mit tptsteketstrrtrtntret öorrärtrrörrNA RAR RKA Er

Vobbe we

ÖPVERSIGT

| i |

1870—1871.

-

fö MTV MUVVVVVVVVVVVVVU Nr NV

ÖFVERSIGT

Finska Vetenskaps-Societetens

Förhandlingar.

1870—1871.

HELSINGFORS, tryckt hos J. Simelii arfvingar,

1871.

SE UA

RN seanilbandöt

KÖ ; Ne ; k T>< AN p

'” I ',; ( | | | 4 | I w Et KEN E NTE on 088 fd i Ar ” 4 j . KK i Yr I | g Av » NN VN TA DR d Sp ÅN so nål ja g hå 3 | Ale I Nr Sd " VAT INR RAN | ME ; är S f 4, | CC | os RA

AROMDIDELET + vär gat vån bROUaNa Nad Nå bår TTG

Innehåll.

Öfversigt af förhandlingarne:

Sammanträdet den 19 September 1870 . 2 den 17 Oktober 2 Z den 14 November >? 2 den 12 December =? ? den 23 Januari TSTE: 2 den 20 Februari Zi 7 den 20 Mars ER E den 17 April ? ? den 29 April 2 2 den 15 Maj ”

Vetenskapliga meddelanden:

Meddelanden beträffande några till universitetets zoologi- ska museum inlemnade föräringar, af F. W. Mäklin. Om bestämningen af Amerikas longitud genom transatlan- tiska telegrafkabeln, af A. Krueger .

Tillägg till ”Förteckning öfver anonyme författaren i kare årgångar af Åbo Tidningar”, af W. Lagus

Undersökning om åkerjordens drainering, under alla lokale förhållanden i Finland, är rationell, af E. J. Bonsdorff .

Mineralogiska bidrag, af H. A. Kullhem .

Notis, rörande den nyaste kometen 1870 (IV), af Ae hett

Om finska ordet hama, af A. Ahlqvist . :

Medeltemperaturen i Helsingfors under Ng Dagger 1870, af H. G. Borenius

Vktänska ordet syltä, af Aug. Ållqsist SE

Några Östersjö-öars finska namn, af Aug. Ahlqvist .

Bidrag till belysning af finska förhållanden i medlet af

— förra seklet, af J. V. Snellman .

Bidrag till pankreas-körtelns fysiologi, af F. Tr V. Eder

Meddelanden beträffande finska mineralier och NT IN af BJ. Wiik

Meddelanden från Utuversitetets. Tabor, a i I Chydenius

IV

Om Corvus frugilegus L. och dess förekomst i flere skilda

trakter af Finland under loppet af denna vinter, af Fr. W. Mäklin : : :

AA om hvita vakieréter eller S. 2 Abo af Gar rulus glandarius L., af Fr. W. Mäklin .

Några notiser om Chlamydotis Macqueeni Hardw. & Gray, af Fr. W. Mäklin . å

Sammandrag af de klunaunipsidka anlfeckrän snar i Fine land år 1870, af A. Moberg .

Månadtliga fardelhöjden af hafsytan vid Finlands Inter år 1870 i jemförelse med det årliga medeltalet i deci- maltum, af A. Moberg . E

ES i Helsingfors Maden Jens FA mäedle 1871, af H. G. Borenius . MS set USE DE

Vetenskaps-Societetens årshögtid:

Ord yttrade af Ordföranden . Årsberättelse 5 Om den moderna Materialismen, af J. V. Siena : Om Värmet betraktadt såsom ÖrGIse. af A. Moberg Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Veten- skaps-Societeten förärade från den 16 Maj 1870 till den 15 Maj 1871, af A. Moberg "rent sbhiondt SP

103.

108. 109. 110. 112.

120. 133.

152.

Ey 0 At UJ LIBRARY | gl

Öfversigt af förhandlingarne

1870, September — December.

Sammanträdet den 19 September.

Under loppet af sommaren hade till Societeten anländt sändningar af böcker och tidskrifter från åtskilliga lärda sam- fund och personer, nemligen:

Vetenskaps-Akademierna i Amsterdam, Berlin, Brissel, Minchen, Paris, S:t Petersburg och Wien; Vetenskaps-Socie- teterna i Christiania, Görlitz, Köpenhamn, Prag och Trond- hjem; Naturvännernas Sällskap och Naturforskare-Sällskapet i Moskwa, Commission Archéologique i S:t Petersburg, Die gelehrte Estnoische Gesellschaft i Dorpat, Sveriges Statistiska Byrå samt Geologiska Byrån i Stockholm, Universitetet i Chri- stiania, Astronomiska Sällskapet i Leipzig, Naturhistoriska Föreningen i Bonn, Naturforskare-Föreningen i Bränn, Nas- sauiska Föreningen för naturkunnighet, Fysikaliskt-Ekonomi- ska Sällskapet i Königsberg, Föreningen för naturkunnighet i Offenbach, Zoologisk-Mineralogiska Föreningen i Regens- burg; Anthropologiska Sällskapet, Geologiska Riksanstalten och Föreningen för utbredning af naturvetenskapliga kunska- per i Wien; Fysikaliskt-Medicinska Sällskapet i Wiärtzburg, Zoologiska Sällskapet ”Natura artis magistra” i Amsterdam. HH. A. Quetelet och J. Colbeau i Brissel, Société Linnéenne i Bordeaux, Amerikanska Museum för naturalhistorie i New- York, Finska Litteratur-Sällskapet, Finska Läkare-Sällskapet samt Juridiska Föreningen.

En skrifvelse från Verein zur Verbreitung naturwis- senschaftlicher Kenntnisse i Wien upplästes, deri nämnde

1

2

sällskap anhöll om utbyte af skrifter med Vetenskaps-Socie- teten, hvilket förslag med nöje antogs. Likaledes bifölls en af föreståndaren för K. Biblioteket i Dresden gjord anhållan derom, att Societeten måtte låta nämnde bibliotek få del af dess utgifna arbeten.

Sekreteraren meddelade innehållet af en skrifvelse, som han fått emottaga från K. Vetenskaps-Akademiens i S:t Peters- burg beständige Sekreterare och hvari denne å Akademiens vägnar framställer den önskan, att Societeten äfvensom Uni- versitetet ville medverka till realiserandet af ett af Akade- mien nyligen faststäldt program för reorganisation af de me- teorologiska observationerna inom hela Ryska riket, åsyftan- de bland annat att tillvägabringa ett system af telegrafiska meddelanden om atmosferiska förhållanden och derpå grun- dade förutsägelser om väderleken. Frågan remitterades till Fysikaliska Utskottet.

Hr KRUEGER tillkännagaf, att en ny komet blifvit upp- täckt af Coe6ia i Marseille den 28 Augusti detta år. De af d:r v. Oppolzer beräknade banelementerna utvisa, att kometens afstånd från solen för närvarande utgör 1,82 och från jorden 1,07 samt att sistnämnda afstånd minskas till 0,88 i slutet af September, då det åter begynner långsamt tillvexa. Kome- ten är svag, men kan dock väl observeras; den rör sig ge- nom Andromeda och nordliga delen af Pegasus emot Vulpe- cula. De observationer af densamma, som härstädes blifvit gjorda af HH. KRUEGER och FABRITIUS finnas meddelade i Astronomische Nachrichten.

Hr MALMGREN anmälde för Öfversigten en: uppsats inne- hållande Iktyologiska bidrag till Finlands fauna.

Hr LINDBERG sade sig vara sinnad att i Akterna offent- liggöra en afhandling under titel: Plante nonnulle horti botanici Helsingforsiensis descripte a S. 0. Lindberg.

Sammanträdet den 17 Oktober.

Föräringar till Societetens bibliotek anmäldes från Fin- ska Litteratur-Sällskapet, Matematiska Föreningen och Na- turvännernas Sällskap i Moskwa, Antropologiska Sällskapet samt Geologiska Riksanstalten i Wien.

Hr MÄKLIN redogjorde för några till universitetets zoo- logiska museum inlemnade föräringar samt föreviste ett lef- vande exemplar af Proteus anguimus Laur., hemfördt af mag. PALMEN från S:t Magdalena grottan i Krain, ungefär en tim- mes väg från den bekanta Adelsbergergrottan. Ifrågavaran- de allmänt kända djurart anträffas i det svagtrinnande vat- ten, som flyter genom dessa i sammanhang med hvarandra stående grottor. Djuret kan lefva flere år inneslutet i ett med vatten fyldt kärl; hr Palmén hade varit i tillfälle att se några exemplar, som i 8 å 9 år blifvit hållna sålunda, utan att förses med särskilda födoämnen.

Hr v. BECKER refererade några af en fransk oftalmolog gjorda undersökningar beträffande ögats krökning i skilda genomskärningar samt de egendomligheter, som i detta af- seende anträffas hos skilda folkracer och hvari man bland annat trott sig finna en fysiologisk förklaring af den olika karakter skriftecknen efterhand erhållit i de orientaliska och de vesterländska språken.

Hr AHLQOVIsT meddelade till införande i Öfversigten nuå- gra anmärkningar om finska ordet hama.

Hr HJELT omtalade några statistiska undersökningar, som under sednaste år blifvit anstälda i England till utrö- nande af det inflytande, som markens fuktighet och dess torrläggning genom drainering utöfvar på lungsotens freqvens och den deraf beroende dödligheten.

