissimas hujus generis adnumeranda. 10. Stat. nigella: Admodum elongata, nigra, nitida, capite et pronoto magis piceo-nigris, antennis, articulo primo excepto, tibiisque basin versus fusco-rufescentibus; pronoto la- titudine sua quarta fere parte longiore, ante medium sat ro- tundato-dilatato et longe ante basin sinuato-contracto, ibi- demque oblique impresso, omnino fere levigato: elytris mi- nus subtiliter punctato-striatis, striis in medio disco haud pro- funde exaratis, ad apicem obsoletis, puncetis striarum crebre impressis et versus latera sat magnis, ante apicem elytrorum evanescentibus, interstitiis alternis, tertio, quinto et septimo, punetis majoribus obsoletis nonnullis, inter se valde distanti- bus, impressis. Longit. 10,6 m. m.; Latit. hum. 3,2 m. m. 11. Stat. picipennis: Sat elongata, nigro-picea, nitida, elytris pedibusque dilutius piceis, antennis valde gracilibus, dilute fuscis; pronoto latitudine sua quarta fortasse parte lon- giore, ante medium modice rotundato-dilatato et deinde 2- quali modo angustato, longe ante basin oblique sat profunde constricto, omnino levigato; elytris versus suturam admodum subtiliter, versus marginem lateralem multo profundius pun- ctato-striatis, striis punetisque fere omnibus paululum ante apicem desinentibus, interstitiis alternis tertio et quinto pun- ctis fortasse duobus vel tribus impressis, sed obsoletissimis et vix omnino conspicuis. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 3 m. m, 110 Stat. nigellee magnitudine 2equalis, sed differt antennis adhuc gracilioribus, pronoto paululum longiore, sed angustiore punceturaque elytrorum multo subtiliore. 12. Stat. cribripennis: Admodum elongata, picescenti- nigra, nitida, geniculis anguste, tibiis tarsisque dilutius casta- neo-rufis, antennis dilute fusco-rufis; pronoto admodum brevi, latitudine parum longiore, ante medium modice rotundato- dilatato et deinde paulo magis angustato, longe ante margi- nem basalem sat profunde sinuatim constrieto, omnino fere levigato, in disco posterius longe pone medium foveola ro- tundata sat profunda utrinque (an semper?) et ante marginem basalem linea geminata transversa impresso ; elytris puncetato- striatis, puncetis striarum propius suturam multo minoribus et cerebre impressis, ante apicem obsoletis, versus marginem la- teralem multo majoribus, profundissimis et inter se admodum remotis, interstitiis alternis, tertio, quinto et septimo, Versus apicem punetis paucis majoribus obsoletis et minus facile conspiceuis impressis. Longit. 9,5 m. m.; Latit. hum. 3,2 m, m. Stat. nigelle sat affinis, sed pronoto breviore et pree- terea punetis elytrorum in striis versus marginem lateralem majoribus, multo profundioribus et inter se magis distantibus diversa. 13. Stat. fusca: Admodum elongata, piceo-fusea, ni- tida, fronte, pronoto et elytris secundum suturam sat late, sed indeterminate dilutius fusco-piceis: pronoto latitudine vix quarta parte longiore, ante medium admodum rotundato-di- latato, deinde basin versus modice angustato et longe ante basin sinuato-contraceto, omnino fere leevigato: elytris prope suturam subtilius, versus marginem lateralem multo profun- dius punetato-striatis, punetis striarum omnibus crebre impres- sis, striis punetisque ante apieceem obsoletis, interstitiis alternis tertio et quinto secundum totam longitudinem, septimo ver- sus apicem punetis paucis majoribus admodum obsoletis et inter se valde distantibus impressis, 111 Longit. 9,5 m. m.; Latit. hum. 3,2 m. m. Proxime precedentibus magnitudine subeequalis, sed co- lore dilutiore et punetura elytrorum diversa: a Stat. pici- penni, cui proxima, differt preterea prothorace paulo breviore et punetis in striis duabus suturee proximis minus subtilibus striisque illis in et pone medium elytrorum profundius im- pressis. 14. Stat. ferruginea: Admodum elongata, rufo-ferru- ginea, nitida, oculis nigris; pronoto latitudine plus quam quarta parte longiore, ante medium modice rotundato-dilatato, deinde basin versus eequali modo angustato et longe ante basin si- nuato-contraeto, sat dense, sed subtilissime et vix visibiliter punetulato: elytris haud profunde suberenulatim puncetato- striatis, punetis striarum enim subtilibus, leviter transversis et confertissime impressis, striis exterioribus vix profundiori- bus, omnibus paululum ante apicem omnino evanescentibus, interstitiis tertio et quinto secundum totam longitudinem, nono versus apicem punetis nonnullis majoribus inter se admodum distantibus impressis. Kongit. Em, Mi; Latlt, MUM. 3,0 MM: 15. Stat. levigata: Admodum elongata, obscure fusca, modice nitida, capite, oculis nigris exceptis, antennis, margi- nibus pronoti basali late et apicali anguste, prothorace sub- tus, femoribus anticis versus basin tarsisque omnibus dilutius testaceo-rufis; pronoto latitudine paululum longiore, ante me- dium parum rotundato-dilatato, deinde basin versus sensim leviter angustato et paulo ante basin modice sinuato-con- tracto, omnino levigato; elytris a basi ultra ?/; partem to- tlius longitudinis sensim nonnihil dilatatis, subtiliter et obso- letius puncetato-striatis, punetis striarum subtilibus erebre im- pressis, striis punetisque paulo ante apicem omnino evane- scentibus, interstitiis inter strias planiusculis et levigatis, in- terstitio primo versus apicem punetis majoribus obsoletis tri- bus vel quatuor. interst, tertio punctis talibus obsoletissimis 112 duobus vel tribus et interst. septimo puneto unico apicali vel duobus. Longit. 9 m. m.; Latit. hum. 3 m. m. 16. Stat. virescens: Admodum elongata, nigra, nitida, antennis, articulo primo excepto, rufescenti-zeeneo colore mi- cantibus; pronoto latitudine quarta fere parte longiore, paulo ante medium modice rotundato-dilatato, deinde basin versus equali modo rotundato-angustato et paulo ante basin sinua- to-contracto, omnino fere levigato; elytris distinete punetato- striatis, striis ad apicem usque fere productis, versus suturam parum profundioribus, punetis striarum erebre impressis, om- nibus inter se fere 2equalibus, paulo ante apicem elytrorum solummodo minus distincetis, interstitiis alternis tertio et quinto secundum totam longitudinem, nono versus apicem puncetis paulo majoribus, inter se modice distantibus, impressis. Longit. 8,8 m. m.; Latit.. hum. 2,2 m. m. Femina antennis mnigrieantibus, articulo earum ultimo minus elongato. 17. Stat. trilineata: Modice elongata, letius rufo-fer- ruginea, nitida, oculis, antennis, femoribus prope apicem, ti- biis tarsisque, sutura faseiaque longitudinali in utroque ely- trorum sublineari aut prope basin versus ecallum humeralem dilatata aut subgeminata nigris aut nigricantibus; pronoto la- titudine dimidio fere longiore, ante medium modice rotunda- to-dilatato et deinde basin versus sequali modo angustato, longe ante basin sinuato-angustato. ommnino fere levigato: elytris subtilius punetato-striatis, interstitiis alternis (primo, tertio, quinto, septimo et nono) punetis paulo majoribus, in- ter se minus quam in speciebus plerisque hujus generis di- stantibus, impressis. Variat antennis pedibusque totis ferrugineo-rufis. Longit. 7,5 m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m. 18. Stat. lateralis: Admodum elongata, dilute rufe- scenti-testacea, nitida, oculis nigris, plaga laterali elytrorum 118 utrinque ab humero ultra medium extensa, versus apicem cur- vata, dilute viridi-zenea; pronoto latitudine quinta fortasse parte longiore, ante medium parum rotundato-dilatato, deinde fortius angustato et paulo ante marginem basalem contracto, sat erebre, subtilissime puncetato; elytris subtilius puncetato- striatis, striis prope suturam et secundum marginem lateralem vix profurdius exaratis, punetis striarum minutis ereberrime impressis, in medio disco levissime transversis, suberenatis, interstitio tertio prope apicem puneto majore unico impresso. Longit. 9 m. m.; Latit. hum. 2,4 m. m. 19. Stat. medialis: Admodum elongata, ferrugineo- rufa, nitida, oculis nigris, pronoti lateribus a margine apicali fere ad marginem basalem usque late nigro-eeneis, fascia ely- trorum laterali, ab humero propius apicem usque extensa, basin versus latiore, obscure virescenti-zenea; antennis fortio- ribus, articulo earum ultimo precedentibus tribus simul sum- tis longitudine vix 2equali; pronoto latitudine vix vel parum longiore, ante medium modice rotundato-dilatato et deinde basin versus paulo magis angustato, paulo ante angulos ba- sales sinuato-contracto, sublevigato; elytris admodum obso- lete punetato-striatis, striis paulo ante apicem desinentibus, punetis striarum subtilissimis, versus apicem striarum vix con- spieuis, in interstitio tertio versus apicem punetis fortasse duobus obsoletissimis. Longit. fere 6 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. 20. Stat. sordida: Admodum elongata, flavescenti- et rufesceenti-fusca, nitida, abdomine in medio longitudinaliter sat late nigro; pronoto latitudine quinta fortasse parte lon- giore, ante medium modice rotundato-dilatato, deinde basin versus 2equali modo angustato et paulo ante angulos basales sinuato-contracto, vix visibiliter punetulato; elytris subtilius punctato-striatis, striis ad apicem usque productis, prope su- turam et versus marginem lateralem haud profundius exara- tis, punctis striarum subtilissimis ereberrime impressis, in disco leviter transversis, versus apicem striarum minus distin- 8 114 ctis, interstitiis inter strias angustis, interst. tertio pone me- dium punetis paulo majoribus quatuor vel quinque, interst. quinto punetis talibus propius apicem duobus vel tribus et interstitio nono tribus vel quatuor, punetis omnibus hisce mi- nus bene conspicuis. Longit 8,3 m. m.; Latit. hum. 2,2 m. m, 21. Stat. quadrimaculata: Modice elongata, pallide te- stacea, nitida, oculis nigris, linea sublaterali elongata pronoti utrinque, sutura elytrorum a basi paululum ultra medium sat late faseiisque duabus transversis arcuatis, maculas duas, unam humeralem et alteram antemedialem, in utroque elytro ineludentibus, punetoque majore anteapicali nigro-geneis, vi- rescenti-zeneo colore partim perparum micantibus; pronoto latitudine haud quarta parte longiore, paululum ante medium parum rotundato-dilatato, deinde basin versus angustato et longe ante basin oblique sinuato-contraeto, omnino fere im- punetato, ante secutellum longitudinaliter obsoletissime im- presso; elytris haud profunde punetato-striatis, puncetis stria- rum subtilibus cereberrime impressis, in medio disco levissime transversis, prope apicem striarum minus distinetis, interstitio tertio versus apicem punetis paulo majoribus tribus vel qua- tuor minus faciliter conspiceuis impresso. Longit. 7 m. m.; Latit. hum, 2,2 m. m. 22. Stat. sexmaculata: Admodum elongata, rufo-testa- cea, nitida, pilis erectis pluribus obsita, oculis nigris, plaga lata et longissima pronoti laterali utrinque nigro-eenea, ely- tris castaneis, maculis tribus magnis in utroque dilute flave- sceenti-testaceis (macula prima obliqua antemediali, secunda transversa ponemediali et fertia apicali), femoribus versus basin, tibiis apicem versus tarsisque dilute flaveseentibus; pronoto latitudine dimidio circa longiore, ante medium mo- dice rotundato-dilatato, deinde basin versus requali modo an- gustato et longe ante basin sinuato-contracto; elytris pun- etato-striatis, striis punetisque longe ante apicem evanescen- tibus, striis perparum impressis, punctis striarum admodum 115 magnis et profundis, dense impressis, interstitiis inter strias angustis. Longit. 6 m, m.; Latit. hum. 2 m. m. Ehuru det beskrifna exemplaret saknar antenner, torde man likväl på grund af andra utmärkande egenheter med säkerhet kunna föra denna art till slägtet Statira. 23. Stat. literata: Admodum elongata, dilute flave- scenti-testacea, nitida, oculis nigris, lineis tribus elytrorum fuseo-nigricantibus, linea prima subsuturali, in interstitio se- cundo, antice et postice abbreviata, anterius cum linea se- cunda aut disceoidali, in interstitio sexto, connexa et postice cum linea tertia aut submarginali conjuneta, — linea secunda postice in medio elytrorum versus lineam primam angulatim flexa, sed eam haud adtingenti; pronoto latitudine quarta fere parte longiore, ante medium parum rotundato-dilatato, deinde basin versus leviter angustato et paulo ante marginem basa- lem sinuato-contracto, omnino lrevigato; elytris subtiliter ob- soletiusque punctato-striatis, striis punetisque paululum ante apicem elytrorum evanescentibus, puncetis striarum subtilibus, erebre impressis, interstitiis alternis primo, tertio, quinto et nono punctis nonnullis paulo majoribus et inter se admodum distantibus minusque facile conspicuis impressis. Longit. 7,3 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. 24. Stat. exigua: Admodum elongata, nigra, nitida, quasi polita, antennis apicem versus sensim multo fortioribus fusco-nigris; pronoto latitudine haud quarta parte longiore. ante medium parum rotundato-dilatato, deinde basin versus leviter angustato et paulo ante angulum basalem utrinque sinuata-contracto, omnino levigato; elytris omnium subtilis- sime striato-puncetatis, punetis linearum sat erebre dispositis, paulo ante apicem elytrorum omnino evanescentibus, inter- stitiis inter lineas punetorum alternis primo, tertio, quinto, septimo et nono secundum totam longitudinem punctis paulo majoribus, inter se multo minus quam in plerisque speciebus hujus generis distantibus, impressis. 116 Longit. 6 m. m.; Latit. hum. 1,6 m. m. 25. Stat. cyanipenmis: Minus elongata et posterius nonnihil dilatata, capite, antennis, pectore pedibusque nigris, nitidis, prothorace toto supra et infra abdomineque dilutius fulvis, elytris saturatius cyaneis; pronoto longe ante medium sat rotundato-dilatato, deinde basin versus admodum rotun- dato-angustato et paululum ante angulos hasales parum pro- funde sinuato-contracto, omnino levigato; elytris obsoletius vel saltem parum profunde punetato-striatis, striis punetisque paululum ante apicem desinentibus, punetis striarum admo- dum subtilibus sat crebre impressis, iuterstitiis inter strias minus regulariter parcius punctatis. Longit. 6 m. m.: Latit. hum. 2 m. m. 26. Stat. trifasciata: Elongato-ovalis, (elytris enim latis), dilute flavescenti-albida, nitida, capite, pectore fasciis- que tribus elytrorum (prima basali, secunda antemediali et tertia, paulo latiore, pone mediali), suturam sed haud mar- ginem lateralem attingentibus mnigris, pronoto dilutius testa- ceo-fulvo; pronoto latitudine parum :longiore, subceordato, longe ante medium enim sat fortiter rotundato-dilatato, deinde basin versus multo magis quam in speciebus pleris- que hujus generis angustato et paulo ante angulos basales sat profunde sinuato-contracto, omnino levigato; elytris om- nium subtilissime et vix conspicue striato-punetatis, pun- etis hisce inter se sat dense impressis, longe ante apicem omnino evanescentibus, interstitiis ut videtur omnibus seria- tim pilosis. > Longit. 6,3 m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m, 21. Stat. cylindricollis: Modiee elongata, piceo-nigri- cans, nitida, ore antennisque a basi fere ad apicem usque dilutius rufescentibus; capite erebre et admodum profunde punetato ; pronoto latitudine plus quam quarta parte longiore, magis quam in speciebus eceteris hujus generis cylindrico, longe ante medium enim perparum rotundato-dilatato et deinde fbr basin versus vix angustato, longe ante angulos basales levis- sime subsinuato, erebre et admodum profunde punetato; ely- tris a basi ad ?/; partem totius longitudinis sensim perparum dilatatis, longe pone basin transversim evidenter depressis, punetato-striatis, striis paululum ante apicem desinentibus, punetis striarum admodum subtilibus, versus basin elytrorum evidentioribus, interstitiis inter strias admodum angustis, al- ternis tertio, quintn, septimo et nono puncetis nonnullis paulo majoribus et inter se admodum distantibus impressis. Löngit,.5 m. m,; Latit: hum: 1,5 om Mm. Inter species minimas hujus generis adnumeranda. 28. Stat. validicormis: Elongata, subeylindriea, nigra, nitida, antennis elytrisque apicem versus, abdomine, tibiis tarsisque magis picescentibus aut piceo-nigris, fascia elytro- rum submarginali admodum angusta, a callo humerali ad ?/, partem totius longitudinis producta, virescenti-zenea; antennis validissimis, capite cum prothorace paulo longioribus, articulo eorum quinto longitudine paulo latiore, art. ultimo tribus precedentibus simul sumtis paulo longiore; pronoto latitudine dimidio fere longiore, paululum fortasse ante medium leviter rotundato-dilatato, deinde basin versus zequali modo angustato et paulo ante angulos basales sinuato-contracto, sat dense, at subtilissime et vix visibiliter punetulato; elytris subtilius punetato-substriatis, striis enim in medio disco vix impressis, omnibus paululum ante apicem evanescentibus, punctis stria- rum subtilius erebre impressis, paulo ante apicem striarum adhuc minoribus et denique evanescentibus, interstitiis inter strias tertio et quinto punetis paulo majoribus duobus vel tri- bus minus distincetis impressis. Longit. 9,3 m. m.; Latit. hum. 2,6 m. m. Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1877. Orren lekte i Karstula d. 21 Mars; i Janakkala d. 1 April. — Lärkan hördes i Helsingfors d. 2, Pyhäjärvi (Österb.) d. 15, Orimattila och Brahestad d. 17, Karstula d. 20, Uleå- borg d. 22, Tohmajärvi d. 26, Janakkala d. 27 April. — Bofinken syntes i Karstula d. 6, Orimattila d. 13, Janakkala d. 22 April; i Brahestad d. 8 Maj. — Svanen sågs i Bra- hestad d. 16, Karstula d. 24 April. — Sädesärlan ankom till Orimattila d. 18, Janakkala och Karstula d. 19, Brahe- stad d. 27 April. — Tranan förmärktes i Karstula d. 21, Janakkala d. 26 April. — Sångtrasten lät höra sig i Kars- tula d. 25 April; i Janakkala d. 1, Brahestad d. 27 Maj. — Vildgåsen observerades i Karstula d. 29 April. — Stensqvät- tan infann sig i Orimattila d. 2, Janakkala d. 7, Karstula d. 12, Brahestad d. 15 Maj. — Spofven anlände till Janak- kala d. 5, Karstula d. 14, Brahestad d. 16 Maj. — Rödstjer- ten visade sig i Janakkala d. 7, Karstula d. 13, Uleåborg d. 14, Brahestad d. 19 Maj. — Göken begynte gala vid Hel- singfors d. 11,i Tohmajärvi d. 14, Janakkala d. 15, Orimat- tila d. 17, Karstula d. 18, Pyhäjärvi d. 20 Maj; i Brahestad d. 1 Juni. — Hussvalan ankom till Orimattila d. 13, Janak- kala d. 14, Uleåborg d. 18, Pyhäjärvi d. 30 Maj; Karstula d. 3 Juni. — Ladusvalan inträffade i Janakkala d. 16, Kars- tula d. 18, Tohmajärvi d. 21, Brahestad d. 27, Uleåborg d. 30 Maj. Svarta vinbärsbuskens bladsprickning begynte i Janak- kala d. 18, Tohmajärvi d. 28, Salo d. 29 Maj; i Karstula d. 1, Brahestad d. 4 Juni. — Krusbärsbuskens d:o i Janak- 119 kala d. 19, Salo d. 28, Tohmajärvi d. 30 Maj, i Brahestad d. 4 Juni. — Häggens d:o i Janakkala d. 19 Maj: i, Salo d. 1, Karstula d. 4, Brahestad d. 6, Tohmajärvi d. 10 Juni. — Kalflekan blommade i Javakkala d. 30 Maj; i Tohmajärvi d. 6, Brahestad d. 7 Juni. — Björkens löfsprickning började i Salo och Janakkala d. 31 Maj; i Helsingfors d. 1, Kars- tula d. 2, Orimattila och ”Tohmajärvi d. 6, Uleåborg d. 7 Juni. — Rönnens d:o i Janakkala d. 31 Maj; i Salo d. 2, Orimattila och Karstula d. 3, Uleåborg d. 5, Tohmajärvi och Brahestad d. 6 Juni. — Syrenens d:o i Janakkala d. 1, Salo d. 5, Tohmajärvi d. 7 Juni. — Klibbalens d:o i Ekenäs och Janakkala d. 3, Tohmajärvi d. 6 Juni. — Harsyran blom- made i Janakkala d. 4, Tohmajärvi d. 7, Brahestad d. 11 Juni. — Röda vinbärsbusken d:o i Orimattila d. 3, Janak- kala d. 4, Tohmajärvi d. 8, Brahestad d. 19 Juni. — Lön- nen begynte löfvas i Janakkala och Orimattila d. 5, i Salo d. 11 Juni. — Ävpleträdet d:o i Janakkala och Orimattila d. 5 Juni. — Körsbärsträdet d:o i Janakkala d. 6, Orimattila d. 7, Tohmajärvi d. 11 Juni. — Smultron blommade i Ori- mattila d. 6, Janakkala d. 7, Brahestad d. 11, Tohmajärvi d. 14 Juni. — Häggen d:o i Janakkala och Orimattila d. 6, Tohmajärvi d. 11, Karstula d. 16, Brahestad d. 23 Juni. — Liljekonvallen d:o i Orimattila d. 11, Janakkala d. 18, Bra- hestad d. 24 Juni. — Dufkullan (Trientalis) i Janakkala d. 13, Tohmajärvi och Brahestad d. 23, Orimattila d. 24 Juni. — Rönnen d:o i Orimattila d. 17, Janakkala d. 18, Tohmajärvi d. 25 Juni; i Brahestad d. 10 Juli. — Syrenen d:o i Ori- mattila d. 16, Janakkala d. 19, Tohmajärvi d. 26 Juni. — Lingon d:o i Janakkala d. 19, Orimattila d. 20, Tohmajärvi d. 30 Juni; Brahestad d. 3 Juli. — Bödväppling d:o i Ja- nakkala d. 30 Juni; i Orimattila d. 1, Brahestad d. 14, Toh- majärvi d. 19 Juli. — Blåklint d:o i Orimattila d. 5, Ja- nakkala d. 10, Brahestad d. 15 Juli. — Linnea d:o i Ja- nakkala d. 7, Brahestad d. 8, Tohmajärvi d. 13, Orimattila d. 16 Juli. — Elggräs d:o i Janakkala d. 18, Orimattila d. 20, Brahestad d. 23 Juli. — Smultron mognade i Janakkala 120 d. 18, Tohmajärvi d. 20, Brahestad d. 27 Juli. — Blåbär d:o i Janakkala d. 26 Juli; i Brahestad d. I Augusti. Hafre såddes i Tohmajärvi d. 18, Janakkala och Kars- tula d. 22, Uleåborg d. 29 Maj; Brahestad d. 1 Juni; — bil- dade ax i Karstula d. 14, Orimattila d. 15, Janakkala d. 19, Tohmajärvi d. 25, Brahestad d. 28 Juli. — Korn såddes i Karstula d. 1, Tohmajärvi d. 2, Uleåborg d. 4, Janakkala och Brahestad d. 5 Juni; — giek i ax i Orimattila och Kars- tula d. 15, Brahestad d. 16, Tohmajärvi d. 21, Janakkala d. 28 Juli. — Båg bildade ax i Orimattila d. 11, Karstula d. 17, Janakkala d. 18, Tohmajärvi och Brahestad d. 25 Juni; — blommade i Orimattila d. 30 Juni; 1 Janakkala d. 2, Toh- majärvi och Karstula d. 13, Brahestad d. 15 Juli. — Skör- dades i Janakkala d. 15, Tohmajärvi d. 22, Karstula d. 23, Brahestad d. 24 Augusti. Islossningen inträffade i Åbo d. 1, Salo d. 3, Borgå d. 3, Wanda å d. 9, Tohmajärvi d. 10—13 (Suurijoki), 21 (Uu- denkylänlampi), Hangö d. 11—18, Brahestad d. 13—418 (Sii- kajoki), Helsingfors hamn d. 14, Jungfrusund och Utö d. 16, Janakkala d. 18—22, Wiborg och Uleåborg d. 20 (Uleå elf), Karstula d. 29—31, Kuopio d. 29, Uleå redd d. 31 Maj. — Isläggning skedde i Tohmajärvi d. 4, Brahestad d. 23, Kars- tula d. 28 Oktober, samt andra gången på samma orter d. 3, 25 och 7 December, i Janakkala d. 18, Wiborg d. 20, Salo d. 24 December. — Sista snöfallet om våren anteck- nades i Tohmajärvi d. 6, Wiborg d. 24, Salo d. 26, Kuopio d, 27, Janakkala d. 28 Maj; första d:o om hösten i Janak- kala och Orimattila d. 20, Uleåborg d. 21, Tohmajärvi d. 23, Wiborg d. 29 September; i Kuopio d. 4, Salo d. 18 Ok- tober. Nederbörden uppmättes i Orimattila, Tohmajärvi, Wi- borg och Kuopio samt befanns utgöra i dec. tum: Orimattila. Tohmajärvi. Wiborg. Kuopio. Januari vv fo ba2 PG 1,24 0,90 Februari =. . 1,44 (0,98 1,26 0,88 Mars ol dnyudt on ; 0,68 0,93 April. te va OAS 0,41 0,30 CC OA 121 Höj ARR 2,43 2,19 1,65 JÄMT sol. ov KKR 2,99 1,02 0,83 Jul. ov IE rg DRG 3,48 3,40 1735 Augusti - .& De 2,39 2,56 1,41 September . . 3,62 1,87 2,89 11 Ciktobers." << 5 SIT koll 2,52 1,37 November . . 4,44 2,96 3,24 2,06 December . . 1,85 05 NS 036 30,16 <21,09 23,65 13,63. Ad. Moberg. VAA 122 Månadtliga medelhöjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1877 i det årliga medeltalet, i Medeltalet för året Januari Februari Mars . April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Rs en i decimaltum. jemförelse med Söder- | Porkala Hangö Ads Jungfru- | Utö Lypörtö | Lökö onDA skärs ä sunds skärs fyrbåk. lotsplats. | fyrbåk. late Totsplats lotsplats. | lotsplats. | lotsplats. lotsplats. TN 49,98) 38,48) 41,18) 35,68) 29,89) 45,76) 45,80) 25,83 2 Bö NE RE SO Se vs Oe = 0,76— 10;02— 1,02/=— 2,07/=— 1,87 072817 0;87-F 0509-— 07 == (67 400-— 12 3570 2715 208-— 153-— 2090-2560 — 8,95— 5,11/— 8,15|— 8,06|/— 3,64/— .8,03/— 6,11|—-11,77|— 9,63 60-23 ND GE Ra 6,10|— 5,87|/— 4,53|/— 7,20 1,35)-!- 1,60/— 225/— 212— 2,08— Tj92|—= 194 — "Hoz 1,40 4,66.+— 3,29/+ 35061-F 3,67 + 3,34 3,18/+ 2,68/+ 3,47/+ 2,77 4,18/+ 3,82/+ 4,02/+ 4,94/+ 3,67/+ 4,14/-+F 3,141-F 3,57)-F 2,28 6,06 + 3,42/+ 5,45/+ 6,06|-F 5,51+ 4,70/+ 2,99/4 3,68/+ 2,15 4,50 + 5,53|+ 4,65+ 6,14/+ 4,98-+ 4,12/+ 4,321/4+ 5,10/-+ 5,95 9,07 + 7,33/|-+ 8,95/+ 8,17/+ 9,56/+ 8,80|+ 8,88 + 10,58 !-+ 10,70 1,15/|+ 5,45+ 1,46/|+ 0,18/|-+ 2,21/+ 1,89]+ 2,57/|+ 3,59)-+ 4,63 A. Moberg. Nederbörden i Wiborg 1872—1877. Antecknad af G. H. Öhmann. (Millimeter.) 1872. 1873. 1874. 1875. 1876. 1877. JEN: EN 44,3 51,4 16,8 25,1 36,9 Febr. . 24,3 18,5 18,4 20,0 26,0 SA Mars .. 19.9 16,6 32,5 6,8 50,7 20,4 April; I:S 28,3 23,7 SG 52,6 3,8 Maj --. 129,9 176,9 21,8 62,3 15,0 83,1 Juni 32,0 99,5 48,9 28,2 10,7 30,4 Juli 31,5 ATA 55,8 IT P3 - POV UP: NO UR 94,3 — 118,6 dSL7 15,8 Sept. . 109,5 86,2 82,3 92 Sh 86,0 Okt. Dö VRT DUE 35,0 46,8 14.8 NOV. « 00,0 65,0 05.9 24,3 85,3 96,4 Dec. 44.3 50,2 62,6 31,0 14.6 52,0. FO YST - SLUT AST oo BAN NNE Nederbörd i Helsingfors Millim. Jan. Febr. Mars. April. Maj. 1848 694,4 22A NGA 13.0 84,1 41.3 1849 596,7 56,3 23,6 21,5 37,8 6,9 1850 600,8 Lid 43,4 33 6,0 36,7 1851 528,8 34,5 24.0 3,6 31,5 30,3 1852 588,3 69,9 41,6 33,6 in 1953 1853 440,4 43,6 25,0 22,2 45,2 34,0 1854 560,9 23,1 49,6 2, li, 50,4 1855 370,5 27,6 11.8 36,4 15,9 47,4 1856, — 584,8 57,0 32,6 16,8 46,4 53,6 1857 374,0 21,0 25 24,8 40,5 20,4 1858 464,0 22,7 0 60,5 70,8 21,2 1859 719,0 31,4 49,3 565 I TOD 1,5 1860 105,7 60,2 39,9 22,3 38,3 36,5 1861 449,6 21,6 30,5 42,0 30,8 41,3 1862 JAD,3 18,8 Kra 22,6 36,5 32,0 1863 554,1 50,6 30,0 9.6 29,6 32,0 1864 . 