Hr KRUEGER redogjorde för innehållet af den berättelse d:r GoULp nyligen afoifvit öfver longitudsbestämningen emel- lan England och Amerika. Tillika omnämnde Hr Krueger upptäckten af en stjerna i Cassiopea, icke långt från « Cas- siopee (Bonner Durehmusterung —+- 54? N:o 48), hvilken en- ligt tvenne af honom med ett års intervall gjorda observa-

tioner sannolikt är variabel. Närmare meddelande härom förbehölls, till dess genom ytterligare observationer stjernans föränderlighet blefve fullständigare konstaterad.

SEA

Sammanträdet den 14 November.

Ingångna bokremisser anmäldes från Vetenskaps-Aka- demierna i S:t Petersburg, Berlin och Munchen, Svenska Aka- demien, Vetenskaps-Societeten i Köpenhamn, Bokhandlaren Schwartz dersammastädes, Prof. Argelander i Bonn och Ju- ridiska Föreningen härstädes, hvarjemte HH. Bonsdorff och Malmgren till Societeten öfverlemnade några af dem utgifna afhandlingar.

Apotekaren K. Molin hade likaledes insändt termome- ter- och barometer-observationer anstälda i Tammerfors år 1869.

I skrifvelse af den 9 i denna månad, som nu upplästes, meddelade Direktören för Lots- och Båkinrättningen, att de tillämnade vattenhöjds-mätningarne vid Skälskärs fyrbåk ej kunnat komma till stånd i anseende till svårigheten att der- städes anbringa en mätningsapparat, men att en sådan med ringa besvär och någon mindre kostnad kunde inrättas vid Lågskärs fyrbåk, i händelse Societeten det önskade. I anled- ning häraf beslöts att i afgående skrifvelse förorda inrättan- det af en station för vattenhöjdsobservationer vid sistnämnde fyrbåk, helst dylika observationer hittills ej blifvit anstälda inom den Åläuvdska skärgården.

Hr LaGUs tillkännagaf, att han af d:r K. TIGERSTEDT i Åbo fått emottaga några, sannolikt från Franzén härrörande, uppgifter om författare i äldre årgångar af Åbo Tidningar, hvilka uppgifter dels bestyrka, dels komplettera hvad han i sin nyligen utgifna ”Förteckning” derom meddelat.

Hr KRUEGER anförde såsom tillägg till sitt förut gjorda meddelande om en af honom upptäckt variabel stjerna i kon- stellationen Cassiopea, att han funnit sin derom yttrade för- modan fullkomligt bekräftad, i det stjernan sedermera tillta-

git med en hel storleksklass. Dess färg är rödaktig, hvilket äfven tyder på dess föränderlighet, emedan variabla stjernor, såsom bekant är, oftast utmärka sig genom färgadt sken.

Hr Bonsporff meddelade till införande i Öfversigten en undersökning, huruvida åkerjordens drainering under alla för- hållanden är rationel, samt anhöll derjemte att i Bidragen få publicera ett större arbete med titel: Fysiken tillämpad på jordbruket i Finland.

Hr LINDBERG anhöll om plats i Akterna för en af ho- nom författad afhandling med titel: RBevisio critica iconum in opere ”Flora Danica” muscos illustrantium.

Hr MALMGREN meddelade några ornitologiska iakttagel- ser med afseende å Finlands fauna samt redogjorde för nå- gra resultater af den tyska nordpolsexpeditionen, särskildt beträffande myskoxens, Ovibos moscatus Bl., förekommande på Grönlands östra kust, hvarom närmare detaljer utlofvades för Öfversigten.

En af lektorn vid Mustiala landtbruksinstitut mag. KULL- HEM insänd uppsats, mineralogiska bidrag, godkändes till in- förande i Öfversigten.

Sammanträdet den 12 December.

Societetens bibliotek hade blifvit tillökt genom förärin- gar från Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg, Universite- tet i Dorpat, Naturvännernas Sällskap i Moskwa, Finska Lit- teratursällskapet samt Hr M. A. Colding i Köpenhamn.

Hr v. WILLEBRAND meddelade, enligt en redogörelse uti ”Norsk Magazin for Legevidenskaben”, de experimenter prof. HoLMGREN i Upsala anställt rörande dufvors uppfödande med kött och andra animaliska födoämnen. Dessa milda djur hade härigenom setts ikläda sig egenskapen af roffoglar. Detta intressanta fysiologiska experiment ansåg Ref. erbjuda mån- gen anknytningspunkt äfven för den praktiske läkarens åt- gärder. Erfarenheten har redan tillförene ådagalagt, att flere under barnets utvecklingsperiod inträffande störingar i dess

6

lifsyttringar, hvilka af barnauppfostrarena hållits för morali- ska olater, 1 sjelfva verket haft en fysisk grund samt funnit sitt enda rätta och verksamma botemedel i en lämplig me- dieinsk behandling. Härtill ville Ref. räkna störingar hos barn, framkallade genom en dem olämpligt till del komman- de köttföda, oftast öfverdrifven på grund af en slentrianmes- sig åsigt att härigenom höja krafterna hos barnet, och hvilka föräldrar önska ej begåfva dem med den största möjliga kraft? Ref. har sedan lång tid erfarenhet af att genom o- lämplig köttdiet nervsystemet och intelligensen sjukligt upp- retats, röjande sig detta i ett ostyrigt och vildt lynne, hvar- emot aga ingenting uträttat, men att deremot barnets försät- tande på vegetabilisk och mild mjölk-diet framkallat en full- ständig omstämning i dess beteende.

Hr KRUEGER omnämnde, att en ny komet blifvit den 25 sistl. November upptäckt af d:r WINNnECKE 1 Carlsruhe. Den kommer att passera genom perihelium omkring den 20 De- cember. För närvarande är den att sökas på aftonhimmeln nära horizonten kort efter solens nedgång, men har ännu ej kunnat ses härstädes.

Ordföranden hr SNELLMAN anmälde till införande i Bi- dragen några dokumenter rörande finska förhållanden un- der förra seklet samt yttrade dervid följande:

”Då Societetens uppmärksamhet vid detta sammanträde icke vidare påkallas af värdefullare meddelanden, vill jag öka förhandlingarne med några ord angående ett litet antal dokumenter, hvilka röra Finska förhållanden, och som finnas i min värjo. Ehuru utan större betydelse, kunde de kanske lämpligen finna plats i Bidragen.

Ifrågavarande handlingar tillsändes mig redan för många år tillbaka. De utgöra dels afskrifter dels öfversättningar af sådane ur Ryska arkiver. Af vissa grannlagenhetsskäl har jag dröjt med deras begagnande. Den stora liberalitet, hvar- med numera sådane arkiver gjorts tillgängliga, och de rika publikationer ur dem, den nyaste Ryska litteraturen företett, synas utvisa, att detta dröjsmål redan länge varit öfverflö- digt med hänsyn till originaldokumenternas förvaringsort.

Men jag har nu om dem erinrats af en skriftvexling i det ämne de beröra. Professor FORSMAN (Yrjö Koskinen) hade i sitt nyligen från trycket utgifna föredrag om Göran Sprengtporten yttrat den åsigt, att redan före Anjalaförbun- dets tid tanken på ett sjelfständigt Finland varit i landet spridd. Hr Forsman erkänner, att inga skriftliga dokumen- ter föreligga till bestyrkande af denna åsigts grund. Men han anför för dess rigtighet flere sannolikhetsskäl. Medgif- vas måste, å ena sidan, att skriftliga bevis för tänkesätt, som då måste anses för förrädiska, icke gerna efterlemnas, och att räffsten med Anjalaförbundet väl torde manat till såda- nes förstörande, om dylika då ännu förefunnos, samt å andra sidan, att ett inflytande på sinnena, sådant som Sprengtpor- tens i denna fråga, måste antagas hafva funnit en i någon grad förberedd jordmon. Men samnnolikhetsskäl utgöra dock icke historiska vittnesbörd. Också har i Kirjallinen Kuu- kauslehti d:r IGNATIUS vid anmälande af hr Forsmans skrift, anmärkt denna brist i bevisningen och för öfrigt fästat upp- märksamheten derpå, att oppositionen mot Hattpartiet under perioderna för dess välde lätt förblandas med ett förmodadt missnöje mot det Svenska öfverväldet i Finland. Vid denna kritik kan dock anmärkas, att hr Ignatii anföranden angå- ende bristande bevis för hr Forsmans åsigt inslå en öppen dörr, emedan hr Forsman just börjar sin framställning i äm- net med erkännandet, att skriftliga bevis saknas.

I förbigående må erinras, att också det s. k. sjelfstän- dighetspartiet inom Anjalaförbundet icke, såvidt man hittills känner, efterlemnat några skriftliga dokumenter rörande med- lemmarnes förhandlingar och öfverenskommelser af dessas egen hand. Men man eger andra tillräckligt bevisande do- kumenter angående deras planer — emedan dessa redan hade mognat till ett försök af verkställighet. Sådane kunna icke ifrågakomma för den tidigare period, der det är fråga endast om tänkesätt, förmenanden och önskningar.

De dokumenter, jag har att meddela, röra just detta ämne, den politiska sinnesstämningen i Finland vid medlet af senaste seklet. De hänföra sig till åren 1748—50. Det

är lätt förklarligt, att man från Rysk sida skulle fästa sig vid icke blott förekommande missnöje öfver Svenska rege- ringens åtgärder, utan hufvudsakligen vid önskningar att ut- byta det Svenska öfverväldet mot det Ryska. Uppgifterna i dessa hänseenden från detta håll böra naturligtvis också med mycken varsamhet pröfvas. Ty berättarenas både håg och fördel manade dem att se och anföra, hvad som kunde an- tyda en för sagda förändring böjd sinnesstämning i landet. Hr Ignatius anför i den åberopade recensionen, att de ytt- ringar af missnöje med Svenska öfverväldet, som vid den tiden kunde förekomma, böra tillskrifvas uppmaningar från Rysk sida, icke någon rörelse af nationel sjelfständighetshåg. Denna anmärkning synes väl icke vara af någon betydenhet; ty det ena utesluter icke det andra. Men man bör dock ihågkomma, att vid den tidpunkt, här ifrågavarande doku- menter tillhöra, Kejsarinnan Elisabeth's bekanta manifest hade föregått, och Finland i följd af kriget i nära två års tid, till freden i Åbo Aug. 1743, hade stått under Rysk administra- tion. Då inledda förbindelser och hos en och annan väckta politiska beräkningar borde väl ännu vid samma årtiondes slut fortfara. Att likväl icke mycket deraf förefanns, utvisa sjelfva dokumenterna.

Bland anföranden i ofvanantydd syftning synes i min tanke uppgiften, att man i Finland klagade, att landet ”i nö- dens stund öfvergifvits och blifvit härjadt”, och derföre ön- skade en förening med Ryssland, förtjena särskild uppmärk- samhet. Det är nemligen kändt, att sagde bittra erfarenhet äfven 1808—1809 på många och inflytelserika håll föran- ledde enahanda tänkesätt. För att öfvertyga sig, till hvilken verkligen förfärlig grad denna åsigt var berättigad, behöfver man blott uppslå Mankell's ”Finska arméens och Finlands krigshistoria.” Man finner då, att äfven under Sverge's stor- maktstid Finland fick med de ytterligaste ansträngningar sända sitt vapenföra manskap till de Svenska slagfälten öf- verallt annorstädes, än till dem, på hvilka det gällde landets försvar, och för hvilka endast ringa oöfvade hopar af dess befolkning återstodo. Sedan Gustaf Adolfs tid utgjorde blott

Gustaf III:s krig härifrån ett lysande undantag. Beklagligen blef kriget 1808 ett nytt exempel på samma politik från Svensk sida; och man kan icke förundra sig deröfver, att detta förhållande återväckte det, såsom synes, tidigare för- handenvarande medvetandet om likgiltighet hos de styrande i Sverge för Finlands krigslidanden och för dessas afvärjan- de — hvartill dåmera äfven kom öfvertygelsen om Sverges oförmåga att skydda landet.

Jag bör tillägga, att i dokumenterna ingår en i förhål- lande till ämnets obetydlighet nog vidlyftig korrespondens rörande prosten Pachalenii fängslande och lagförande. Men då i densamma beröras äfven undersökningar vid krigsrätt om hemligt förstånd med fienden under kriget, och dessa åt- göranden stodo i strid med förbindelsen från Svensk sida i fredsfördraget, att amnestiera alla sådane handräckningar, torde äfven denna korrespondens kunna förtjena ett offent- liggörande.”

Vetenskapliga meddelanden.

Meddelanden beträffande några till Universitetets zoolo- giska museum inlemnade föräringar.

Af Fr. W. Mäklin.

Såsom bidrag till kännedomen om enskilda djurarters utbredning i vårt land vill jag här omnämna några denna höst till Universitetets zoologiska museum såsom föräringar öfverlemnade naturhistoriska föremål, hvilka i förenämnda afseende erbjuda ett större intresse:

Af studeranden E. GRENMAN inlemnades tvenne af ho- nom 1 S:t Michels socken i Juli och Augusti månader inne- varande år tagna exemplar af Sminthus vagus PALL., BLAS. Denna art har i Finland hittills varit känd egentligen endast från trakten af Tammerfors, der den enligt LUNDAHL (Mell. Finlands Micromammal.) åren 1850 och 1851 i större mängd observerades i September och Oktober månader. Enligt upp- gift skall den äfven vara anträffad af hr Bonsdorff vid Jy- väskylä. Denna art, som är ytterst sällsynt i södra Sverge, men deremot eger en större spridning i de ostligare delarna af Europa och på några ställen i södra Ryssland t. o. m. är temmeligen allmän samt derjemte förekommer långt in i Si- berien, synes således bebo flere trakter i de inre delarne af vårt land.

Studeranden HERM. ZIDBÄCK öfverlemnade till zoologiska museum ett i medlet af Juni månad 1865 i Pälkäne socken påfunnet ägg af Iringilla montifringilla L. — Beträffande denna art yttrar sig M. v. WRiGHT i Finlands foglar, s. 236: ”Norrqvinten fortplantar sitt slägte i landets norra och nord-

Ii

liga delar; ett och annat par redan vid Kuopio.” — Omgif- ningarna af Kuopio äro belägna nära nog under 63 bredd- graden, Pälkäne kyrka deremot under 61? 20”; området af norrqvintens kända häckningsorter inom vårt land förflyttas således härigenom åtminstone en och en half grad sydligare.

Af studeranden P. A. BÄCKWALL inlemnades tvenne af honom denna sommar i Björkö tagna exemplar af Cobitis (Acanthopsis) tema L. äfvensom trenne exemplar af Gobio Muviatilis Cuv. (Cyprinus gobio L.) från Seitskär.

Då Acanthopsis tema, som enligt KESSLER förekommer nästan i alla insjöar, floder och bäckar i S:t Petersburgska guvernementet, redan förut är känd såsom förekommande vid Björkö, vill jag här endast tillägga, att denna fiskart finnes upptagen efter ett exemplar från Österbotten i F. D. WasA- STJERNAS förteckning öfver hans zoologiska samlingar, som till största delen gingo förlorade vid den eldsvåda, som öde- lade staden Wasa. Att denna art af bemälde naturforskare icke blifvit förvexlad med Cobitis barbatula L., framgår väl deraf, att äfven sistnämnda art finnes upptagen i samma för- teckning från Österbotten.

Om Gobio (Cyprinus) gobio L. uppger MALMGREN i Kri- tisk öfversigt af Finlands fisk-fauna, att han af denna fisk blott sett ett enda finskt exemplar, taget i Björkösund söder om Wiborg. Ehuru denna art i allmänhet icke är känd i öfriga delar af Finland, är den i sjelfva verket dock ganska allmän åtminstone på några ställen i Wiborgs län, dem jag för åtskilliga år tillbaka under en längre tids vistelse va- rit i tillfälle att närmare undersöka. Den förekommer t. ex. och det ymnigt nog icke allenast vid Kirjola egendom, som endast genom en större halfö är skild från Björkö sund, utan uppstiger äfven från hafvet skoftals i ganska stor mängd i mynningen af Urpalajoki, som utflyter vid Alaur- pala egendom, belägen ungefär på halfva afståndet emellan Wiborg och Fredrikshamn. Den fångas här stundom med not och begagnas af arbetarne på stället till kokfisk. Äfven i hafsviken, närmast utanför Fredrikshamn är denna art gan- ska allmän och under mina skolår har jag ganska ofta metal

12

densamma från stranden vid Sandby förstad. Mindre bemed- lade använda den äfven i Fredrikshamn som näringsämne, Ehuru måhända sparsamt, synes denna art förekomma i södra Finland ännu långt åt vester, nemligen ända in i Åbo län; vi ega nemligen i zoologiska museum sedan 1861 ett exem- plar från Uskelaå genom hr arkiater Bonsporfr. — Samman- ställer man härmed att ifrågavarande art enligt KAWALL före- kommer på flere ställen i Östersjöprovinserna samt att den derjemte enligt Kessler anträffas nästan i alla insjöar (äfven i södra delen af Ladoga), floder och bäckar i 8:t Petersburg- ska guvernementet, synes det ganska tydligt, att äfven denna art småningom förflyttar sig åt öster längs kusterna af Fin- ska viken, likasom förhållandet är med Pelecus cultratus L., hvilken — i förbigående sagdt — stundom fångas i större mängd i en mindre vik närmast Wiborg.

Om bestämningen af Amerikas longitud genom trans- atlantiska telegrafkabeln.

Af A. Krueger.

Elektro-magnetiska telegrafen har först i Nord-Amerika blifvit begagnad vid bestämmandet af orters longitud; och sedan de första försök i denna väg blifvit gjorda omkring 1849 genom SEARS WALKER, har ett antal hufvudpunkter inom Förenta Staternas område blifvit noggrannt bestämdt i anse- ende till meridianens longitud från Nationalobservatorium i Washington. Att den nya methoden att meddela tidssigna- ler från en ort till en annan äfven i Europa blifvit använd i den mon, som telegrafförbindelserna utbredt sig, är sjelf- fallet. Medan i äldre tider en noggrann longitudsbestämning emellan tvenne mera aflägsna punkter erfordrade kostsamma och långvariga kronometer-expeditioner, kan man numera inom några veckor utföra en sådan med en noggrannhet, som endast finner en gräns 1 den astronomiska tidsbestäm- ningens oundvikliga ofullkomlighet.