560,7 1952 38,6 56,3 SU Jil,6 1865 365,8 38,8 22,7 55 101 38,5 1866 746,0 42,6 30,4 271,6 36,4 22,0 1867 631,6 39,0 BRN 19,8 43,5 47,7 1868 469,5 24,8 52,2 14,9 48,1 52,9 1869 554,6 14,3 60,8 26,2 25,0 64,3 1870 629,1 DIT 21,0 20,9 14,2 43,5 1871 514,0 22,1 1953 14,3 48,4 10,9 1872 684,6 48,8 31,5 34,3 22,6 99,5 1873 712,3 79,8 10,9 29,4 35,8 38,9 1874 553,0 46,7 16,2 24,4 30,3 41,3 1875 364,0 26,5 20,20 055 27,4 39,0 1876 527,6 23,8 21,1 IH 60,0 46,2 1877 812,6 DI 49,4 55,0 13 66,7 Med. 565,36 <37,35 30,62 29,62 35,55 42,63 under åren 1848—1877. Juni. Juli. Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. 0-3 41,0 69,7 6 KOR 150,6 So 71,9 80,7 88,9 öde 10054 48,1 25,4 (LS 25,0 (253 20006 LIR 83,0 20,9 HB1.2 44.6 102 19,6 53,5 108,8 43,0 44,0 SN 49,5 89,0 76,5 30,0 68,1 3,8 15,2 78,8 15,4 62,5 24.5 10,2 Ylh2 32,9 42,7 80,7 84,7 51,4 74,0 3,4 2,4 64,5 29,7 69,8 39,5 22,1 42.6 39,8 81,9 28 JD 44.3 61,5 34,3 65,5 12,4 32,3 JIA 24,4 JO 14,3 40,0 I02 38,0 17,0 55,4 15 45,0 86,7 29,6 JUL 60,9 47,1 71,3 647... 10059 106,5 SM LÖST 1053 24,9 22,3 36,3 58,4 45,0 6,7 7956 26,1 102854 120,8 68,2 6,5 Vl2 10,1 41,0 12,0 65,8 60,0 176,8 49,4 81,5 56,8 59,4 34,8 138,9 44,1 48,2 5.5 14,4 16,3 52.1 21,4 47,0 62,7 30,9 10,2 86.1 74,5 164,0 48,0 43,6 97.0 (358 db Sj 41,3 500 (Ca 39,1 53,4 14,0 6,1 21,2 FilG 57,0 32,5 48,2 43.5 41,7 d 152 54,5 85,7 58,5 42,9 51,9 93,6 I2,6 20,5 U2TATLOG 28,3 TO0IE6:. 115572 32,7 60,3 18,8 34.6 35,8 Od, 7 26,7 Si TEN 65 74,2 69,3 75,8 42.5 36,6 64505, 13950 55,5 54,1 34.0 SJ 91,4 63,9 39,1 42,5 84,1 3066 47,9 28,7 42.0 14,4 AQ 30.0 44.6 1950 19,6 04 33,3 14,6 30,9 TaB - 14156 TADS 61 10053 48,2 AENT6: 2033 GB LING 165526 61560: p 41,05 H, G. Borenius, 126 Dat. fJan. 1 — 8,11 2 —16,58 3 —27,92 4 — 20,61 5 —11,15 6 —- 3,22 17 + 0,72 8 + 1,04 9 — 0,76 10 — 11.36 11 — 8,04 12 — 9,72 13 —15,55 14 — 10,09 15 — 9,13 16 — 6,86 17 — 9,32 18 — 13,71 19 — 17,68 20 — 7,29 21 — 2,85 22 — 0,55 23 — 2,00 24 — 3,41 25 — 4,47 26 — 8,79 217 — 9.32 28 — 6,91 29 — 3,43 30 — 1,21 3l — 3,54 Febr. — 71,07 — 6,3) — 7,09 — 2,68 — 2,43 — 5,62 — 6,41 — 6,22 — 5,38 — 11,53 — 10.38 — 16,34 — 20,89 — 14,84 — 8,59 — 14.19 — 14.00 — 9,89 — 4,42 — 0,28 — 0,58 — 10,28 — 71,70 — 6,54 — 2,68 — 5,63 — 12,18 — 15,92 Medeltemperaturen i Helsingfors Mars. — 17,50 — 9,97 — 3,28 — 2,36 — 1.70 — 2,41 — 3,89 — 10,59 — 17,19 — 19,54 — 13,44 — 4,77 — 6,72 — 9,24 — 811 — 411 — 3,19 — 6,15 — 10,14 — 5,56 — 5,02 — 9,97 — 8,39 — 8,97 — 12,96 — 11,36 + 0,43 — 0,69 0,60 0,92 0,80 ++ (Celsii Juni. 0,07 + 3,00 + 9,90 April. Maj. => + 1,07 0,79 — 1,08 0,89 — 3,38 [524 — 1,70 0,96 + 1,43 1,36 + 1,02 PTA — 1,60 2,86 — 3,67 6,25 — 7,55 1,42 — 4.00 DN — 1,72 3,16 — 2,10 4.53 — 4,04 dy 71 — 5,48 6,05 — 3,48 6,70 + 1,37 1,00 + 1,49 5,96 — 2,00 6,00 — 3,43 7,66 — 1.16 I,16 — 0,03 7,02 + 1,76 2,81 + I,17 1.02 + 3,28 2,75 + 3,27 4,48 + 2,32 5,56 + 2,47 3,84 + 2,06 10,03 + 3I,24 9,78 7,28 10,38 9,61 12,33 16,34 18,50 15,56 10,94 11,66 13,20 13,48 12,10 12,36 12,82 13.08 14,09 14.41 11.80 9I,46 7,00 3,63 10,86 bär fr 10,39 Ile 12,14 I,9 6 12,36 12,86 13,07 Med.— 8,12 — 8,43 — 6,97 — 0,61 + 4,88 + 12,08 127 under året 1877. skala.) Dat. — Juli. Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. I +l14,32 +Hl12,94 + 11,66 + 5,71 + 6,45 + 2,95 2 14,02 13,92 10,86 3,29 4,04 + 2,38 3 14.06 14,58 10,30 0,68 6,36 + 1,21 4 14,16 13,87 TOA 3,85 4,84 + 0,46 5 13.67 13,56 8,65 57.0 6,54 + 1,03 6 12,74 13,50 11,32 8,05 7,65 + 1,94 i 13,65 13,85 10,10 6,86 3,05 + 1,49 8 11,98 14,96 10,61 4,53 6,04 + 2,59 9 12,05 15,97 10,46 4,77 4,15 + 3,74 10 12,45 14,73 9,88 1,87 6,85 + 3,93 11 14.11 16,60 3,68 6,54 5,26 + 0,43 12 14.68 18,22 10,28 5,25 4,92 — 1,82 13 14.63 17,38 12,03 4,99 5,25 + 0.16 14 16,43 17,64 10,83 9,08 5,80 + 2.08 15 19,50 18,03 6,44 OF 6,59 + 1,52 16 20,30 YST 5,56 Sd 6,65 + 0,40 Ti 19,94 Se 6,64 4,22 3,60 + 0,59 18 Flea 15,83 TR 176 4,78 — 0,30 19 17.00 Sä 5,29 1,68 5,02 — 2,21 20 14,08 9,43 Sad 2,27 4.53 — 1,19 21 12,30 12,02 4,90 0,15 4,44 + 1,77 22 14,97 13,92 3,67 4,91 3,65 — 0,92 23 15,58 13.34 2,29 382 3,52 — I,24 4 16,42 10,98 Spel 6,50 3,25 — 1,52 25 18,44 11,44 2,59 USD 550 EN DI 26 19.70 13.58 6,59 6,47 3,48 — 0,92 27 19,65 12,36 tieflat 4518 3,59 — 2,13 28 16,41 12,42 10,27 5,68 2,94 — 2.60 29 IE 11565 5,43 4,79 3,73 — 4,71 30 13,33 10.76 3,00 6,10 3,58 — 7,20 31 14.02 13,44 6,46 — 6,30 M. + 15,38 + 13,92 + 7,68 + 5,31 + 5,10 — 0,27 Medium för året + 3,33 128 Nederbörd i Helsingfors under året 1877. (Millimeter.) Januari 539,21 Februari 49,35 Mars 55,02 April 11,20 Maj 66,73 Juni 30,91 Juli 14,75 Augusti 141,48 September 114,25 Oktober 61,09 November 100,33 December 48,15 Summa 812,47. H. G. Borenius. Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1878, Societetens årshögtid, som i vanlig ordning egde rum i universitetets solennitetssal och begynte kl. 6 e. m., inled- des med ett tal af ordföranden hr Wukr, hvarefter sekrete- raren uppläste årsberättelsen. Derpå besteg hr von WILLE- RRAND katedern och höll ett minnestal öfver Societetens un- der året hädangångne ledamot statsrådet C. D. von Haart- man, hvarefter följde ett vetenskapligt föredrag, af hr Wik om ”kretsloppet i den oorganiska naturen”. Minnestalet är bestämdt att i Societetens akter offentliggöras; öfriga anfö- randen intagas här nedan i den ordning de förekommo. I. Ordföranden yttrade: Ärade Åhörare! Vetenskapen är en stormakt i lifvet, men en makt, som i allmänhet taget, gör föga buller utaf sig. Den arbetar i tysthet, men dess verkningar visa sig förr eller sednare i mer eller mindre genomgripande förändringar i mensklighe- tens både materiela och andliga lf. Att vetenskapen om också indirekte befordrar menni- skans materiela väl, torde i vår tid mer än någonsin tillfö- rene kunna sättas utom all fråga. Men likasom det mate- riela välståndet icke är ändamålet utan blott medlet för men- niskans tillvaro, så är äfven denna sida af vetenskapen blott en bisak; dess hufvudändamål kan sägas sammanfalla med mensklighetens, i så måtto nämligen som det måste sägas 9 130 vara vetenskapens hufvuduppgift att allt tydligare och be- stämdare påpeka ändamålet med menniskans tillvaro, att vara den ledstjerna, som upplyser menskligheten på dess långa och svåra färd mot det skimrande målet i fjerran. Hvarje tänkande menniska är visserligen medveten derom, att den materiela välfärden icke kan vara menniskans ändamål, men hvad som egentligen utgör detta ändamål, det har man svårt att göra sig reda för, just emedan det är så ytterst aflägset, att det blott någon gång i våra bästa stunder hägrar för vår syn, men alltid blott dunkelt och otydligt. Att söka förtyd- liga och förklara detta mål, det utgör just vetenskapens, li- kasom dess tvillingssysters konstens hufvuduppgift. Veten- skap och konst äro de tvenne vingar, på hvilka mensklighe- ten skall höja sig mot sitt höga mål förutsatt likväl, att kraf- ten härtill skänkes af en högre makt, af religionen. Det är sålunda hufvudsakligen med afseende på mensk- lighetens andliga intressen, som vetenskapen visar sin egent- liga makt. Men likasom hvarje annan makt kan äfven ve- tenskapen missbrukas, och den kan då åstadkomma ganska mycket ondt. Detta inträffar förnämligast då, när vetenska- pen icke ställer sitt mål nog högt. Det är på sådant sätt den dåliga frugt af den moderna vetenskapen uppkommit, som är känd under namnet ”materialism”, hvilken inskrän- ker verldsalltet till den synliga materiela verlden och i en- lighet dermed betraktar menniskan såsom ett blott djur. Detta må nu visserligen i theoretiskt hänseende vara af föga bety- delse. Men den theoretiska materialismen leder till den prak- tiska, och denna skall icke dröja att draga de yttersta kon- seqvenserna af denna lära och nedsänka menniskan icke till djurets nivå, utan långt under densamma. 'Ty likasom men- niskan inom tankens sfer kan svinga sig upp till en omätlig höjd, så kan hon ock sjunka ned till ett motsvarande djup, och denna så att säga obegränsade utsträckbarhet inom an- dens verld, hvilket till en viss grad äfven ger sig tillkänna i det yttre lifvet, är ett af de bästa bevisen på menniskans icke blott qvantitativa utan ock qvalitativa åtskilnad från djuret, beviset uppå att hos henne finnas krafter och förmö- 131 genheter, som djuret helt och hållet saknar. Att menniskan i kroppsligt hänseende, och låt vara äfven med afseende på de lägre själsförmögenheterna, företer likhet med djuret är af ringa betydelse för den, som en gång blifvit medveten om att den kroppsliga, materiela verlden blott är en liten jemförelsevis obetydlig del af det stora hela, blott utgör så att säga det yttre skalet kring den inre kärnan. En annan dålig följd af materialismen är, att den sät- ter den vetenskapliga forskningen 1 misskredit, och mången skulle måhända vid betraktningen af dess möjliga följder vilja förorda en inskränkning i forskningsfriheten. Detta vore dock icke stort bättre än att vilja binda alla menni- skor till händer och fötter derföre att åtskilliga missbruka sin frihet. För vetenskapsmannen är forskningsfriheten lika nödvändig, som den luft han andas. Att borttaga eller in- skränka denna frihet det vore helt enkelt att döda all ve- tenskap. För öfrigt skulle förbud eller förföljelse mot ma- terialismens förkämpar verka raka motsatsen emot hvad man skulle afse. Den skulle höja dem till martyrer för sin sak, och en sådan ära förtjena de sannerligen icke, Må man der- före tryggt låta materialismen drifva sina satser ad absur- dum. Den skall visserligen kunna åstadkomma ett och an- nat ondt, men sanningen skall dock här likasom i andra fall slutligen segra. Och man kan vara viss derom, att menni- skan aldrig från sin inskränkta jordiska synpunkt kan be- trakta verldsalltet nog vidsträckt, och att sålunda den verlds- åskådning, för hvilken den synliga, materiela verlden är blott en del af det stora hela, skall komma sanningen närmare än den, för hvilken densamma är allt. Dock man får icke alltför strängt bedöma materialis- men och dess anhängare. Det kan icke nekas, att i det jor- diska lifvet mångt och mycket finnes, som vid en ytlig be- traktning synes tala för en materialistisk verldsåskådning. Det kan icke nekas, att i det menskliga lifvet sådant det för närvarande gestaltat sig, de materiela intressena och omsor- gerna intaga en så stor och öfvervägande andel öfver de and- liga, att det icke är att förvåna sig öfver att man deraf för- 132 ledts att anse de förra såsom en hufvudsak. Detta är ett förhållande, som ingalunda kan sägas vara normalt. Ty är man engång öfvertygad derom, att det materiela lifvet blott är ett medel för det andliga såsom ändamål, ett förhållande, hvarpå redan sjelfva namnet materie häntyder, så måste man ock medgifva, att detta materiela lif blott så till vida har någon betydelse som det kan anses tjena sitt ändamål: i och för sig betyder det deremot intet. Men deraf följer äfven, att hvarje menniskas sträfvande ytterst bör vara riktadt mot det andliga lifvet såsom syftemål dock så, att en del arbeta derför indirekte i och genom det materiela arbetet, andra direkt; och till dessa sednare höra vetenskapsmannen och konstnären. Vetenskapsmannens kall är, om det rätt uppfattas, ett af de mest fruktbringande, som finnes på denna jord. Att vara en tolk för sanningen, eller att åtminstone sträfva der- till, att bidraga att sprida ljus i det mörker, hvari mensklig- heten tyvärr allt fortfarande dväljes, att med ett ord söka att vara en medlare mellan den sinnliga och den öfversinn- liga verlden, det synliga och det osynliga, det är ett kall, närmast jemförligt med den gamla tidens siares, profeternas. Att få eller ingen i våra dagar ens kan sägas närma sig detta ideal för en verklig vetenskapsman, detta bör icke afhålla från att sträfva dertill. Dock många hinder, som kunna synas nästan oöfver- stigliga, ställa sig deremot. Hit höra framför allt de mång- faldiga materiela omsorgerna. Menniskan är en inskränkt varelse: hon kan icke på samma gång vända sig åt tvenne motsatta håll, det yttre och det inre lifvet. Ju mera de ma- teriela intressena inkräkta på hennes verksamhet, desto min- dre kan hon tillgodose de rent andliga. Arbetets fördelning måste derföre i detta såsom i alla andra fall få göra sig gäl- lande. Man säger visserligen, att vetenskapsmannen 1 våra dagar icke bör intaga någon undantagsställning framför an- dra medborgare, och man har kanske rätt deruti; men då bör man heller icke ställa alltför stora pretensioner på hans verksamhet, 133 Den bästa ställning intaga utan tvifvel de vetenskaps- män, som tillhöra en vetenskapsakademi, och hvilkas enda eller åtminstone hufvuduppgift är arbetet för vetenskapen. Det är också egentligen dessa vetenskapliga akademier, som uppehålla vetenskapen; utan dem vore det fara värdt, att småningom all vetenskap i egentlig mening skulle upphöra. Från en sådan vetenskapsakademi är den finska vetenskaps- societeten ganska mycket skild, och bedömer man dess ar- beten efter samma måttstoek som en vetenskaplig akademis, då gör man sig skyldig till en stor orättvisa. För societe- tens medlemmar måste den vetenskapliga verksamheten mer eller mindre betraktas såsom en bisak, alldenstund naturligt- vis deras verksamhet såsom universitetslärare eller embets- män måste anses såsom hufvudsak. Man må ingalunda tänka sig dessa verksamhetsfält såsom synonyma. Snarare kunna de sägas stå i omvändt förhållande till hvarandra, allden- stund ju mera man egnar sig åt den ena desto mindre kan man egna sig åt den andra. Men societeten får icke heller jemföras med de säll- skaper, hvilka egna sig åt en särskild gren af vetenskapen, t. ex. sällskapet pro Flora et Fauna fennica. De hafva en stor fördel framför vetenskapssoeieteten uti deras inskränk- tare arbetsfält, på grund hvaraf resultaterna kunna blifva relativt större Det skulle möjligen deraf kunna synas som om dessa enskilda vetenskapliga sällskapers verksamhet skulle göra den allmänna vetenskapssocieteten öfverflödig. Detta vore dock ett stort misstag. Ty utan att taga i betraktande, att en mängd vetenskaper derigenom icke skulle blifva till- zodosedda, ligger vetenskapssocietetens egentliga mission just deri att söka representera vetenskapen i sin helhet, att så vidt möjligt söka sammanfatta de särskilda vetenskaperna till ett enda helt, och målet för hennes sträfvande bör gå ut på att småningom söka utbilda sig till en egentlig veten- skapsakademi, huru aflägset detta mål ock för närvarande må synas vara. Det är denna framtidshägring, som framför allt bör lifva societetens medlemmar, då de mången gång 134 kunna känna sig nedtryckta vid tanken på det ringa de i sjelfva verket kunna uträtta för vetenskapen i sin helhet taget. Att detta mål.