Innan ännu den första transatlantiska kabeln hade hun- nit föras i land vid New-Foundland, hade Amerikanarne redan med sin vanliga raskhet vidtagit åtgärder, för att ge- nast begagna densamma till en bestämning af longitudsdiffe- rensen emellan Washington och Greenwich. Man känner den första kabelns sorgliga öde: efter att hafva framfört en lyekönskningsadress från Amerika till England, förstumma- des den snart, och de män, som på det Amerikanska Coast Survey's föranstaltande begifvit sig till New-Foundland, för att genast begynna det tillämnade longitudsbestämnings ar- betet, fingo återvända hem med oförrättadt ärende. Några år derpå, 1865, stack den väldige Great Eastern ut från Ir- land med en ny kabel; denua brast i Atlantiska hafvet. År 1866 gjordes ett nytt försök med en tredje kabel och denna gång med framgång: den tredje kabeln fördes oskadad i land:

14

dessutom lyckades man äfven uppfånga samt reparera 1865 års kabel, så att numera tvenne ledningar från New-Found- land till Irland kunde sättas i verksamhet. Det var straxt efter kabelns landning, som d:r B. A. Gounp å U. S. Coast Survey's vägnar vidtog åtgärder för bestämmandet af Wa- shingtons longitud från Greenwich.

Huru önskvärd en ny undersökning af detta element efterhand blifvit, framgår ur en jemförelse af de olika dess- förinnan gjorda bestämningarne, som kunna fördelas i tre grupper, nemligen:

Washingtons longitud från Greenwich, funnen

1) genom observationer af solförmörkelser och stjernbort- skymningar:

Walker: observationer före 1843 : 0. I... TSE Peirce: solförmörkelsen 1851 Juli 28. ..... 11567 Peirce: Plejadbetäckningar 1839 Sept. 26 . .. 105 Peirce: Sd i 1856—1861 .... adl 2) genom månkulminationer: Walker ur observationer i Cambridge . .... HYSA ORO TI00MAS Re 3 INET UA SOTESKEN RASE 9,3. Gaillis 5 3 10apitol "El FC o9e 10,0. Wager - i Washington 1845 . 96: Newcomb ij i » 1846—1860 VTG: Newcomb . 3 i » 1862—1863 9,8. 3) genöm kronometerresor emellan Boston och Liverpool: SMD kronometrar, MÖremkedgr. ee SO RSa Raa SUIBREKLRSIO: Bond, kronometerexpedition 1849 ....... TI Walker, samma expedition (sk. FE Sr 12,0. Bond, ny diskussion af samma expedition .. 12.2. Bond, <kronometerexpedition 1855. ....-.. 13,4.

En stor del af den för arbetet behöfliga telegraflinien bestod af landledning, nemligen från staden Calais (Maine), som valdes till anknytningspunkt, emedan dess longitud från Washington förut redan hade blifvit bestämd, långsmed ku- sten öfver Nova Scotia till Hearts Content på New-Found- land. Denna sträcka af 1100 engelska mil erbjöd stora svå- righeter i anseende till mellanstationernas bristfälliga appa-

15

rater. D:r Gould's biträden åtogo sig att beresa och under- söka denna linie, under det han sjelf afreste till Europa. Hans första åtgärd i London var att utverka tillstånd från telegrafbolagets direktörer för kabelns begagnande. Med största beredvillighet biföll man hans anhållan och kabeln uppläts för en längre tid till hans disposition, under de tim- mar den icke var upptagen i bolagets intresse. Som det vi- dare var ogörligt, att från Greenwich direkte telegrafera till New-Foundland, måste äfven longitudsbestämningen för ka- belns utgångspunkt från Irland ingå i arbetets plan. Kong- lige astronomen i Greenwich, ArrY, utlofvade sin medverkan för denna operation. FEhuruväl han sjelf redan uppgjort en plan för påföljande sommar till den af d:r Gould nu re- dan företagna transatlantiska longitudsbestämningen, åtog han sig att ansluta den punkt, som Gould skulle välja till station i Irland, till observatorium i Greenwich. Gould begaf sig derefter till Foilhommerum vid Irländska kusten, nära den transatlantiska telegrafstationen, der instrumenter för tidsbe- stämning uppställdes. Underrättelserna rörande väderleken under denna sena årstid voro högst nedslående. Under lop- pet af 8 veckor hade det hittills regnat dagligen. På New- Foundland är klimatet lika ogynsamt och under fyra vec- kor, från Okt. 24 ända till Nov. 20, lyckades det att erhålla endast 4 korresponderande tidsbestämningar. Derefter ansåg man sig böra afsluta observationerna, för att icke alltför länge taga telegrafbolagets tjenstvillighet i anspråk.

Det hade ursprungligen varit Goulds afsigt att använda registrerande apparater för signalering af tiden. Efter flere försök fann han dock för godt att frångå denna plan. Ap- parater af denna art fordra nemligen en galvanisk ström af betydlig styrka, som är olämplig för en så lång och så full- komligt isolerad ledning, som den atlantiska kabeln. Man begagnade sig derföre vid signaleringen af Thompson's gal- vanometer, som är till den grad känslig, att tydliga signaler kunna framsändas från Irland till New-Foundland med ett batteri af endast några elementer. Thompsons apparat be- står af en lätt magnetnål, som omkretsas af en spiral: en

16

spegel är fästad vid nålen; framför densamma på lämpligt afstånd finnes en lampa jemte en tub, hvilka äro så ställda, att lågans från spegeln återkastade bild för ett ögonblick blir synligt i tuben, så snart magnetnålen till följe af den genom spiralen passerande strömmens verkan förändrar sitt läge. Det är medelst denna magnetnål, som äfven den vanliga te- legraferingen genom kabeln försiggår.

Slutresultatet af alla observationer på hela linien emel- lan Greenwieh och Calais blir enligt d:r Goulds beräkning följande:

Hearts Content (New-Foundland) vest från Foilhomme-

rum (Irland): 1866 Okt. 25 2! 51” 565,48

28 56,49

Nov. 5 56,45 6 56,48

9 56,46

Calais (Maine) vest från Hearts Content: 1866 Dee. 11 0! 552-375.93

12 37,53 14 37,84 16 37,82

Foilhommerum vest från Greenwich:

1866 Nov. 5 0! 41m 335,30

13 33,28 Genom föregående observationer hade observatoriets i Washington longitud från Calais blifvit fixerad till 0t 39m 45.84, hvarur longituden Washington-Greenwich följer lika

med: HUS TlRASO

Detta resultat afviker obetydligt från det genom Bond's kronometerexpeditioner funna; men detta oaktadt skulle en förnyad bestämning medelst telegrafen under gynnsammare väderleksförhållanden kunna anses vara önskvärd. . Beträf- fande transmissionstiden, gifva Goulds undersökningar vid handen, att den är ytterst liten: den långa vägen af 3,518

17

kilometer ") (1865 års kabel) eller 3,435 kilometer (1866 års kabel) genomfares af den galvaniska strömmen på ”/,, se- kunder. Det skulle dock vara oriktigt, att deraf draga en slutsats angående strömmens absoluta hastighet; dessa tre tiondedelar af en sekund hänföra sig endast till minimum af hastigheten, hvilken i sjelfva verket kan vara vida större.

+) I kilometer — 0.94 verst.

Tillägg till ”Förteckning öfver anonyme författare i äldre årgångar af Åbo Tidningar.”

Efter det tryckningen af ofvannämnde afhandling (hvil- ken ingår i 17:de häftet af Societetens ”Bidrag”) redan var fulländad, emottog jag i bref från D:r K. TIGERSTEDT i Åbo några ytterligare ämnet rörande notiser, hvilka synts för- tjenta att offentliggöras. Jag upplyses deraf, att domkapitlets i Åbo kollektion af sagde periodiska blad börjar med årgån- gen 1791, att årgångarne 1791—1796, enligt deri förekom- mande annotation, blifvit af Franzén skänkte till framlidne Referendarie-Sekreteraren H. R. Beck, samt att antecknin- garne i årg. 1794 synas vara meddelade af Franzén (dåv. hufvudredaktören) sjelf. Beträffande de mig jemväl tillsände afskrifterna af i årgg. 1792, 1794 och 1800 ställvis inströdde anteckningar, finner jag med tillfredsställelse, att de, lik- som jag redan anmärkt om de Heurlinska, städse öfverens- stämma med de Tengströmska, som dock äro mycket full- ständigare. Nya uppgifter äro följande: att i årg. 1794 Fran- zén författat verserna ”Hymens afsked” (i N:o 17) samt ”Till en ordinandus i Lund 1694” (i N:o 25) och uppsatsen ”Om varma bad” (i N:o 44), äfvensom att öfverskriften för visan »”Trösten” (i N:o 42), som är af Franzén, blifvit ändrad till ”Jordens glädje”, och verserna ”Till månen” (i N:o 47), hvilka jemväl äro af Franzén, öfverstrukna; dessutom, att det in- sända epigrammet ”Undergöraren” (i N:o 23) är af P., troli- gen Porthan; slutligen att i årg. 1800 för skaldestycket ”Fin- lands uppodling” (i N:o I. 2) Franzén namngifves som för-

fattare. W. Lagus.

AAA

19

Undersökning om åkerjordens drainering, under alla lokala förhållanden i Finland, är rationel.

Af E. J. Bonsdorff.

Emedan nyttan af åkerjordens drainering var föremål för diskussion vid det sednaste höst afslutade 6:te allmänna landt- bruksmötet i Helsingfors, men tiden för diskussion af denna vigtiga fråga var ganska kort afmätt, har jag ansett mig böra upptaga denna fråga och betrakta densamma från fysisk syn- punkt. Möjligt är, att en eller annan jordbrukare hos oss kan finnas, hvilken anser en sådan behandling af drainerin- gens nytta eller skada icke kunna leda till något resultat, emedan denna fråga endast på praktisk väg kan lösas, ge- nom erfarenheten. Vi kunna icke instämma i en sådan upp- fattning, så mycket mindre, som vi såsom axiom uppställa: att en erfarenhet, som strider emot bestämda fysiska lagar är falsk. Sådan erfarenhet kan icke äga bestånd, då dere- mot de fysiska lagarne bestå, så länge verlden står; ty dessa ligga till grund för verldens gång, som således bestämmes af dessa lagar. Vattnets lopp hör till verldens gång, och kan således icke likställas med fiskens gång i hafvet. Att göra en säker erfarenhet i det praktiska lifvet, är ofta icke lätt, emedan en eller flere omständigheter, som för tillfället varit verksamma, så lätt förbises. Såsom exempel häraf, anse vi oss böra anföra, att många jordbrukare omtala lerjord, och beskrifva densamma såsom en ganska styf och svårbrukad jord. Sådan är äfven lerjordens beskaffenhet. Men lerjord och lerjord, sådan den förekommer i naturen, om den ock för det obeväpnade ögat framställer sig såsom lika beskaf- fad, är dock, till sina fysiska egenskaper, ganska olika. Så- som bekant förekommer lerjorden icke ren i naturen. Dess renaste form deraf, är den så kallade porcellains-leran. Ler- jorden förekommer alltid såsom kiselsyrad lerjord och pro- centen af sand i lerjorden är ganska varierande, utan att

20

detta kan urskiljas vid ytlig betraktelse. Men den procent sand, som förekommer i lerjorden, är icke ensamt tillräcklig att afgifva en måttstock för bestämmande af lerjordens fysi- ska egenskap, som är underkastad mångfaldiga modifikatio- ner. Äfven storleken af de sandkorn, som konstituera denna sand, utöfvar ett positivt inflytande på en i naturen förekom- mande lerjords fysiska egenskap. Lerjordens plasticitet står härmed i sammanhang. En lerjord, som för det obeväpnade ögat liknar en annan, och som äfven, genom den så kallade mekaniska analysen, befunnits innehålla lika många procent sand, kan äga olika fysisk egenskap med denna, i afseende åa vattnets genomtränglighet. Den ena kan såsom plastisk, då den är kapillariskt mättad med vatten, uppställa ett ab- solut hinder för vattnets genomträngande, då den andra dock kan genomträngas af vattnet, ehuru det sker långsamt och med svårighet.

Vid den diskussion som förekom vid åberopade landt- bruksmöte uppträdde, af det stora antal jordbrukare som voro närvarande, endast några få och meddelade sin erfarenhet om draineringens förträfflighet i allmänhet. Förf. till denna skrift var ensam af en motsatt tanke, och framställde drai- nering af en åkerjord, som hvilar på ett likartadt plastiskt lerjords lager, såsom irrationel, under erkännande af förde- len deraf vid närvaro af vattensjuk alf. Afsigten med denna anspråkslösa afhandling är, att fortsätta diskussion i detta vigtiga ämne, emedan det icke är tänkbart, att detsamma skulle kunna diskuteras till slut under sådana förhållanden, som ägde rum vid sednaste landtbruksmöte. Frågans utred- ning är, enligt min mening, af sådan vigt, att det skulle sy- nas mig vara en billig fordran, att alla de landthushållare, som drainerat sin åker och igenfyllt sina öppna tegdiken, borde anse sig moraliskt förpligtade att meddela det resultat de vunnit af denna så kallade grundförbättring; ty af resul- tatet kan man göra sig en föreställning om den fysiska be- skaffenheten af den jord de odlat. Min erfarenhet är i detta afseende nedslående; ty skörden från tunlandet nedgick till 4 tunnor, då den numera, sedan de öppna dikena blifvit åter-

AL

ställde, utgör I äå 10 tunnor säd. Jag tager mig häraf an- ledning, att föreslå, det alla de jordbrukare, som kunna vara intresserade af frågans fullständiga lösning, nästkommande år till Finska Hushållningssällskapet i Åbo insända uppgift å den skörd de erhållit från sin bohlåker från geometriska tun- landet, med afdrag af utsädet, och, om deras åker är försedd med öppna diken eller blifvit drainerad. Af en sådan upp- gift kan man vinna en klar uppfattning af den afkastning som vinnes från åkerjorden, hvilket icke kan sägas, då det så kallade korntalet uppgifves. Lägger man åter en sådan beräkning till grund, kan man såsom, en framåtsträfvande Jordbrukares önskningsmål, uppställa, att han, genom omsorgs- full vård, bragt sin bohlåker i det tillstånd att han sår !/, tunna höstsäd på geometriska tunlandet och skördar 10 tun- nor från samma areal, d. ä. erhåller 20:de kornet såsom af- kastning. Kan detta icke vinnas genom öppna diken, före- kommer sannolikt ett fel i alfven, som fordrar drainering, för uppnåendet af det önskningsmål, vi uppställt.

Med anledning deraf, att några af dem som, vid åbero- pade allmänna landtbruksmöte, i sitt föredrag anmärkt, att de, mer eller mindre obekanta med de theoretiska grunderne för drainering, bygga endast på erfarenheten, anser jag mig böra anmärka, att jag med theori förstår endast sådan, som finner tillämpning i praktiken. En theori som icke bekräf- tas af erfarenheten är falsk, en erfarenhet som icke öfver- ensstämmer med theorin är falsk. Erkände fysiska lagar kunna icke vara falska; ty enligt dessa sker verldens gång. Lagar som uppställas af den abstrakta spekulation äro fal- ska, de uppställas af filosofen såsom fyrbåkar, hvilka skola upplysa vägen på vetenskapens ocean. Erfarenheten har vi- sat, att de endast äro irrbloss, eller så kallade lyktgubbar, som utan någon lag, för ett ögonblick uppflamma än här än der, för att missleda den som vandrar i mörkret. De fysi- ska lagarne höra icke till denna kategori.

I Finland likasom i Sverige hafva flere landthushållare, med ledning af sin erfarenhet, vitsordat åkerjordens draine- ring, utan att fästa vigt vid jordens fysiska beskaffenhet.

22

Klart är, att draineringens betydelse för höjandet af jordens växtdrifvande förmåga, bestämmes af den tillökning i skör- den, som deraf framträder såsom en omedelbar följd. Man inser således lätt, då man antager att rören efter omkring 15 år måste förnyas, att den genom den ökade skörden er- hållna vinsten minst bör motsvara 6 proc. på det i draine- ringsarbetet nedlagde kapitalet, och 7 proc. såsom amortering. Hvad som derutöfver erhålles, är jordägarens nettovinst af företaget. Kan samma ändamål vinnas med mindre kostnad, är detta, af lätt insedda skäl, förenligt med jordägarens fördel.

För att för vår undersökning framställa en utgångs- punkt, uppställa vi följande fråga: Hvad åsyftas genom åker- jordens drainering? Svaret på denna fråga är: att befria den odlade jorden från vatten, som verkar störande på den kemiska oxiderande process i jorden, som utgör ett nödvän- digt vilkor för dess fruktbarhet.

Här förutsättes således, att den odlade jorden besväras af öfverflödigt, i densamma mer eller mindre stagnerande vatten. Detta bestämmes genom utredning af vattenspegelns höjd i åkerjorden, eller den jord som underkastas draine- ring. Är denna belägen på sådant djup, att vattnet, i öfver- ensstämmelse med lagarne för vattnets kapillära rörelse, kan uppstiga till matjordslagret, finner man lätt, att ändamålet med jordens drainering är att sänka denna vattenspegel så lågt, att det undre lagret af matjorden är beläget utom det djupare jordlagrets så kallade kapillära stigningszon "). Då nu draineringsrören nedläggas på ett häremot svarande djup, uppstår en kapillarrörelse i det vatten, som jorden innehål- ler, till följe hvaraf vattnet från de kapillära och icke-kapil- lära rummen röres i en riktning mot drainrören, genom hvilka det finner ett konstgjordt aflopp från jorden. Vattnet inträn- ger härvid genom fogningarne, emellan de särskilda rören.

+) Vattnets förmåga att kapillariskt stiga uppåt beror af de ka- pillära jordrummens olika finhet, så att detsamma stiger högre i så- dan händelse, att kapillerrummen äro finare, än i sådan jord der de äro vidare. Storleken af jordens konstituerande partiklar utöfvar ett bestämmande inflytande på kapillarrummens dimensioner.

23

Att jorden härigenom befrias från det vatten som besvärar densamma, kan det icke falla någon in att betvifla, likasom det är klart, att jordens vattenspegel sänkes till det djup, på hvilket rören blifvit nedlagde i jorden. Häraf följer äfven lika klart, att ju flere de nedlagde rören äro, så mycket flere fogningar förekomma äfven och desto större qvantitet vatten kan äfven på en bestämd tid intränga i rören. De rör som vanligen användas för detta ändamål, torde vara omkring 1 fot långa. För vattnets inträngande i rören, från jorden på sidorna om desamma, är det hydrostatiska trycket ett befor- drande moment, så att ju högre detta är, så mycket hasti- gare flyter äfven vattnet till rören, och genom dessa till ut- loppet. Är nu den jord, i hvilken drainrören blifvit nedlag- da, af sådan beskaffenhet, att den lätt genomsläpper vattnet, befordras äfven detsammas aflopp i samma förhållande, med det resultat, att jorden på kortare tid befrias från det öfver- mått af vatten som besvärar densamma.