är aflägset ligger i sakens natur. Ty en vetenskapsakademi, som verkligen skall kunna motsvara sitt ändamål, fordrar icke blott stora anslag, den fordrar fram- för allt, att dessa anslag skola gifvas utan några andra vil- kor än arbetet för vetenskapen. I annat fall blir den intet annat än ett embetsverk, och derpå har åtminstone veten- skapen föga vunnit. Sådana praktiska vetenskapliga institu- tioner t. ex. de statistiska och geologiska byråerna kunna utan tvifvel åstadkomma mycket godt både för vetenskapen och det praktiska lifvet, i det de utgöra så att säga förmed- lande länkar dem emellan, men att de icke kunna ersätta de vetenskapliga akademierna, det borde vara temligen tyd- ligt. Det vetenskapliga arbetet fordrar likasom hvarje an- nan mensklig verksamhet, att man med odeladt intresse kan egna sig deråt. Om således en vetenskapsman icke kan el- ler vill sysselsätta sig med vetenskapens praktiska tillämp- ning, så sker detta icke af någon slags förnämhet eller ring- aktning af det praktiska arbetet, utan helt enkelt derföre, att han anser det vetenskapliga arbetet lika väl som det in- dustriela förtjena, att man odeladt hängifver sig deråt. Också finna vi i de stora kulturländerna de vetenskapliga akade- mierna och de vetenskapliga byråerna fullkomligt skilda och oberoende af hvarandra. Jag vågar uttala förhoppningen om att äfven Finland i en framtid skall ega en verklig vetenskapsakademi i betrak- tande deraf, att en nation, huru liten den än må vara, dock kan och bör täfla med de största på det andliga gebitet, om också icke på det materiela. I sednare fallet är utvecklin- gen nödvändigt begränsad och det så mycket,mer ju mindre nationen är, 1 förra fallet finnes ingen gräns. Det var väl ock detta höga mål, som föresväfvade de femton män, som grundlade den finska vetenskapssocieteten. De ville, att äfven Finland skulle ega en af de härdar, från hvilka det ljus utgår, som småningom skall skingra det and- liga mörkret. Det tillhör deras efterföljare att se till, att 135 den eld de upptändt icke må utslockna. Huru svagt den ock för närvarande må brinna, må man dock ieke misströ- sta. Det kan komma en tid, då den i lysande och värmande kraft skall täfla .med de stora vetenskapliga härdarna i ut- landet. Jag vågar så mycket hellre uttala denna förhoppning som vetenskapssocieten ännu knappast kan sägas hafva trädt ur sin barndom. Societeten firar i dag, Hans Majestät Kej- sar Alexander II:s höga födelsedag, sin 40:de årsdag. Fy- ratio år äro mycket för den enskilda individens lif, men det är obetydligt för ett samfund. I likhet med hvad förut varit vanligt kommer Societe- tens ständige sekreterare herr Lindelöf nu att uppläsa årsbe- rättelsen för det tilländagångna året, hvarefter af herr v. Willebrand ett minnestal kommer att hållas öfver Societe- tens aflidne ledamot statsrådet v. Haartman, samt till slut af mig ett föredrag: om kretsloppet i den oorganiska na- turen. II. Årsberättelse. Med den dag, som nu är inne, afslutar Finska Veten- skaps-Societeten det fjerde decenniet af sin verksamhet. Un- der det Societeten med oförändrad organisation fullföljt sitt, såsom vi tro, för den fosterländska bildningen icke ovigtiga mål, befrämjandet af vetenskaplig forskning i vårt land och dess förmedling med likartade sträfvanden i andra länder, har hon å andra sidan ej undgått att vidkännas det infly- tande af tidens vexlingar, som allt menskligt är underka- stadt. Vi påminnas lifligt härom just i dag, då Societeten har att ur förteckningen öfver sina medlemmar afföra den siste af de 15 män, genom hvilkas initiativ och samverkan detta samfund först kom till stånd. Den 15 Augusti förli- det år afled på sitt gods i närheten af Åbo f. d. generaldi- rektören för medicinalverket statsrådet CARL DANIEL VON 136 HAARTMAN vid den höga åldern af 85 år. Manad af sin akt- ning för den hädangångne och för den generation, hvars si- sta representant han var bland oss, har Vetenskaps-Societe- ten velat genom ett särskildt minnestal lifva hogkomsten af hans lefnad och verksamhet. Societeten har under året äf- ven förlorat en frejdad hedersledamot, professor emeritus vid Upsala universitet ELtAs MAGNUS FRIES, som den 8 Februari detta år afled vid 83!/,; års ålder. De epokgörande arbeten, hvarmed Fries sedan mer än ett halft sekel tillbaka riktat den botaniska litteraturen och hvarigenom han bragt ordning och reda inom ett derförinnan jemförelsevis föga bearbetadt område af botaniken, läran om svampar och, ehuru i mindre grad, äfven om lafvar, grundlade tidigt hans anseende inom den vetenskapliga verlden. Genom dem äfvensom det af ho- nom uppstälda hela vextverlden omfattande s. k. naturliga system har han utöfvat stort inflytande på de botaniska stu- dierna äfven hos oss, hvarföre den saknad hans bortgång väckte i eget land och närmast vid Upsala universitet, der han under senare hälften af sin lefnad verkat som lärare, funnit lifligt gensvar äfven på denna sidan Bottenhafvet. Till hedersledamot i Finska Vetenskaps-Societeten hade Fries blifvit invald den 8 April 1861. Till fyllande af den efter von Haartman ledigblifna platsen inom natural-historiska sektionen invalde Societeten den 19 November sistlidet år till ordinarie ledamot docen- ten i zoologi vid Kejs. Alexanders-Universitetet dr Opo Mo- RANNAL REUTER. Äfven den matematisk-fysiska sektionen har nyligen erhållit en välbehöflig förstärkning, i det till leda- möter inom densamma den 15 i denna månad invalts profes- soren i matematik vid Kejs. Alexanders-Universitetet dr GU- STAF MITTAG-LEFFLER och professoren i fysik vid samma uni- versitet dr KARL SELIM LEMSTRÖM, hvarigenom äfven denna sektion för närvarande är fulltalig till det faststälda antalet af 10 ledamöter. Då historisk-filologiska sektionen, inom hvilken antalet ledamotsplatser är bestämdt till 15, för när- varande räknar 12 medlemmar, utgöres den ordinarie perso- 137 nalen inom Vetenskaps-Societeten säledes af 32 ledamöter, af hvilka dock sju äro på andra orter bosatte. Tryckningen af BSocietetens skrifter, som genom yttre hinder under landtdagen fördröjdes, har sedermera fortgått utan afbrott, och har Societeten nyligen varit i tillfälle att utdela Öfversigten af sina förhandlingar för året 1816—77 (XIX häftet), äfvensom tredje årgången af Observations mé- téorologiques, innefattande 1875 års observationer, hvilka be- räknats af hr KRUEGER. ”Tryckningen af Acta har fortskri- dit derhän, att af elfte tomen hittills inalles 43 och af tolfte tomen 23!/,; ark lemnat pressen. Af Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk äro två nya häften påbörjade och material finnes för ytterligare fyra häften. Under tryck- ning är jemväl fjerde årgången af Observations météorologi- ques (1876), hvars utgifvande besörjes af hr BOorEMUs. Li- kaledes är början redan gjord till tryckning af Societetens förhandlingar för det nu afslutade året. Till offentliggörande i Societetens skrifter hafva under årets lopp följande tio afhandlingar blifvit emottagna, af hvilka de fyra första äro afsedda att införas i Acta och de sju senare i Bidragen, nemligen: 1) Syrjänisehe Hochzeitsgesänge gesammelt von M. A. Castrén, mit finniseher und deutseher Uebersetzung heraus- gegeben von T. G. AMINOFF: 2) Beitrag zur Kenntniss der Epitraginen, af EF. W. MÄKLIN ; 3) Hemiptera Gymnocerata Europe, Tom. II, af O. M. REUTER. 4) Några nya serieutvecklingar för funktioner af ratio- nel karakter, af G. MITTAG-LEFFLER; 5) Erik Laxmans lefnad, resor, forskningar och bref- vexling, af J. W. LAG6US; 6) Uber den Närpesdialekt, samt 7) Ordlista öfver samma dialekt, af A. O. FREUDENTHAL; 8) Mycologia Fenniea, IV, af P. A. KARSTEN; 9) Anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar, af L. W. FAGERLUND, samt 138 10) Kiinteitä muinais-jäännöksiä ja pakanudenaikaisia löytöjä Hauhon kihlakunnassa; luetellut A. HEIKEL. Till införande i Öfversigten af Societetens förhandlin- gar hafva dessutom särskilda vetenskapliga uppsatser med- delats af hh. MÄKLIN, AHLQVIST, Wiik och HÄLLSTEN. De af Societeten föranstaltade meteorologiska observa- tionerna hafva fortgått enligt samma plan som förut och an- teckningar öfver dem blifvit Societeten meddelade af Rektor K. M. Kandolin i Mariehamn, Professor J. F. Elfving i Åbo, Fröken G. Renvall i Salo, Fröken Th. Molin i Tammerfors, Possessionaten N. Etholén i Lampis, Kapten G. H. Öhmann i Wiborg, Provineialläkaren J. M. af Tengström i Kexholm, Apotekaren O. Belander i Sordavala, Bruksegaren N. E. Arppe och Vicelandtmätaren A. O. Nord- lund i Tohmajärvi, Hrr G-. Serlachius och G. Hagman å Otava jordbruksskola i S:t Michels län, i Öfverforstmästaren C. J. Forstén och hr B. Forstén i Kuopio, Bruksförvaltaren J. V. Sahlstein i Karstula, Rektor E. HE. Ingman 1 Wasa, Dr C. Ehrström i Brahestad, Assessor E. Westerlund i Uleåborg, Vicepastor J. Simelius i Pyhäjärvi och Kronolänsmannen G. A. Ählberg i Sodankylä. Dylika observationer hafva jemväl på föranstaltande af Öfverstyrelsen för lots- och fyrinrättningen blifvit anstälda vid Söderskärs, Hangö, Skälskärs, Björneborgs (Säbbskärs), Kaskö” (Skälgrunds), Ulkokalla och Uleåborgs (Marjaniemi) fyrbåkar samt till bearbetning öfverlemnade åt Vetenskaps- Societeten. Från de flesta af nu uppräknade 25 stationer hafva både termometer- och barometer-observationer inkommit. I Pyhäjärvi och Sodankylä är dock endast termometern obser- verad, emedan barometern råkat i olag. Iakttagelser af luf- 139 tens fuktighet hafva derutöfver gjorts i Kexholm, Kuopiv och Wasa; uppmätning af nederbörden har egt rum i Wiborg, Tohmajärvi och Kuopio. Observationerna i Kittilä hafva upphört, sedan Societetens observator derstädes provinciallä- karen JULIUS EDGRÉN under fjolåret aflidit. Klimatologiska anteckningar för sistlidet år enligt af Societeten meddeladt formulär hafva hittills blifvit insända endast från sju orter, nemligen från Salo, Karstula, Tohma- järvi, Brahestad och Uleåborg af Societetens dervarande re- dan nämnde observatörer, samt från Janakkala af vicepastorn E. A. Bredenberg och från Orimattila af prosten J. Gran- holm. Dessutom har till Societeten öfverlemnats en serie klimatologiska observationer anstälda åren 1857—1866 af kommissions-landtmätaren £. Hartman i Kides samt lots- journaler med deri ingående väderleksanteckningar, förda af lotsåldermannen J. Laxström å Helsiogfors lotsplats under åren 1839—1876. Tanken på att från så många orter som möjligt i vårt land söka införskaffa klimatologiska anteckningar af det slag, hvarom nyss var fråga, d. ä. beträffande de vanligaste pe- riodiska företeelserna inom den organiska naturen, väcktes först af Hällström och bragtes efter hans död till utförande genom Nervander. Sedan erforderliga anteckningsböcker på svenska och finska språken blifvit utarbetade, utdelades un- der loppet af 1846 genom benägen medverkan af landets kontraktsprostar ej mindre än 1000 exemplar af dem. Åt- gärden hade till en början önskad framgång, ity att 1847 92 och året derpå 90 exemplar af dessa böcker till societe- ten återsändes med deri införda iakttagelser. Men redan 1849 hade antalet nedgått till 50 och har sedan dess efter- hand minskats så, att på sednaste tider knappt ett tiotal an- teckningsböcker årligen inkommit. Inalles uppgå de på denna väg hittills erhållna observationsjournalerna till omkring 830, hvilket jemfördt med det från början utspridda och seder- mera årligen utdelade antalet anteckningsböcker synes ut- visa att en stor mängd af dessa förkommit eller icke blifvit för ändamålet använda. Måhända beror detta minskade in- 140 tresse till någon del derpå, att det hittills använda formulä- ret varit allt för omfattande och vidlyftigt och derigenom verkat afskräckande på dem, som ansett sig kunna lemna endast ett mindre antal af de äskade upplysningarna. Det är emellertid otvifvelaktigt, såsom redan af Quete- let framhållits, att dylika anteckningar, om de gjordes all- männare, vore egnade att sprida en belysning öfver orters klimatiska olikhet, som ej kan vinnas endast genom vanliga meteorologiska observationer, huru vigtiga än dessa äro för ändamålet. Och särskildt synes anledning vara förhanden att icke låta ifrågavarande undersökningar afstanna i Fin- land, der jemförelsevis mycket blifvit gjordt på detta om- råde och ett värdefullt material i delvis bearbetadt skick re- dan föreligger. I betraktande häraf har Societeten, på fram- ställning af hr Moberg, nyligen fogat anstalt om utgifvande af nytt formulär för klimatologiska iakttagelser, hvilket i jem- förelse med det härtills använda är ansenligt förkortadt och förenkladt, ity att de rent meteorologiska uppgifterna helt och hållet utelemnats samt endast ett mindre antal namn på växter och djur upptagits, hvarjemte fenomenen ordnats ef- ter deras vanliga tidsföljd. I afseende å utdelningen af dessa formulär till lämpliga personer har Sällskapet pro fauna et flora fenniea erbjudit sitt välvilliga biträde, och vågar S0o- cieteten, hvad sjelfva antecknandet beträffar, ånyo vädja till ärade landsmäns benägna medverkan. Societeten har fortfarande på sin bekostnad låtit an- ställa dagliga observationer af vattenhöjden vid sju lotssta- tioner samt af Lotsstyrelsen ytterligare fått emottaga dylika observationer från Hangö och Söderskärs fyrbåkar, hvarutom hr ELMGREN meddelat af honom under sistlidne sommar gjorda anteckningar öfver vattenhöjd och vindar vid Munkholm i Esbo skär. Sedan Kejserliga Senaten, efter inhemtande af Societe- tens utlåtande i ämnet, den 20 juni sistlidet år förordnat om inrättande af en meteorologisk anstalt i Hangö samt uppdra- git inspektorn vid jernvägsstationen derstädes att enligt So- cietetens anvisning ej mindre anställa meteorologiska obser- z 141 vationer än afsända dagliga väderlekstelegrammer till Fysi- kaliska Central-Observatorium i S:t Petersburg och signalera derifrån ankommande stormvarningar, har Societeten anskaf- fat och till bemälde observators förfogande ställt nödigt an- tal termometrar, en barometer, en psykrometer-apparat, en aanemoneter samt en apparat för uppmätning af nederbörden, och har den nya amstalten derefter den 1 November begynt sin verksamhet. För att i mon af sina tillgångar befrämja de arkeolo- giska forskningarna i landet har Societeten äfven under detta redogörelseår beviljat tvenne anslag, det ena 700 mark åt filos. kandidaten R. Hausen för undersökning af Kuustö rui- ner, det andra 300 mark åt filos. kandidaten J. E. Wefvar för insamlande af folksånger och traditioner m. m. i de sven- ska socknarna af Raseborgs vestra härad. Vid den jubelfest, som Upsala Universitet den 5 sistl. September och följande dagar firade till minne af dess stif- telse för fyra sekler tillbaka, var Finska Vetenskaps-Socie- teten, efter erhållen vänlig inbjudning, representerad genom två af sina medlemmar, hvilka framförde Societetens helsning och öfverräckte en af henne aflåten lyckönskningsadress till det Kongliga Universitetet. Vid samma tillfälle framlemnade hr HJELT en af honom på BSocietetens bekostnad utgifven festskrift med titel Carl von Linné som läkare och hans be- tydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige. Societeten har jemväl nyligen behedrats med inbjud- ning att deltaga i den festlighet, som under gårdagen skulle ega rum vid universitetet i Pavia vid aftäckandet af en staty öfver Volta, äfvensom i en botanisk kongress ämnad att hål- las i Paris vid tiden för den stundande expositionen derstä- des, förutom den kongress af representanter för alla länders lärda samfund, som vid samma tid kommer att ega rum och hvartill inbjudning redan för ett år sedan kom BSocieteten till del. / Hvad Societetens utländska förbindelser i öfrigt beträf- far, har ingen annan förändring egt rum, än att öfverens- 142 N kommelse om skriftutbyte träffats med Naturforskaresällska- pet i Jekaterinenburg. Societetens boksamling har efter vanligheten vunnit en icke obetydlig tillökning, särskildt genom kompletteringen af en del defekta publikationsserier. För att lemna ej blott Societetens medlemmar utan äfven andra vetenskapsidkares tillfälle att begagna biblioteket, har detsamma hvarje tisdags förmiddag hållits öppet för besökande. Vid sitt första sammanträde efter sommarferierna möt- tes BSocieteten af underrättelsen derom, att dess för året ut- sedde ordförande hr ARPPE kort förut från orten afflyttat och i följd deraf nödgats afsäga sig detta förtroende. Ehuru S0- cieteten ej vill betrakta denna hans afgång såsom en verklig skilsmessa, utan hoppas fortfarande kunna räkna på hans deltagande i dess sträfvanden, har hon dock ej kunnat und- gå att känna liflig saknad öfver att sålunda se sig beröfvad den omedelbara och: personliga medverkan af en man, som under en lång följd af år haft sig ombetrodd den närmaste vården om hennes angelägenheter. Försatt i nödvändighe- ten att emellertid fylla den ledigvordna platsen, valde 5o- cieteten den 22 Oktober till ordförande hr WuxK, hvilken se- dan dess handhaft denna befattning. Viceordförande har va- rit hr VON WILLEBRAND, som från denna dag öfvertager ord- förandeskapet i Societeten. LDL. Lindelöf. 143 III. Om kretsloppet i den oorganiska naturen. Af Fi J.. Wiik. (Föredrag vid Vetenskapssocietetens årsdag den 29 April 1878.) Ett ämne, som ofta behandlats såväl af skalder som vetenskapsmän är kretsloppet i naturen. Det är härpå t. ex. Shakespeare hänsyftar, då han låter sin Hamlet säga: ”Den store Cesar dog och blef till mull, Och täpper nu ett hål för dragets skull; O att det stoft, som verldens rund förskräckt Nu är en stoppning blott mot nordans flägt.” Från naturvetenskaplig synpunkt kan man ingenting in- vända mot detta resonemang, så framt man blott ej, för att tala med Hamlets vän, Horatio, betraktar saken alltför noga. Det ligger i sjelfva verket ingenting onaturligt i den tanken, att en del af de ämnen, som i lifstiden tillhörde Czesar, el- ler Alexander, efter hans död öfvergick i vegetabiliska orga- nismer och dymedelst med tiden kunde blifva tjenliga att täppa ett hål. Deremot kunde man mot den sednare delen af det nämnda yttrandet göra en anmärkning, den nämligen, att det väl icke kan sägas hafva varit Ceesars stoft, som för- skräckt verlden, utan den ande, som lifvat detsamma. Men denna i grunden materialistiska tanke står dock i öfverens- stämmelse med den dystra situationen på kyrkogården vid den nyssöppnade graf, hvarvid nämnda yttrande uttalas. Dessa ord af den store skalden utsäga sålunda enkelt och klart det faktum, att allt i naturen löper i en krets, Det stoft, hvari organismen efter döden förvandlas, öfvergår förr eller sednare i en ny organism, som åter i sin tur skall lemna det åt en annan o. s. v. Härvid måste dock en åt- skilnad göras mellan organismen såsom sådan och det oor- ganiska, liflösa substratet, hvaraf det består. Det är blott det sednare, icke den förra, som undergår kretsloppet. Un- der det att de -materiela elementerna och deras föreningar under de myriader af år, jorden rullat sin bana omkring so- 144 len, lupit i oupphörliga kretslopp, har organismen utvecklat sig i ständigt nya former utan att någon återgång till det gamla egt rum. Om vi sålunda afskilja det organiska lifvet från den öfriga naturen, låter denna betrakta sig såsom en väldig maskin, i hvilken en mängd större och mindre bjul löpa omkring i, såsom det tyckes, ett evigt kretslopp. Det är några af dessa hjul nämligen de, som tillhöra den egent- liga s. k. oorganiska naturen, som jag här i korthet skall be att få framställa. Det största och äfven mest bekanta af dessa kretslopp är det, som bildas af vattnet. Detta vattenhjul är det egent- liga drifhjulet i naturens maskineri, hvaraf de öfriga äro mer eller mindre beroende. Hvem kan tälja alla de kretslopp, som de otaliga vattenpartiklarna gjort sedan den tid, då vatt- net på den första stelnade jordskorpan antog flytande form. Hvilka intressanta saker skulle de icke kunna förtälja för oss, dessa outtröttliga resenärer i luften, hafvet och den fa- sta jordskorpan, om de hade lif. En enda af dessa myria- der små vattenmolekyler skulle kunna skildra för oss en lef- nadssaga mer underbar än sagorna i tusen och en natt med den stora skilnad, att den vore sann, Då det nu egentligen äro molekylerna eller kropparnas minsta delar, som företaga de kretslopp, som här äro i fråga, blir det nödigt att först söka få en föreställning om dem. Man betecknar vanligen kristallen såsom individen i mineralriket. Härvid tager man dock detta begrepp i dess vidsträcktaste bemärkelse, motsvarande djur- och vextindivi- den i den organiska naturen. Men likasom man i den or- ganiska naturen kan och bör taga individbegreppet äfven i en inskränktare mening, så måste detta äfven ske i den oor- ganiska. Hvarje organism utgör egentligen en komplex, en mikrokosmos, bestående af en mängd särskilda delar, orga- nerna, hvilka åter hvar för sig bilda ett individuelt helt, be- stående ytterst af en mängd smådelar, cellerna, de egentliga organiska individerna. På samma sätt visar sig vid närmare skärskådning hvarje kristall utgöra en komplex af en mängd smärre delar, kristallmolekylerna, och dessa måste ytterli- 145 gare tänkas sammansatta af ännu mindre molekyler, de fy- siska molekylerna eller atomkomplexerna, som utgöra kri- stallens minsta delar eller grundindivider. Dessa betraktelser föra oss in i det lillas sfer, i ato- mernas verld, som icke är mindre intressant och betydélse- full, än den stora verlden, der solar och planeter kretsa; ja jag vågar säga, den är mera betydelsefull, så till vida som det är i det lillas verld vi hafva att söka orsakerna till de verkningar, som frappera oss i den stora verlden. I den förra införas vi af mikroskopet, i den sednare af teleskopet; dock komma vi med dessa hjelpmedel, huru fullkomnade de än i vår tid blifvit, icke synnerligen långt, hvarken i den ena el- ler andra riktningen. Men vi hafva till vårt förfogande ett hjelpmedel, kraftigare än dessa, som kan föra oss vidare d. ä. tankekraften. Medelst denna kunna vi höja oss upp i det storas verld, som sträcker sig mot det oändliga, och medelst den kunna vi sänka oss ned i det lillas verld, som sträcker sig mot noll eller rättare mot det negativt oändliga. Ty ma- thematiken lär oss, att noll icke är en slutpunkt utan blott en öfvergångspunkt i talserien. Beteckna vi sålunda de ma- teriela storheterna såsom positiva, så förutsätta de så att säga med mathematisk nödvändighet en motsvarande serie af negativa eller immateriela storheter såsom sin fyllnad. Dock det är icke på andra sidan om denna nollpunkt vi skola begifva oss, det är med de positiva storheterna vi här hafva att göra, och närmast med vattenmolekylerna. Dessa utgöra hvar och en en komplex, ett helt bestående af tre s. k. atomer eller dynamider nämligen en syre- och två väteatomer, förenade med hvarandra genom sin kemiska frändskap eller rättare genom sin kemiska motsats; ty för de kemiska elementaratomerna gäller samma lag som för de negativa och positiva elektriska kropparna, att lika naturer bortstöta, olika attrahera hvarandra. Vi kunna derföre ut- trycka förhållandet inom vattenmolekylen sålunda, att den negativa eller, om man så vill kalla den, aktiva syreatomen sammanhåller de tvenne positiva eller passiva väteatomerna till ett helt. 10 146 Uti vattendroppen röra sig en ofantlig mängd sådana molekyler, triader, som man kallat dem, fritt om hvarandra, men när temperaturen nedsänkes fästa de sig fast vid hvar- andra och bilda en sexuddig snökristall hörande till det s. k. hexagonala kristallsystemet, hvars enklaste form, eller grundform, om man så vill kalla den, bildar i genomskär- ning en triangel. Vattenkristallen utgör ett af de många exemplen uppå den bestämda relation, som förefinnes mellan de qvantitativa kemiska förhållandena och de kristallografi- ska, hvarom redan de gamle Pythagoreerne synas hafva haft en aming. Må vi nu försöka