Är deremot den jord, som draineras, seg lerjord, med mer eller mindre plastisk egenskap, är det hos denna en ut- märkande egenskap, att kapillarrummen äro slutne, så att vattnet ganska långsamt eller alldeles icke flyter till drain- rören. Den plastiska egenskapen hos sådan jord är orsaken härtill. Genom de nedlagda drainrören har likväl genom konst ett med luft uppfylldt rum tillkommit i jorden, hvaraf följden är, att det kapillariskt bundne vattnet afdunstar i rö- ren. I händelse af temperaturvexling kondenseras denna vattendunst till vatten, som afflyter genom rören. Följden häraf är, att äfven sådan jord torkar, ehuru detta sker lång- samt. Då lerjorden torkar intager den en mindre volym, hvaraf följden är, att den spricker så att remnor bilda sig, hvilka tillåta vattnet att lättare och till större qvantitet ge- nomtränga. Men vid stark nederbörd, som fortfar längre tid, såsom förhållandet är i Finland om hösten och vid snöns smältning om våren, försvinna dessa sprickor. Lerjorden blir mättad med vatten, dess plasticitet ökas. Klart är att häri- genom åter uppstår ett hinder för vattnets hastigare aflopp. För att nu aflägsna denna olägenhet, har man med draine-

24

ring förenat så kallade vattenfåror, genom hvilka det vatten som i öfverskott tillföres den odlade jorden genom regn eller snösmältning om våren, erhåller tillfälle att afflyta.

Af positivt inflytande på vinnandet af det ändamål, som afses med drainering, är det djup till hvilket rören nedläg- gas i jorden. Genom en parlamentsakt (Publie Moneys Drai- nage Act) af år 1846 bestämdes af Engelska parlamentet det djup, på hvilket rören skulle nedläggas, till 4 fot, för dem som för denna jordförbättring kunde påräkna lån af statsme- del, och allmänt anses äfven i England och Tyskland, detta djup vara det förmånligaste. Detta djup har äfven erfaren- heten på de flesta ställen visat vara det rätta. Och likväl måste man medgifva, att detta djup är beroende af jordens beskaffenhet, och i Finland af det djup till hvilket frosten i medeltal intränger i jorden. Kälans djup spelar i detta af- seende, under de förhållanden som råda i Finland, en afoö-. rande role; ty det är klart, att rören måste nedläggas så djupt att de äro belägne utom gränsen för frostens inträngan- de i jorden, d. ä. inom den gräns, vid hvilken jordens tem- peratur blir constant. Nedläggas rören inom området för frostens inträngande i jorden, händer det att vattnet i rören fryser, hvaraf följden kan vara att desamma söndersprängas, i händelse de voro fyllde med vatten, då detsamma öfvergår i fast form. Är detta icke händelsen, är rörens sönderspräng- ning icke deraf en följd, men isen, som bildas i dessa rör, smälter om våren ganska långsamt, och i sådan händelse har en iskällare blifvit anlagd i den odlade jorden, hvaraf den omedelbara följden är, att jordens temperatur om våren län- ge, ända till slutet af Juni månad är låg, med sednare in- trädande vegetation såsom den naturliga följden af ett sådant förhållande. Då nu kälans djup i Finland ofta är sju qvar- ter och kanske stundom derutöfver, är det klart, att, med af- seende härå, rören böra nedläggas minst 4 fot djupt i jorden. Detta öfverensstämmer således med det djup som genom of- vannämnde parlamentsakt blifvit bestämdt för England.

Men om vi nu abstrahera från frosten, som i ett sydli- gare klimat än Finland icke tränger så djupt, framträder ett

LED an

annat förhållande. Låtom oss antaga att den jord, som skall draineras, är sandjord, i hvilken vattnets kapillära stignings- zon är 6—38 tum, och att denna jord hvilar på ett icke ge- nomsläppande lager, som är beläget 2 å 3 fot djupt. I så- dan jord erfordras icke mer än 2 å 3 fots djup för de ned- lagde rören. Vattenspegeln i jorden sänkes i sådant fall tili samma djup, och då vattnet i det ofvanliggande jordlagret icke kapillariskt kan stiga högre än 6 å 8 tum, är det klart att matjordslagret icke kan besväras af vatten, om rören icke nedläggas på större djup, än ofvanföre blifvit antaget.

Antaga vi åter lerjord, gestaltar sig förhållandet annor- lunda. Lerjordens kapillära stigningszon är från 1!/, till 2 fot. Denna lerjordens högre kapillära stigningszon är den fysiska orsaken dertill, att drainrören i sådan jord böra ned- läggas i jorden till ett djup af 4 fot, om det ändamål som dermed eftersträfvas, nemligen: att det undre lagret af mat- jorden icke skall besväras af, från alfven uppstigande, vat- ten, skall uppnås.

Men det djup, på hvilket drainrören nedlägges 1 jor- den, är äfven i ett annat hänseende af vigt. Vi hafva of- vanföre anmärkt, att det hydrostatiska tryck, som verkar på vattnet i jorden, utöfvar ett positivt inflytande på den hastig- het med hvilken vattnet flyter till och genom rören. Klart är, att detta tryck tilltager med det djup på hvilket drain- rören nedläggas i jorden +). Följden häraf är, såsom man lätt inser, vattnets hastigare aflopp från jorden, och att så- ledes, inom en viss tid, en större qvantitet vatten aflägsnas. Detta är af stor vigt, då periodiskt starkare nederbörd inträf-

+) Man kan lätt öfvertyga sig om sanningen häraf, genom föl- jande enkla experiment. Om man fyller ett högt cylindriskt kärl, som på olika höjd är försedt med 2 eller flere utloppsrör, hvilka kunna tillslutas med en kran och nu öppnar denna i de olika högt belägna rören, skall man finna, att qvantiteten af det vatten, som, på en bestämd tid t. ex. en sekund, utflyter från rören, tilltager från det öfversta till det lägst anbragta röret. Detta beror deraf, att det hy- drostatiska trycket, som verkar på vattnets aflopp, tilltager från ytan till bottnet af cylindern.

26

far, så att åkerjorden besväras af för vegetation skadlig qvan- titet vatten, som således, så hastigt som möjligt, bör aflägs- nas. Med det vertikala trycket tilltager sidotrycket, med det tilltagande sidotrycket tilltager vattenströmmens hastighet och det område af jorden, från hvilket vattnet tillföres de ned- lagde drainrören. Af dessa fysiska förhållanden kan man således draga det praktiska resultat: att ju djupare drain- rören nedläggas, från så mycket större område af jorden, som omgifver rörsträngarna, tillföres vatten, hvilket flyter med så mycket större hastighet; att således de nedlagde rö- rens djup utöfvar ett positivt inflytande på det afstånd på hvilket sugrören kunna nedläggas från hvarandra. En fy- sisk lag är: att den hastighet, med hvilken vatten utflyter från olika rör, förhåller sig till hvarandra såsom qvadra- terna af tryckhöjden, och att gvantiteten af det vatten som utflyter från rören förhålla sig till hvarandra, såsom ut- loppshastigheterne.

I jorden kan denna lag tillämpas endast i det fall, att densamma är fullständigt genomdränkt af vatten. Om nu vattnet i jorden innehålles i afslutna rum, verkar detta en modifikation af ofvan anförde lag, sålunda, att den verkliga effekten, i samma förhållande som vattnet är inneslutet i o- lika rum, blir lägre än den som blifvit beräknad, hvartill ännu bör tilläggas, att vattnets friktion emot jordens partik- lar i detta afseende förorsakar en inskränkning. Detta har äfven blifvit bekräftadt af erfarenheten. En Engelsk landt- hushållare Hammond omförmäler, att han den 17 Februari 1854 observerade, att från ett fält hvarest drainrören voro nedlagde på 4 fots djup, på en bestämd tid utflöt 4 qvart vatten, men der rören voro nedlagde 3 fot djupt, endast 2'/, qvart. Rörsträngarne voro i hvardera fallet nedlagde på lika afstånd från hvarandra. Tryckhöjderna voro 3 och 4 fot. Deras qvadrater förhålla sig till hvarandra såsom 9:16 d. ä. =1:78. Om man nu utgår från den 3 fot djupa drai- neringen och här tillämpar ofvan meddelade fysiska lag, skulle från det 4 fot djupt drainerade fältet bordt utflyta 1,78 xX 2!'/, qvart, således 4,45 qvart. Efter beräkning skulle

utloppshastigheterna och utloppsmängderna förhålla sig till hvarandra såsom 1:78. I verkligheten var förhållandet så- som 1:1,6 +). Minskningen af den qvantitet vatten som ut- flöt, kan förklaras genom de omständigheter, som ofvanföre blifvit anförde såsom inskränkande vattnets hastighet i jorden.