förfölja en af de otaliga vattenmole- kylerna på dess kretslopp. Sedan den efter att hafva vag- gats en tid på det stora verldshafvets yta frigjort sig der- ifrån och irrat vida omkring i det stora lufthafvet, finna vi den omsider jemte en mängd af sina kamrater i en springa i den fasta graniten, som till en del kan betraktas såsom jordskorpans grundval, men här och hvar höjer sig upp i form af Höga berg öfver yngre jordlager. Vattnet har ett spetsigt hufvud säger bergsmannen på sitt bildrika språk, och i sjelfva verket finnes ingen springa så liten: att ej de små vattenpartiklarna kunna tränga sig deri. Nedsänkes nu temperaturen, så behöfva de i och för sin kristallisation ett större utrymme: sprickan utvidgas, och den hårda graniten sönderspränges omsider. Men vigtigare än denna mekaniska inverkan äro de kemiska förändringar, som vattenmoleky- lerna åstadkomma i granitens konstitution. Graniten är en komplex, ett aggregat af trenne kristalliserande mineralier qvarz, fältspat och glimmer. Qvarzen är i afseende på sin molekulära konstitution den enklaste af de tre. Dess mole- kyler äro triader likasom vattenmolekylernä, bestående af två syreatomer sammanhållna af en kiselatom, och kristalli- sera äfvenledes hexagonalt. Kiseln är ett element, som strängt taget hvarken kan räknas till syrets eller vätets grupp utan till de neutrala eller indifferenta elementernas klass, hvars hufvudrepresentant är qväfvet. Den har en i högsta grad trög karakter, ingår endast med svårighet föreningar, vanli- 147 gen först vid hög temperatur, men har den engång ingått sådana har man åter svårt att skilja den derifrån. Det är denna dess egenskap vi förnämligast hafva att tacka för fast- heten af den jordskorpa, hvarpå vi stå, och som till hufvud- saklig del utgöres af kiselns föreningar, bildade under en tid, då temperaturen på jordens yta vida öfversteg den när- varande. På kiselsyrans eller qvarzens molekyler förmå vat- tenmolekylerna intet, och äfvenså är deras inverkan på glim- mermolekylerna jemförelsevis obetydlig. Deremot utgör fält- spaten, som vanligen intar hufvudparten i granitens samman- sättning, det egentliga föremålet för deras förstörande inver- kan, hufvudsakligen på grund af den större komplikationen i dess molekulära konstitution. Fältspatmolekylerna utgöra komplexer af icke mindre än sex elementaratomer: syre, kisel, aluminium, kalium, na- trium och caleium, af hvilka de tre sistnämnda höra till de passiva elementerna och kunna ersätta hvarandra, hvarige- nom tre hufvudslag af fältspat uppkomma: kaliumfältspat el- ler orthoklas, natriumfältspat eller albit och caleiumfältspat eller anorthit, mellan hvilka en mängd öfvergångsarter före- finnas. Aluminium förekommer i dem alla, och är likasom kiseln af en indifferent natur samt bidrager derigenom till föreningens fasthet. Dock är som sagdt denna alltför kom- plieerad för att i längden kunna motstå vattenmolekylernas inverkan. Den sönderfaller derigenom i enklare föreningar, ett fenomen, som är bekant under namnet förvittring, och som fullkomligt motsvarar förmultningsprocessen i den orga- niska naturen. De vackra kristallbyggnader, hörande till de s. k. mono- och trikliniska systemerna, hvilka fältspatmole- kylerna uppbyggt, förstöras, och i dess ställe finna vi ett jordartadt stoft, vanligen blandadt med qvarz- och glimmer- fragmenter. Detta är leran, som i sin renaste form, såsom kaolin, visar sig under mikroskopet utgöras af små sexsidiga kristallfjäll, hvilket får sin förklaring deraf, att de innehålla tre hexagonalt kristalliserande substanser: aluminiumoxid el- ler lerjord, kiselsyra och vatten. I en af dessa små kaolin fjäll är det nu vi hafva att söka vår vattenmolekyl. Den 148 har nu sålunda förlorat sin frihet, och föres af de fria vat- tenmolekylerna åter ned i den stora vattenbassin, hvarur den engång utgått, och på hvars botten lerpartiklarna aflagras, samt blir under tidens lopp begrafven under allt större och större massor af ler och sand. Härvid närmar den sig mer och mer jordens inre värmekälla: temperaturen stiger, och kan slutligen blifva så hög, att vattnet åter förmår frigöra sig ur sin förening med lerjorden och kiselsyran, hvilka till- sammans bilda en ny förening, ett vattenfritt lerjordssilikat, som kan upptaga kalium eller natrium och sålunda åter bilda fältspat. De frigjorda vattenmolekylerna föras deremot vi- dare genom de otaliga labyrinthiska gångarna i jordens inre och komma åter upp på dess yta i form af en källa, samt hamna sålunda förr eller sednare åter i hafvets sköte. Dock innan detta sker kunna de sätta nya hjul i rö- relse, isynnerhet om de, såsom vanligtvis är fallet, åtföljas af kolsyremolekyler. Dessa äro triader likasom kiselsyre- och vattenmolekylerna bestående af två syreatomer och en atom kol, hvilken sistnämnda är till sin kemiska natur gan- ska lik kiseln, dock mindre indifferent eller mera närmande sig de aktiva elementerna, hvilket till en del kan tillskrif- vas dess mindre atomvigt. Denna förhåller sig till kiselns atomvigt såsom talet 12 till 28 (=12 + 16), d. ä. kiselns atomvigt är = kolets + syrets eller 2 gånger qväfvets atom- vigt (=14). Kolsyran är 1 vanligt tillstånd en ganska be- ständig gas, visserligen något tung, men dock vida skild från den fasta, endast med största svårighet i gasform öfver- gående kiselsyran. På grund af analogin mellan de resp. syrornas molekyler i qvantitativt hänseende är det emedler- tid ganska sannolikt, att äfven kolsyran kan kristallisera i det hexagonala systemet. Åtminstone är det fallet med dess allmännaste förening, den kolsyrade kalken eller kalkspaten. Kolsyran upptages af vattnet ur atmosferen och föres dermed ned i jordens inre. Här träffa de på mörka fältspat- och hornblende- eller augithaltiga bergarter, de med ett ge- mensamt namn s. k. grönstensarterna, hvilka göra ett min- dre motstånd mot atmosferiliernas påverkningar än den ljust- RE SE FALAES fe 149 färgade oraniten på grund af deras mindre kiselsyrehalt och större förråd på passiva elementer, hufvudsakligen calcium, magnesium och jern, hvilka i allmänhet lätt ingå föreningar, men också jemförelsevis lätt kunna skiljas derifrån. Sålunda uppkomma nya föreningar: jernhaltiga leror, vattenhaltiga magnesium-silikater (specksten och serpentin) samt vatten- haltiga caleium- eller natrium-aluminium-silikater (de s. k. zeoliterna) äfvensom kolsyradt caleium. De sednare ntmärka sig framför de förra genom sina vackra former: de höra till mineralrikets aristokrati och uppträda vanligen beklädande väggarna af de i de nyssnämnda bergarterna befintliga hål- rummen. Speckstenen och serpentinen äro deremot likasom leran den oorganiska naturens proletärer; de ega icke någon egen kostym, men visa sig stundom i drägter, som de från- tagit andra: så t. ex. finner man speckstenen bland annat iklädd qvarzens och dolomitens former, serpentinen vanligen i olivinens form. Dessa s. k. pseudo-morfoser äro de ögon- skenligaste bevis uppå de förvandlingar mineralierna fill och med de mest beständiga äro underkastade. Här kan det kanske vara på sin plats att framhålla ett litet tvifvelsmål nämligen huruvida verkligen de små vat- tenmolekylerna sjelfva kunna bibehålla sig oförändrade vid alla) de förändringar och nybildningar, till hvilka de gifva anledning. Det är nämligen icke så alldeles säkert, att de vattenmolekyler, som utgå ur de resp. föreningarna, alltid äro desamma som de, hvilka ingingo deri. Tvärtom har man skäl att tro, att en del af vattenmolekylerna, nämligen det s. k. konstitutionsvattnet, upplösas i sina beståndsdelar, syre och väte, samt bilda med föreningens öfriga beståndsdelar sjelfva kärnan, då deremot de, hvilka utgöra det s. k. kri- stallvattnet, kunna tänkas i form af verkliga vattenmoleky- ler bilda omhöljet deromkring. I allmänhet är det strängt taget blott de elementära atomerna, som utgöra det bestän- diga i de vexlande företeelserna, och äfven de måste tän- kas vara ytterligare sammansatta af ännu enklare bestånds- delar, om det också ännu icke lyckats att experimentelt be- 150 visa detta: det bästa beviset härpå är emedlertid att de lika väl som deras föreningar kunna uppträda i kristallformer. Ur den genom grönstenarnas förvittring bildade kolsy- rade kalken, kan kolsyran på större djup åter skiljas genom värme eller genom starkare syror t. ex. svafvelsyran, som bildas af den ur djupet uppkomna svafvelsyrligheten äfven- som svafvelvätet, dessa för sin elaka lukt och giftiga egen- skaper illa kända föreningar, bestående af en atom svafvel med resp. två atomer syre och två atomer väte. Dessa agen- tier förorsaka uppkomsten af de i de s. k. malmgångarna förekommande svafvelsyrade och svafvelföreningarne, hvilka sednare äfven kunna bildas genom svafvelvätets inverkan på de föreningar, som de ur djupet uppkomna flygtiga elemen- terna chlor och fluor ingå med metallerna. Haårvid är dock att märka, att det blott är de i vatten olösliga produkterna, som qvarstadna i gångarna, såsom svafvelsyradt barium el- ler tungspat, fluorealcium eller flusspat, svafveljern eller jern- kis, svafvelbly eller blyglans, svafvelzink eller zinkblende m. fl. s. k. malmer. De lösliga föreningarna såsom cehlor- natrium eller koksalt, vattenhaltigt svafvelsyradt caleium el- ler gips, svafvelsyradt magnesium eller bittersalt föras af vattnet vidare, och afsättas delvis på bottnet af vattenbassi- nerna på jordytan. Såsom ett intressant exempel på ett af de många krets- loppen i den oorganiska naturen, ett af de många hjulen i dess maskineri, skall jag här anföra det förhållande, som eger rum mellan de två nyssnämnda svafvelsyrade salterna och de två kolsyrade föreningarna, kalksten och dolomit, hvilken sistnämnda utgör en förening af kols. ealeium och kols. magnesium. Vid vanlig temperatur och vanligt tryck d. v. s. på jordytan inverkar gipsen genom s. k. valfrändskap på dolomiten sålunda, att bittersalt och kalksten uppkomma, men dessa sistnämnda inverka tvärtom vid högre temperatur och starkare tryck d. ä. på större djup sålunda på hvaran- dra, att deraf åter uppkomma dolomit och gips eller rättare anhydrit d. ä. vattenfritt svafvelsyradt calcium, som sedan åter på jordytan genom upptagande af vatten förvandlas i 15 gips. Dock bör anmärkas, alt, såsom Lemberg visat, dolo- mit äfven under vanliga förhållanden kan uppkomma ur kalk- sten genom inverkan af bittersalt, om nämligen detta sist- nämnda ständigt finnes i öfverskott öfver den bildade, i fast form afskilda gipsen. Svafvelföreningarna i malmgångarna öfvergå i de när- mare jordytan belägna delarna småningom i syreföreningar eller oxider, så t. ex. den hårda, metallglänsande jernkisen i den jordartade röda jernoxiden, som genom upptagande af vatten öfvergår i det bruna oxidhydratet, ett förhållande, som den tyska bergsmannen uttrycker genom att säga, att gången bär en jernhatt, hvilken är för honom ett kännetec- ken uppå ett rikt malmförråd på djupet. Det gulbruna rost- öfverdrag, som icke sällan visar sig på våra förvittrade berg, härrör äfven mestadels af dei de resp. bergarterna ofta ym- nigt insprängda jernkiskornen, Denna jernets förening med luftens syre och vatten är en vigtig faktor i granitens för- vittringsprocess, och kan betraktas såsom hufvudorsaken till den lätthet, hvarmed den s. k. rapakivi-graniten förstöres. I allmänhet kan man säga, att de kemiska processerna på jordytan äro oxidationsprocesser d. ä. föreningar med luf- tens syre äfvensom med dess vatten och kolsyra, i djupet åter reduktionsprocesser eller frånskiljande af syre, vatten och kolsyra. Dock kan en reduktion äfven på jordytan för- siggå med tillhjelp af den organiska förmultningsprocessen, hvarigenom t. ex. jernoxiden beröfvas en del af sitt syre och förvandlas i oxidul, som upptager kolsyra, och såsom kols. jern bortföres af kolsyrehaltigt vatten, derpå åter öfvergår i oxidhydrat, hvilket såsom sjömalm afsättes i våra sjöar. Genom en sådan reduktion förmedlad af den organiska för- multningen kan äfven svafvelsyradt jern eller jernvitriol öf- vergå i svafveljern, hvarpå vi hafva ett eclatant bevis uti den bekanta tilldragelsen i Fahlu grufva i förra seklet: en bergsman föll ned i ett schakt, innehållande vitriolhaltigt vatten, och efter 60 års förlopp fann man hans döda kropp förvandlad i svafveljern, som dock i luften småningom åter öfvergick i jernvitriol och sålunda sönderföll. Man kunde tänka sig, att detta ämnenas kretslopp i och på jordskorpan skulle evigt fortbestå. Man kunde t. ex. säga, att då graniten på jordytan sönderdelas, men dess be- ståndsdelar åter på djupet reproduceras, borde den och li- kaså alla andra bergarter förete ett evigt kretslopp. Härvid bör dock märkas, att om ock granitens förstörda bestånds- delar kunna återbildas, så uppkommer dock icke på sådant sätt en verklig granit utan den s. k. gneisen, hvilken visser- ligen har samma beståndsdelar som graniten, men skiljer sig genom sin skiffriga struktur och isynnerhet sin skiktade lag- ring, hvarigenom den måste räknas till de ursprungligen ur vatten afsatta eller s. k. sedimentära, men sedermera ombil- dade eller metamorfoserade bergarterna, då deremot grani- ten hör till de eruptiva, ur jordens inre i smält flytande till- stånd uppkomna bergarterna, vid hvilkas bildning dock vatt- net äfven visar sig varit mer eller mindre verksam, såsom man kan finna t. ex. af de i granitens qvarz ofta i stor mye- kenhet förekommande, mikroskopiskt små vattenfylda cavi- teterna. Också finner man gneis och granit öfvergå i hvar- andra genom den s. k. gneisgraniten, som kan betraktas så- som den förenande länken mellan den sedimentärt-metamor- fiska och den eruptiva bergartsserien. Vid betraktandet af den så storartade och dock så enkla mekanism, som naturen företer för oss, kunna vi ieke undgå att göra oss den frågan, hvartill tjenar den, hvad ändamål har den. Det är visserligen icke modernt att tala om än- damål i naturen, och det må visst vara oberättigadt att vid hvarje litet faktum, hvarje liten process i naturen fråga ef- ter dess ändamål. Men då det gäller naturen i sin helhet eller redan blott den oorganiska naturen blir förhållandet helt annorlunda ' Då är frågan om ändamålet icke blott be- rättigadt, den är oafvisligen nödvändig. Ty om naturen icke hade något ändamål utan vore ett ändamål i och för sig, då skulle den trots all sin storhet sjunka ned till något i hög- sta grad obetydligt. Hvad skulle vi säga om en maskin, in- "rättad blott och bart för att man måtte få det nöjet att se huruledes hjulen svängde sig omkring? Vi skulle förklara ett sådant arbete för en dårskap, och det så mycket mer ju större denna maskin vore, ju större de krafter voro, som skulle sätta den i rörelse. Vi föras sålunda nödvändigt till det antagande, att naturen, likasom hvarje annan maskin, har ett ändamål, och det lika storartadt som medlet är det. Och detta ändamäl måste närmast anses vara organismen, hvilken, såsom redan förut blifvit antydt, icke kan betraktas såsom en integrerande del af naturmekanismen, alldenstund denna ganska väl skulle hafva sin gång denförutan: jorden gick sin kretsgång kring solen, elementerna genomlupo sina kretslopp i och på densamma långt innan någon: organism fanns till uppå dess yta. Organismen är sålunda resultatet af naturmekanismens arbete: den är den konstrika väfnad, som naturen på sin väfstol frambringar. Men kan den väl sägas vara slutändamålet? En enkel betraktning skall visa, att så icke kan vara fallet. Jag nämnde i börjar af min framställning af naturens kretslopp, att vattnet utgör drifhjulet i naturmaskinen, men den kraft, som drifver detta stora hjul är solvärmet. Om detta aftager och försvinner, då stadnar ock vattenhjulet, och i och med detsamma hela naturmekanismen. Att detta i sjelfva verket ”en gång, låt vara i en ytterst aflägsen fram- tid, skall inträffa, derför talar allt hvad vi hittills känna om naturen och dess lagar; och för öfrigt kunna vi redan a priori sluta till att likasom rörelsen på jorden engång haft en bör- jan i tiden, så skall den ock få sitt slut. Naturmekanismen är lika litet som någon annan mekanism ett perpetuum mobile. Om nu organismen vore slutändgmålet med naturens arbete, hvad hade då vunnits dermed. Resultatet vore det- samma som linnespinneriernas eller pappersmaskinens arbe- ten, som förr eller sednare åter förvandlas i lump eller ma- kulatur. Men låtom oss fortsätta liknelsen. Innan pappret eller duken gått sitt sorgliga slut till mötes, kunna de an- vändas till ändamål af högre art. Vi kunna derpå fästa, så att säga förkroppsliga våra tankar, våra idéer, och sålunda 154 gifva dem en bestämd form. Och har detta engång skett, då må gerna det bräckliga materialet förstöras. Ideerna, tankarna, bilderna gå dervid icke förlorade, så framt de en- gång uppgått i vårt medvetande. Hvad menniskan med sina svaga maskiner sålunda ut- rättar, det åstadkommer den evige Allmakten med den stora naturmekanism Han frambragt. Det är genom den Han ger tillvaro åt sina tankar, sina idéer d. ä. menniskoandarne. Men- niskorna äro, säger Ibsens Brand: «Taflor, hvarpå Gud kan skrifva». Och om de återgå till sitt eviga ursprung kunna de således icke dö, äfven om det bräckliga materialet förstöres. Öfver- tygelsen om menniskoandens odödlighet är sålunda den bä- sta lärdom vi kunna hemta utaf betraktelsen af naturens kretslopp. FÖRTECKNING öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Societeten förärade från den 1 Juni 1877 till den 20 Maj 1878. Finska Läkaresällskapet. Handlingar B. XVIII 3, 4, XIX 1—4, XX 1. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Toimituksia: L Suomalainen ja Ruotsalainen Samnakirja XI vihko. — LIV Ruotsin Valtakunnan Laki 1734, ynnä lisäysten, muutosten ja selitysten kanssa. LV A. Ki- ven valitut Teokset 1. — LVTI Ranskalais-Suomalainen Sanakirja A. Meurm oa nilta. Kejs. Finska Hushållningssällskapet. Handlingar för åren 1874—1876. Juridiska Föreningen i Finland. Tidskrift år 1876 4, 1877 1—3. Statistiska Byrån i Finland. Bidrag till Finlands officiela Statistik. I 3:dje serien. Öfver- sigt af Finlands utrikes sjöfart och handel 1871—1875. IL Académie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Bulletin T. XXIII 3, 4, XXIV 1—4. Mémoires VII:me Bérie T. XXII 9—12, XXIII 2—38, XXIV 1—6. JanuckKA T. XXVII, 1, 2, XXVIII 1, 2. Mélanges asiatiques T. I—V 3, VII 4—6. Mélanges greco-romains T. I—IL 5, IV 1, 2. 156 Mélanges russes T. I—IV 4. Mélanges physiques et chimiques T. I—VI 1, IX 4—6. Mélanges biologiques T. I—IV, V 5, 6. Mélanges mathematiques et astronomiques 'T. I—III. Ortuet: 0 18:oMt mpucyxacHin Harpayp Fpavca YBapoBa. Cheref-nåmeh, trad. du persan et comm. par F. B. Char- DOSA OR IlytemectBie Ha cbBepb u BocTokb Cmönmpu Å. Mur Aro 10poa. ÖCrxoHyamie. Reisen und Forschungen im Amurlande 1854—1856 von L. v. Schrenck BIV I. C. M. Fraehnii Opusculorum postumorum p. II edidit B. DIOR Aus dem inneren und äusseren Leben der Ehsten, von F. J. Wiedemann. : Catalogue des livres publiés par Académie imp. des scien- ces/ kk IK Zum Gedächtniss an M. H. v. Jacobi, Rede von H. Wild. Das fänfzigjährige Doctorjubiläum des Akademikers Geheim- rath Joh. Friedr. Brandt am 24 Jan. 1876. Das kaiserl. Nicolai-Central-Observatoriwm zu Pulkowa. Jahresberieht dem Comité abgest. vom Director J. 1877. Observations de Poulkova publiées par O. Struve. Vol. VIL Das plwysikalische Central-Observatorium in Russland. Annalen, herausgegeben von H. Wild. 1876. Repertorium fär Meteorologie redig. von H. Wild B. V 2. Mit Supplementband: Die Temperatur-Verhältnisse des Russischen Reichs, von H. Wild H. 1. La Commission imp. archéologique. Compte-rendu avec Atlas pour Pann. 1873, 1874. Hmn. Pycckoe Teowadfuueroe Obwecmeo. Hantera T. XI XE HYRAS Ott Kysbnru 3a Tanxe-Mans a Ha Joöt-Hops. Inn. C. IHemep6ypickit bBomanuwueckiit Cadv. Acta Horti Petropolitani T. V 1. Die kaiserl. Universität 2u Dorpat. Verzeiehniss der Vorlesungen 1877 1. Personal der kais. Universität 1877 1. Akademiska dissertationer 1876 (8 st.), 1877 (8 st.). Meteorologisehe Beobachtungen redigirt und bearb. von A. va Olettin sens Jahre. I (1867); VII VII (IE 2,3): Festrede d. 12 Dee. 1876 von G. Teichmäller. Observationes Lueretiane altere, scripsit G. Hörschel- mann. Die Dorpater Naturforscher-Gesellschaft. Sitzungsberichte B. IV 2. Archiv fär die Naturkunde Liv-, Ehst- und Kurlands. - I 8e- Herb VIS, VIII 1 2:0rIsSerie/BaMI3] Die gelehrte estnische Gesellschaft zu Dorpat. Verhandlungen B. VIII 4. La Société imp. des Naturalistes de Moscou. Bulletin. 184110 4,0b851 13: M8d4r2;T85ACIARISANVIAA1862 4, 1869 2, 1875 2, 3, 1877 1—4. Mockoeckoe Mamemanmmuueckoe Obwecmeo. Marematnuecriili COopHurke T. VIII 4. Kongl. Svenska Vetenskaps-Akadenvien. Handlingar., Nys följd: B./ XIII, XIV 1. Öfversigt af Vetenskaps-Akademiens förhandlingar år 1876. Meteorologiska iakttagelser i Sverige. IlI:dra serien B. II (1874). Bihang till Sv. Vetenskaps-Akademiens handlingar B. III 2. Astronomiska iakttagelser och undersökningar anställda på Stockholms observatorium, utgifna af H. Gyldén B. 1-3: 158 Iconographia Örinoideorum in stratis Svecie siluricis fossi- lium auct. N. P; Angelin. Minnesteckning öfver Augustin Ehrensvärd af C. F. Wern, Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien i Stockholm. Handlingar D. 26. Kongl. Svenska Akademien. Handlingar ifrån år 1796. D, 1—8, 43—051. Kongl. Umiversitetet och Vetenskaps-Societeten i Upsala. Nova . Acta reg. Societatis seientiarum Ups: Volumen extra ordinem in memor. IV seculorum ab Univers. Upsal. per- aetorum editum,. Upsala. Universitets Årsskrift 1871—1876. Bulletin meteorologique mensuel Vol. VIII (1876). Kongl. Carolinska Umiversitetet i Lund. Årsskrift B. XII (1875, 76). Bibliothekets Accessionskatalog 1876. Byrån för Sveriges geologiska undersökning. Sveriges geologiska undersökning BI. 57—62 jemte upplys- ningar. Sveriges geol. undersökning (Skal. 1: 200,000) Bl. 1—53 jemte beskrifningar. Undersökningar öfver istiden af O. Torell I. Öfversigt af Nerikes öfvergångsbildningar af G. Linnarson. Om en Cycadékotte från den rätiska formationens lager vid Tinkarp i Skåne, af A. G. Nathorst. Om mellersta Sveriges glaciala bildningar, af O. Gume- IS 0 JOE Sur les traces les plus anciennes de VF'existence de Thomme en Suede, par O. Torell. Nya fyndorter för arktiska växtlemningar i Skåne af A. G. Nathorst. 159 Kemiska berganalyser, sammanställda och bearbetade af H. Santessomn. Ck Kongel. Norske Frederiks Universitetet och Videnskabs- Selskabet i Christiamia. Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet Aar 1875. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne B. XXII, 2. Universitetets Aarsberetning for 1875. Norges offieielle Statistik udgiven 1875 A 2, 3, 7, 0 3 (a), GRS SN ATL ABIT GORK((BIeT ST DIE EL Norges Flora af A. Blytt. D. III. On some remarkable forms of animal life from the great deeps of the Norwegian coast by G. O. Sars. H. II. Forklaringer till Kongeriget Norges Statsregenskab for Aar 1874, 1875. Kongeriget Norge og det norske Folk, ved O. J. Broch. De vigtigste Udtryk for Begreberne Herre og Fyrste i de semitiske Sprog, af E. Blix. Archiv for Mathematik og Naturvidenskab udgivet af S. Lie, W. Mäller og G. 0: Sars.: Bd 1—3. Reisekaart over Norges 5 sydlige Stifter i 2 Blade. Statistique international: Navigation maritime I. Det Norske meteorologiske Institut. Meteorologisk Aarbog 1, 2, 4 Aarg. (1867, 1868, 1870). Jahrbuch des Norweg. meteorologischen Instituts fär 1874. Études sur les mouvements de I'atmosphere par C. M. Guld- Beroret H.M Windrosen des sädliehen Norwegens von C. de Seue her- ausg. von H. Mohn. | Det kongel. Norske Videnskabers Selskab i Trondhjem. Skrifter i det 19:de Aarhundrede B. VIII 3. Fortegnelse over den Tilvrext, som det k. Norske Vidensk. Selskabs Bibliothek har faaet i Aäret 1875. 160 Det kongel. Danske Videnskabernes Selskab i Kiöbenhavn. Skrifter. Femte Reekke. Naturvidensk. og mathem. Afdeling B. VIII 1; — Histor. og philos. Afdeling B: IV I; 2, V 1,2. Oversigt over Selskabets Forhandlinger i Aar 1843, 18352, PSOTAG NE NSOSINSIRS TT Prisopgaver for 1878. Das germamische Nationalmuseum. Anzeiger fär Kunde der deutschen Vorzeit. Neue Folge Jahrg. XXH—XXIV (1875—1877). Die Aufgaben und die Mittel des germanischen Museums. Die königl. Akadenuie der Wissenschaften zu Berlin. Abhandlungen 1876. Monatsberiecht 1877, 1878 Jan. Die königl. Gesellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Abhandlungen B. XXI, XXII (1876, 1877). i; Nachrichten 1876, 1877. Das geographisehe Wörterbuch des Abu Obeid Abdallah ben Abd-el-Aziz el Bekri. Herausgeg. von F. Wästen- ed Der Naturwiss. Verein von Neu-Vorpommern und Riigen. Mittheilungen Jahrg. V (1873), VI (1874). TX (1877). Die königl. Forstakademie zu Neustadt-Eberswalde. Jahresbericht äber die Beobachtungs-Ergebnisse der forstlich- meteorologischen Stationen, von A. Mättrich. Jahrg. II (1876). Der naturhistorische Verein der preussischen Rheinlandes und Westphalens. Verhandlungen Jahrg. XXXII 2, XXXIII 1, 2, XXXIV 1. (1874—1876). Jahresbericht der zoologischen Sektion des Westphälisehen Provinzial-Vereins fär Wissenschaft und Kunst, fär J. 1876—7". Die naturforschende Gesellschaft zu Halle. Abhandlungen T. XIII 3, 4. Berichte tuber die Sitzungen Jahrg. 