Den händelse kan inträffa, att det vatten som tillföres alfven, härstammar från mer eller mindre långt från åkern belägne lokaler, i hvilket fall alfven har en mer eller min- dre källartad beskaffenhet. I denna händelse måste rören nedläggas på sådant djup, att gränsen för vattnets kapillära stigande är belägen så djupt, att vattnet icke kan stiga till det undre lagret af matjorden, om ändamålet med draine- ringsarbetet skall vinnas. Härvid bör likväl tagas i betrak- tande, det inflytande som vattnets afdunstning från jordens yta utöfvar på vattenqvantiteten i en åkerjord, och anse vi oss i detta afseende endast böra anmärka, att denna afdunst- ning sker hastigt i en lätt sandjord, som derföre hastigt tor- kar efter ymnig nederbörd, då ett motsatt förhållande äger rum med lerjorden. I sådan jord afdunstar vattnet långsamt, hvarjemte lerjorden, till följe af de fina partiklar, hvilka ingå såsom konstituerande beståndsdelar af densamma, från yttre luften upptager större qvantitet vattendunst, som i densamma kondenseras till droppbart flytande. Följden häraf är, att sådan jord, vid längre tid fortfarande uppehållsväder med hög lufttemperatur, om matjordslagret är 12—14 tum djupt, länge bibehåller fuktighet, hvilket icke är förhållandet med lös lätt genomsläppande sandjord, på hvilken vegetation af denna an- ledning besväras af torka. I sådan jord är det rationelt att icke nedlägga rören djupare än 2 å 2'/, fot, således inom gränsen för vattnets kapillära stigningszon, i hvilken händelse vattnet, i öfverensstämmelse med kapillaritetslagarna, skulle stiga till det understa lagret af matjorden, och växternes röt- ter erhålla vatten, utan att häraf skulle kunna uppstå någon farhåga, att jorden skulle besväras af för mycket vatten. Den

+") Schumacher zur Physik der Bodens in ihrer Anwendung auf Agrikultur und Pflanzenphysiologie. Berlin 1864 I pag. 414.

00 (0 6

hastiga afdunstningen från jordens yta verkar i detta hänse- ende modifierande.

Vi hafva ofvanföre anmärkt, att det djup, på hvilket drainrören blifvit nedlagde, utöfvar ett bestämmande inflytan- de på det afstånd på hvilket sugdrainerne böra läggas från hvarandra. Likaledes har det blifvit anmärkt, att det hy- drostatiska trycket i detta afseende utöfvar ett bestämmande inflytande på det afstånd, på hvilket sugdrainerna böra läg- gas från hvarandra. Likaledes har det blifvit anmärkt, att det hydrostaliska trycket i detta afseende utöfvar ett bestäm- mande inflytande. Om icke sugrörens afstånd från hvaran- dra, med afseende å jordens genomsläppande egenskap, af- passas efter rörens djup, skall det inträffa, att, om afståndet mellan rörsträngarne är allt för stort, vattnet endast, från den mer eller mindre nära rören belägna jorden, afflyter till drain- rören, och att således en del af den mellan rörssträngarne belägne jorden icke befrias från vatten, som besvärar den- samma. Ändamålet med denna operation har i sådan hän- delse ieke blifvit fullständigt vunnet. I detta afseende kan såsom princip uppställas: att ändamålet med dratnering kan fullständigt vinnas äfven om rörsträngarne nedläggas långt aflägsna från hvarandra, om jorden lätt genomsläpper vatt- net, emedan, i sådant antaget fall, intet eller ringa hinder för vattnets hydrostatiska rörelse förekommer i så beskaffad jord. Ja vid en viss lutning af jorden mot horizonten, kan redan en enda tillräckligt vid rörsträng, rätt anlagd, vara tillräcklig för att befria en stor jordyta från besvärande vat- ten. Att redogöra för de speciela detaljerna härvid, anser jag icke höra hit, då en sådan framställning skulle leda mig för långt från det ämne jag företagit mig att afhandla, och otaliga hithörande variationer kunna förekomma i naturen. Tillämpar man endast de af oss meddelade fysiska lagarne för vattnets lopp, kan det rationela förfarandet i ett konkret fall med lätthet utredas.

I seg och bunden jord utöfvar qvantiteten af det vat- ten, som skall afföras från åkerjorden, ett bestämmaude in- flytande på rörsträngarnes afstånd från hvarandra, och i så-

29

dan jord är det djup, på hvilket rören nedläggas och afstån- det mellan rörsträngarne, af högsta vigt. Att theoretiskt, ge- nom en mathematisk kalkyl, bestämma detta, torde icke kunna genomföras, emedan i sådant fall en vigtig faktor tillkommer, och denna är lerjordens plasticitet, som väsendtligt förmin- skar den hastighet med hvilken vattnet flyter, till följd af det hydrostatiska trycket. Erfarenheten måste således här gifva utslag. Så uppgifver Gropp för olika jordarter följande afstånd mellan drainrören som blifvit nedlagde på olika djup. Rörens afstånd vid ett djup af 3 fot. 4 fot. 5 fot. Lerjord, med 40—50 proc. sand . 24 fot. 28 fot. 32 fot. Jandjord, med 50 proc: lerjord ::? "607 Fa 60 -;-110012; MörtorV RA ERb) LB73 .fARM, UtkoDin AplFEHR SON Belgiska inginiören Leclerc uppgifver, enligt den erfa- renhet som vunnits i England, följande afstånd mellan rör- strängarne vid ett djup af 4 fot +).

Minsta af- Längsta af-

ståndet. ståndet. ANOR. 2 FONEM ARD AON 48 fot. 65 fot. MGERFOREEr 2 PO RORU DIRIKSN I SO 45 Lerjord, blandad med sand . 32 . 485 Prkartad "TerjOrgr. vv MVRES mr SANNA Kalk- eller kritjord. . .... 169 FANA

I Pommern anser man det tillräckligt, om man, vid starkare lerjordshalt i åkerjorden, nedlägger drainrören på ett afstånd af 48 fot, vid svagare mängd af lerjord 60 fot.

I vestra Skottland, hvarest nederbörden är ganska ym- nig (den årliga regnhöjden är från 50 till 60 tum) har man i den segaste lerjord kunnat tillräckligt torrlägga jorden så- lunda, att drainrören nedläggas på ett afstånd af endast 14 fot från hvarandra. I ett mindre af regn besväradt distrikt har, enligt Parker's erfarenhet, det nödiga afståndet mellan rörsträngarne i en ganska styf lerjord varit 30 fot, och en- dast undantagsvis 24 fot, vid 4 fots djup.

+) Schumacher a. st. pag. 416.

30

Vi förbigå här utredning af de nedlagde rörens nödiga dimensioner och anmärka endast, att man i allmänhet anta- ger 1 tums diameter såsom den lämpligaste för sugrören. Beträffande åter samlingsdrain beror den vidd, som för den- samma är nödig, af den qvantitet vatten som skall afföras. Uppstiger vattnet från alfven, såsom fallet är i en alf, som besväras af källor, är denna beräkning förenad med stora svårigheter. Lättare är det att beräkna qvantiteten af det vatten, som, tillfördt jorden genom regn, skall afföras från jorden, då man genom fortsatta observationer för bestämda lokaler bestämt regnhöjden för året. Men af det vatten som genom regn tillföres jorden, aflägsnas en del genom afdunst- ning. Enligt observationer, gjorde i Hinzworth i England, tillfördes från Oktober 1860 till Maj 1861 den odlade jorden vatten genom regn, beräknadt till 10 tum. Genom drainrö- ren affördes endast 7 tum, så att sålunda !/; af regnvattnet hade blifvit aflägsnadt från jorden genom afdunstning. Denna observation gjordes vid en lätt genomsläppande jordmån. I lerjord aflägsnades ?/, af det genom regn tillförde vattnet, så att endast !/, bortfördes genom drainrören och af 10 tums nederbörd antager man, på lättare jordmån i England, att 6 tum afflyta genom rören. Häraf finner man således, att min- dre qvantitet vatten afflyter genom drainrören från mera seg och bunden lerjord än från lättare jordarter, ett förhållande som kan med lätthet förklaras derigenom, att den förra qvar- håller eller binder mera vatten, som sedan småningom af- dunstar från jordens yta, än den lättare jordarten, genom hvilken vattnet med större lätthet tränger till djupet, och så- lunda till drainrören. Af stor vigt är det, att i detta afseen- de taga i betraktande den betydliga qvantitet vatten, som på vissa tider tillföres jorden genom nederbörd. I Finland är detta händelsen om hösten och våren, då snön smälter med större eller mindre hastighet, hvilket förhållande jag anser öfverflödigt att här närmare skärskåda. Jag tillägger endast, att vid snösmältningen om våren jorden är frusen, så att vattnet icke genom den frusna jorden kan intränga till dju- pet, och sålunda afflyta till de nedlagde drainrören. Att

31

detta förhållande måste utöfva inflytande på den nödiga vid- den af samlingsdrain och sugrören inser man lätt. För att bestämma den nödiga vidden af hufvuddrain, drager Parker qvadratrötterna af antalet Acres, från hvilka vattnet genom densamma skall afledas. Det sålunda erhållna talet skulle då angifva rörets diameter i mynningen af hufvuddrain, ut- tryckt i tum. Men rören som ingå i samlingsdrain behöfva icke, med anledning häraf, vara af lika stora dimensioner ända till ändan af denna rörsträng. Detta står äfven i nära förhållande till vattnets lokalt förekommande fall, hvilket ut- öfvar ett positivt inflytande på den hastighet, med hvilken vattnet flyter i rören. I detta afseende anmärker jag endast, att fallet måste vara så afpassadt, att det flyter med en ha- slighet af åtminstone '!/, fot i sekunden, emedan, i motsatt fall, jordpartiklar, som genom rörfogningarne intränga i rö- ren, icke drifvas undan, utan qvarstanna i rören, så att de- samma dermed kunna fyllas, och härigenom ett hinder för vattnets rörelse uppstå i sjelfva röret.