1875, 1876. Der nassawische Verein fiir Natwrkunde. Jahrbächer H. XXIX, XXX. Die oberlausitzische Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitzisehes Magazin B. XLV 2, LII 2, LIII 1, 2. Die königl. öffentliche Bibliothek gu Dresden. Archiv fär Litteraturgeschichte herausgeg. von Fr. Schnorr va Clätr olsterd. <b. VräSvi 25 VIP ng Bericht tiäber die Verwaltung der königl. Sammlungen fär Kunst und Wissenschaft zu Dresden in Jahren 1874, 75. D:r Martin Luthers Vorlesungen tuber die Psalmen 1513—1516, herausgeg. von J. K. Seidemann B. I, II. Mittheilungen aus dem kön. zoologischen Museum zu Dresden von A B. Meyer. II. Die astronomische Gesellschaft zu Leipzig. Vierteljahrssehrift Jahrg. XII 1—3. Die naturforschende Gesellschaft zu Leipzig. Sitzungsberichte Jahrg. TI-—IV (1875—1877). Der Freiberger Alterthumsverein. Mittheilungen H. XIII. Die medicin.-naturwissenschaftliche Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift H. X 1, 4, XI 1—4, XII 1. Sitzungsberichte 1877 1. Die oberhessische Gesellschaft fir Natur- und Heilkunde. Sechszehnter Bericht. Die kön. Bayerische Akademie der Wissenschaften. Abhandlungen. Math.-physik. Classe B. XII 2, 3. — Philos.- philolog. Classe B. XIV 1, 2. — Histor. Classe B. VT 2, XIIT 3: gå 162 Sitzungsberiehte. Math.-phys. Classe 1876 2, 3, 1877 2. — Philos.-philolog. u. histor. Classe 1876 I 4, 5, 1877 3, 4. Sitzungsberichte Jahrg. 1869 I 4, II 1, 2. Annalen der kön. Sternwarte bei Miänchen von J. Lam on t. Ba VSNVIDESVTTE PX ESO Ueber den Inhalt der allgemeinen Bildung in der Zeit der Scholastik, Rede von R. v. Lilieneronh. Nånak, der Stifter der Sikh-Religion, Rede von E. Trump p. Aventin und seine Zeit, Rede von J. v. Döllinger. Verstehen und Beurtheilen. Festgabe zum Doetorjubiläum des D:r L. v. Sprengel, von C. v. Prantl. Die geognostische Durchforschung Bayerns, Rede von C. W. Giäimbel. Die physikalisch-medicinische Societät zu Erlangen. Sitzungsberichte H. 9. Der Verein fir Kunst und Alterthum in Ulm und Ober- scluvaben. Korrespondenzblatt Jahrg. II 3—12. Der Mistorische Kreisverein im Regierungsbezirke von Scluvaben und Neuburg. Zeitschrift Jahrg. III 1—3. Die naturforschende Gesellschaft zu Bamberg. Berieht X (def), XI (I875, 1876). Der 2g0oologisch-mineralogische Verein zu Regensburg. Correspondenzblatt Jahre. XXX 1876. Die kaiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften. Mathem.-naturwissenschaftl. Classe B. XXXVTI, XXXVII. — Philos.-histor. Classe B. XXIV—-XXVI. Sitzungsberichte. Philos.-histor. Classe B. XXI 3 — XXL, LYXX 4 — LXYXXVII. — Mathem.-naturwiss. Classe B., XXIII 1; I Abtb. BI LXXII 1— EXXV 5. IE ADIN B. LXXII I — LXXVI 1. II Abth. B. LXYXI 3 — FIXED 163 Register der Sitzungsberiechte der philos.-histor. Classe B. I — LXX. Almanach Jahrg. XXVI (1876), XXVII (1877). Jahrbächer der k. k. Centralanstalt fär Meteorologie und Erdmagnetismus von K. Kreil. B. I, II. Berieht des hydrotechnisehen Comités iäber die Wasserab- nahme in den Quellen, Strömen etc. Die hk. k. 200logisch-botanische Gesellschaft in Wien. Verhandlungen B. X, XXVI. Die k. k. geographische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge Jahrg. IX 1876. Die anthropologische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen B. VI 5—10, VII 1—12. Die k. k. geologische Reichsanstalt in Wien. AblamdlangensB. MI, 2,5 VIIL,3:, 43. VILL 2,4IX: Verhandlungen Jahrg. 1868 11—13, 1875 11—13, 1876 11 —17, 1877 1—138. Jahrbuch Jahrg. I; Va Mal3, a NA MINI ARS VII, 1— 4, Der Verein zur Verbreit. naturwiss. Kenntnisse in Wien. Schriften B. I, XV, XVII. Die kön. Böhmische Gesellschaft der Wissenschaften in Prag. Abhandlungen. Sechster Folge B. VIII. Sitzungsberichte 1875, 1876. Jahresberiecht 1876. Der naturforschende Verein in Brinn. Verhandlungen B. XIV (1875), XV 1, 2 (1876). Katalog der Bibliothek des Vereines 1874. Die statistische Bureau der Haupstadt Budapest. Publicationer : XIII Untersuchungen tber die Einkommen und Hauszinssteuer fär J. 1873—1876 von J. Körösi. XIV Die Sterblichkeit der Stadt Budapest in den Jahren 1874, 1875 von J. Körösi, 164 Der Ungarische Karpathen-Verein. Jahrbuch Jahrg. II (1875). Circeulair des Vereins-Aussehusses 1875. Das naturhistorische Landesmuseum von Kärnthen. Jahrbuch H. XII Jahrg. 1873—1875. Der listorische Verein fir Steiermark. Mittheilungen H. XXV. : Beiträge zur Kunde steierm. Geschiehtsquellen Jahrvg. XIV. Der Verein der Åerete in Steiermark. Sitzungsberichte, Vereinsjahr XII 1874—1875. La Societå Adriatica di Scienze naturali in Trieste. Bolletino redatto dal prof. A. Vierthaler Vol. III I, 2, 3. La Société de Physique et d Histoire naturelle de Genéve. Mémoires T. XXIV 2, XXV 1. Reale Accademia dei Lincei, Roma. Atti anni CCLXXIV (1816—77), CCLXXV (1871—718) Serie terza, Transunti Vol. I 5—7, II 1—4; DL Accademia reale delle scienze di Torino. Memorie. Berie seconda T. XXVIII. Atti Vol. XI 1—5, XII 1—5. Bolletino meteorologico ed astronomico anni IX—XI (1874— 1876). Annuario pr P'anno I (1877—78). DT Académie des sciences de Paris. Comptes rendus hebdomadaires T. LXXXIV 20—26, LXXXV 1—27, UXXXVI 1—-17. La Société mathematique de France. Bulletin T. V 3—6, VI 1—3. 165 DL Académie des sciences, belles lettres et arts de Lyon. Mémoires. Nouvelle Série. Classe de sciences T. XXI, XXII. — Classe des lettres T. XVII. La Société I agriculture, listoire naturelle et arts utiles de Lyon. Annales 4:me Série T. VII, VIII. La Société Linnéenne de Lyon. Annales ann. XXII 1875. La Société des sciences physiques et naturelles de Bordeaux. Memoires. Beérie II:de T. II 1, 2. La Sociéte Linnéenne de Bordeauz. Actes T. XXXI (4:me BSérie T. I) 4. La Société des sciences de Nancy. Bulletin Série II:de T. II Fase. 4, 5, III Fase. 6. La Société des sciences natuwrelles de Cherbourg. Mémoires T. XX. La Société malacologique de Belgique. Annales T:;: X 1875. Procés-verbaux des séances T. V (1876 Jul.—Dec.), VI (1877). La Société entomologique de Belgique. Annales T. XIX. Comptes rendus Série I 1-—13, 15—964, 66—068, 70—73, 75, 78, 80, 81, .83—94== Série II 38—41, 43, 45—50. La Société géologique de Belgique. Bulletin T. V (feuilles 3, 4). KCAL s) ÖN L Observatoire royal de Bruzelles. Se SR "SKA tr KN (ue RAR 3 > yra > Annales météorologiques ann. 1874—1876., 166 La Société royale des sciences de Liege. Mémoires Série 2:me T. VI. De kominkl. Akademie van Wetenschappen te Amsterdam. Verhandelingen (Afd. Natuurkunde) D. XVI, XVII. — Afd. Letterkunde D. IX—XI. Verslagen en Mededelingen. Afd. Natuurkunde 2:de Reeks D. X, XI. — Afd. Letterkunde 2:de Reeks D. V, VI. Jaarboek 1875, 1876. Processen-Verbaal van de Vergaderingen 1875—716, 1876—77. Catalogus van de Boekerij D. III 1. Hollandia, carmen Fr. Pavesi, Mediolanensis. Carmina latina: Pastor bonus a P. Essiva, Fasti insubriei a Fr. Pavesi, Thomas Aquinas a V. Vaccaro, Or- nithogonia a P. Rosa ti. Kon. Nederlandsch meteorologisch Instituut. Nederlandsch meteorologiseh Jaarboek voor 1875. Marehe annuelle du thermoméetre et du baromeéetre en Neer- lande deduite d'observations simultanées de 1843 åa 1875. Het Genootschap Natura artis magistra te Amsterdam. Linnzeana in Nederland aanwezig. Rede ter Herdenking van den Sterfdag van Carolus Linneeus, door FÖRAESIETAR Omid emanmns. Le Gouvernement des Indes orientales Nederlandaises. Die Triangulation von Java I Abth. von J. A. C. Oude- mans. The literary and philosophical Society of Manchester. Memoirs 3:rd series Vol. V. Proceedings Vol. XIII—-XV (1873—76). Catalogue of the Books in the library of the Society 1875. The 20ological Society of London. Proceedings year 1876 4. 167 The Committee of the meteorological office of London. Report of the meteorological Committee for y. 1876, 1877. Quarterly Weather report of the meteorol. office 1874 3, 4. Supplement to the report of the permanent committee of the first international congress at Vienna. Meeting at Lon- don 1876. The royal astronomical Society of London. Monthly Notices Vol. XXVI 5—7, XXVII 4, 6—9 (suppl.), XXVIII 1—5. The Brittish Association for the advancement of Science. Report of the 44 meeting held at Belfast 1874. The Smithsonian Institution. Contributions to knowledge Vol. XX, XXI. Annual report 1875, 1876. Congressional Directory, by B. Perley Poore. Astronomie géometrique par L. Hugo. Mines and mineral statisties of New South-Wales. Victorian intercolonial Exhibition 1875. Official Catalogue. The Empire of Brazil at the universal Exhibition of 1876 in Philadelphia. Anno biographico Brazileiro por J. M. de Macedo Vol. I—III. Brazilian biographieal Annual, by J. M. de Macedo Vol. I—TII. The United States geological and geographical Survey of the territories. Bulletin Vol. II 2—47HI 1—24. Miscellaneous publieations N:o 8. Report of the U. S. geologieal Survey of the territories F. V. Hayden Vol, IL, YI, IX—XI; Bulletin of the U. S. entomologieal Commission N:o 1, 2. Explorations made under the direction of prof. F. V. Hay- den in 1876 (pagg. 17—24). 168 Catalogue of the publications of the U. 8. geologieal Survey F. V. Hay den 2:d edit. The grotto Geyser of the Yellowstone Nationalpark by F.V. Hayden. The Academy of natural sciences of Philadelphia. Proceedings 1876. The American Academy of arts and sciences, Boston and Cambridge. Proceedings New BSeries Vol. IV. The Boston Society of natural history. Proceedings Vol. XVIII 3, 4. Memoirs Vol. II p. 4 N:o 5. The Lyceum of naturalhistory of New- York. Annals Vol. X 12—14, XI 1—38. Proceedings II:d Series 2—24. The Museum of comparative 2goology in Cambridge. Annual report of the 'Trustees 1864, 1867, 1869, 1874. Memoirs: Vol IL49, IVA T0OASVSIR Bulletin Vol. I 1—13, II 1—5, III 1—16. Illustrated Catalogue III, IV, V 1, VII 1—4, VIII 1, 2. The Connecticut Academy of arts and sciences. Transactions Vol. IV 1. The Umited States Naval Observatory. Astronomical Observations 1847. Vol. III. Astronomical and meteorologieal Observations during the year 1872, 1873. The Cincinnati Observatory. Publications: I OCafalogue of 50 new double stars by K. A. Howe. 169 Enskilda. "Tabeller framställande utvecklingen af jemnåriga och slutna skogsbestånd af tall, gran och björk af A. G. Blom- qvist — Åf författaren. Recherches sur Pinduetion unipolaire, P'électricité atmosphåéri- que et VF'aurore boreale par E. Edlund. — Af för- fattaren. Contributions to the centennal Exhibition by John Eriecs- son (praktband). — Af författaren. Finsk Tidskrift för Vitterhet, Vetenskap, Konst och Politik utgifna af C. G. Estlander T. II 5, 6, III 1—6, IV 1, 2. — Af utgifvaren. Studier äber Physiologie der Gewebs-elemente von K. Häll- sten. — Till kännedomen om chorioidea hos kaninen, af K. Hällsten och BR. Tigerstedt. — Handled- ning för nybegynnare vid histologiska öfningar, af K. Hällsten. — Af författaren. Strödda Blad, nytt och gammalt i historiska och humanisti- ska ämnen af W. Lagus I, III. — Af författaren. Select plants for industrial culture or naturalisation in Vic- toria, by F. v. Mueller. — Å/f författaren. Recherches sur les phénoméenes de la digestion chez les Myria- podes de Belgique, par F. Plateau. — Note sur les phenoméenes de la digestion chez la Blatte americaine (Periplaneta americana L.) par F. Plateau. — Les voyages des naturalistes Belges par F. Plateau. — L'instinet des inseetes peut- il etre mis en defaut par des fleurs artificielles? par F. Plateau. — Å/f författaren. Hemiptera Gymnocerata Europae. Hemipteres gymnocérates d' Europe, du bassin de la mediterrandge et de VAsie russe, decrites par O. M. Reuter. — Af författaren. Die Naturgesetze und ihre Zusammenhang mit den Princi- pien der abstrakten Wissenschaften, von H. Scheffler Th. I, Il. — Af författaren. Ad. Moberg. ER NE = Kg evil Beg HFetsON AR rar SOMNAT AR ME pla 0 rr pckti eV A vn ANA era avd (be nb HOS VE bundit id 4 & OM ved PING How darrg Här NR HAR said | 4 KON MN kdvs tinloqius HÖlnAN H SÖK ÅN 2 ara Ib OG 184 alsärwd OT ss e bd noilidida [nansinod oc or jr MIMÄDITEN - (basdiänrg) tu HÖST dn Jano faan SdrtiV ÖT "AM bi VI ar HI a vå HOT asD nallen 0 0 0 sige | OMR Qs ÅA ER AH HA nov Sfumala. ndaw st) 750 aiyofojevdT a rödiagd sött nållortmte an Haldobhst kk (få at. bsr Yhortbatltöo doc notal ka HAR ste lh völdlkad. hiv Swammygadyir söt. z ANVTBIISYCKON Nr Frspoåe kara iningavd dö Bold | Hagman dö Nn : INET AKNE avg nd WW 0 u9n 67 möelletiten 10 Stilla Rhiearba 0 SIDAN AR, — allan Möov k dd tiTYM gsl sara noDsagb nl ob AOLSmOR: nulq el a Hl TUR SON ae MD nlalt BO av piylst LR. JULDLG ns OMRi al sails. aoileggib al ob sont 50 jr EN MES SM TE ON SL MR taq (MM BIKINI Aid — äs AldT I 189 son solsilsinan fbe &0b agtueb a Hin nus lj-Iusg Kalnogni pob tan gi SKYNDAR rotnslatlt HM sng tnolloiuhitne I KälsBsonmA Karålgqiäsk scgqou ARK | sig AL ob to ARA SR alveb aand uh. OA usb la sado a Xx 3 FE NE se FDR SEK nd TN NN NM A "Rene renngr RAF org - 228, pe & Pa Ye PR paa | Sa Pear sort 40 0 ?> a ot Arr ya spe sen Nm vasa PY -vå sötare särrba Et äd tl pe - ERE De rd É OLE rst pletor RASA 7 vada he Sbrse Mm. ve RR , le RR rä AA omr NRA . S : : : pe laser pk rr Are : : Ye ffa ; : : : | - - 27 ; , . EE ss | SSE : en ARN Pr rd 23