För öfrigt är det väl bekant, att man vid en drainerad åkerjord fäster det begrepp, att öppna utfalls och lagg eller nackdiken förekomma på lämpliga ställen, och att de förut begagnade så kallade tegdikena igenfyllas, och å det drai- nerade fältet ersättas genom vattenfåror, på större eller min- dre distans från hvarandra, hvilka i detta fall anses göra samma tjenst som tegdiken, i afseende å det så kallade dag- vattnets aflägsnande från den drainerade åkerjorden. Anläg- gandet af täckdiken hvilar på den princip: att vattnet, som genom nederbörd tillföres den drainerade åkerjorden, till största delen, endast med undantag af en ringa del som af- lägsnas genom vattenfårorne, skall tränga genom jorden, för att genom drainrören afflyta från fältet.

Jemförelse mellan methoden att aflägsna vatten från den odlade jorden, genom öppna och täckta diken.

Låtom oss nu-antaga en åkerjord, som består af seg, bunden lerjord, hvars matjords lager, till ett djup af 12—14

32

tum, hvilar på likartad lerjords alf, utmärkt genom sin plas- tiska egenskap, hvars fysiska karakter är, att densamma, ka- pillariskt mättad, icke tillåter vatten att gengmtränga. Låt- om oss vidare antaga, att i densamma inga källor förekom- ma, såsom förhåliandet i allmänhet är i sådan jord på ett visst afstånd ifrån kusten, der jorden tilltager i höjd öfver hafvet. Såsom en fysikalisk princip, för nedläggandet af drainrör hafva vi uppställt: att de skola läggas så djupt, att jordens vattenspegel sänkes så lågt att vattnet, i det öfver- liggande jordlagret, icke kan kopillariskt stiga till det un- dre lagret af matjorden, och att rören skola vara nedlagde så djupt, att de äro belägne under gränsen för jordens con- stanta temperatur. TLerjordens kapillära stigningszon är 1!/, fot, någon gång, undantagsvis 2 fot. Vi återhemta vidare, af hvad vi ofvanföre hafva anfört, att, enligt fysiska grumn- der, vattnet endast med svårighet och långsamt, stundom all- deles icke, genomtränger en jord af sådan beskaffenhet som vi antagit. Vid sådant förhållande är det klart, att, då vatt- net, vid starkare nederbörd, trängt genom matjordslagret, som genom omsorgsfull kultur blifvit mera genomsläppande än det af jordbruksredskapen icke rörde lagret, detsamma trän- ger till ytan af alfven, hvarest lerjordens större eller mindre plasticitet ställer ett hinder för dess vidare inträngande, ett hinder som, vid tillbörlig plasticitet icke kan öfvervinnas. I denna händelse bildas här ett vattenlager, och den ofvanom detta lager belägne matjorden /hvilar således på en vidt ut- sträckt källgrund. Vattnet kan härifrån aflägsnas endast genom afdunstning, hvilken i sådan jord försiggår ganska långsamt, och under denna tid besväras det ofvanliggande matjordslagret motsvarande lång tid af vatten. Den fysi- ska följden häraf är, att sådan jord äger en lägre tempe- ratur, emedan jorden genom vattnets afdunstning förlorar en del af sin värme, som bindes vid vattnets öfvergång i dunstform. Då nu de sädesslag, som hos oss odlas, icke trifvas i en jord som är länge kapillariskt mättad med vat- ten, och ökad temperatur i jorden är ett befordrande mo- ment, för all vegetation, är det klart, att en åkerjord som

33

blifvit under sådana förhållanden drainerad, saknar de fy- siska vilkor, som blifvit uppställde för de odlade sädessla- gens fullständiga och snabba utveckling. Om alfvens plasti- citet är sådan, att den icke utgör ett absolut hinder för vatt- nets trängande genom densamma, blir förhållandet mera gynnsamt för vegetation, i samma förhållande, som vattnet med mer eller mindre lätthet kan genomtränga.

Låtom oss nu undersöka huru förhållandet med sådan jord gestaltar sig, cm jorden torrlägges genom öppna diken, af endast en fots djup”) och på 15 alns distans. Dikets bot- ten är således beläget 1 fot lägre än öfre ytan af den icke genomsläppande alfven, och matjordslagret är beläget 12 å 14 tum högre än dikesren, som utgör den yttersta kanten af alf- ven å åkertegen, hvilken blifvit plöjd så, att den är svagt kullrig, lindrigt sluttande åt hvardera diket. Klart är, att, då tegen blifvit omsorgsfullt plöjd, öfre ytan af alfven erbjuder en lika beskaffad svagt convex yta. Vid sådant förhållande är det klart, att vid ymnig nederbörd, vattnet, då matjordslag- ret icke kan kapillariskt qvarhålla mera vatten, hydrostatiskt tränger till ytan af alfven. Till följe af dess convexa yta, som sluttar åt hvardera diket, kan vattnet icke stadna här, utan flyter med större eller mindre hastighet åt hvardera di- kesren, och liktidigt uttömmas äfven de i öfvermått fyllde kapillarrummen i matjordslagret i samma riktning. Vid så- dan antagen bunden jordmån inser man lätt, att, af det vat- ten som faller på ytan af åkerjorden och icke intränger i densamma, en betydlig qvantitet genast, enligt de hydrosta- tiska lagarne flyter i hvartdera diket, derifrån det ledes till utfallsdiket. Vid sålunda utförd dikning, stadnar således icke vattnet på ytan af alfven, bildar icke ett källartadt la- ger under matjorden, utan aflägsnas med lätthet, såsom hy- drostatiskt vatten, hvarjemte det i öfvermått kapillariskt bundne vattnet, enligt fysiska lagar, flyter ifrån matjor- den. Följden af detta förhållande är, att matjordslagret

+) Vi beräkna detta djup från den omsorgsfullt vårdade från gräs befriade dikesren. 3

34

icke längre tid besväras af öfvermått af vatten, och att valt- nets afdunstning från jordens yta, nedsättes till ett minimum, hvaraf den naturliga följden är, att jorden icke, genom vatt- nets öfvergång i dunstform, förlorar så mycket af sin värme, såsom då täckta diken blifvit använde. Den naturliga följ- den häraf är, att den oxiderande kemiska processen i mat- jordslagret icke hindras, genom närvaro af vatten. Den fy- siska följden häraf är, att sålunda vårdad jord äger en hö- gre temperatur i följd af vattnets minskade afdunstning från jordens yta, och den kemiska oxiderande verksamhetens oafbrutne fortgång, och att matjorden, efter starkare neder- börd, endast en kort tid är kapillariskt mättad med vatten. Sådan beskaffenhet af jorden är fullkomligt motsatt den, som yunnits genom i sådan jord nedlagde täckta diken, och upp- fyller alla fysiska och kemiska vilkor, som kunna uppställas för de odlade växternes fullständiga och snabba utveckling. Häraf torde man således, enligt hvad jag vågar hoppas, klart inse, att, å sådan plastisk lerjord som vi antagit, öppna di- ken, på sätt jag meddelat, uppfylla alla de vilkor som ratio- nelt kunna uppställas för vattnets afledande, hvilket icke är fallet med täekdiken, om tegdikena ersättas genom så kallade vattenfåror. Dessa kunna nemligen icke ersätta de af oss rekommenderade tegdikena, af 2 skäl 1:o emedan de sakna den så kallade dikesren, och icke tränga djupare än till ytan af alfoen och 2:0 emedan bottnet och sidorna af desamma begränsas af lös mulljord, hvilken har en hög kapillarmätt- nings kapacitet. Saknad af dikesren och tegens kullrighet är orsak dertill, att vattnet icke kapillariskt eller hydrostatiskt flyter till vattfåran med den hastighet, som äger rum vid närvaro af tegdiken, oeh, i följd af det i vattenfårorne be- fintliga lösa mullartade jordlagret, blir detta lager, vid när- varo af vatten i fårorne, kapillariskt mättadt med vatten, som härigenom hindras att afflyta från den odlade jorden. Följ- den af detta förhållande är, att, vid ymnig nederbörd, jord- kammen på ömse sidor om vattenfåran besväras af vatten, hvilket å rågbrodden om hösten gifver sig tillkänna genom dess ljusa eller rödaktiga färg. Detta är äfven förhållandet

35

med rågbrodden om hösten nära öppna tegdiken, som icke underhållas med den omsorg som vi ofvanföre meddelat, så att dikesrenarne äro befriade från gräs. Orsaken härtill är densamma, nemligen närvaro af besvärande qvantitet vatten vid så beskaffade dikesrenar; ty vattnet bindes vid sådant förhållande kapillariskt m. m. af det här växande gräset. Om vi nu åter antaga en jordart, motsatt den vi ofvan- före betraktat, neml. en lätt genomsläppande mer eller min- dre sandartad jord, som hvilar på en blandad alf, i hvilken på 3 å 4 fots djup finnes ett icke genomsläppande plastiskt lerjordslager, gestaltar sig förhållandet annorlunda. Vi antaga nu öppna tegdiken, underhållne och vårdade på sätt vi ofvan- före meddelat, och af samma djup, d. ä. 1 fot från dikesren. Vid ymnig nederbörd tränger vattnet från ytan af jorden ned mot djupet, och stadnar der ett hinder möter dess vidare framträngande, d. ä. å det lerjordslager, som vi antagit vid 3 å 4 fots djup. Vattnet stagnerar här och blir stillaståen- de. Om nu det ofvanliggande jordlagret är sandblandad ler- jord, kunna vi antaga att vattnet kapillariskt stiger omkring 1 fot, återstå 2 till 3 fot till ytan af åkerjorden, hvilken icke genom från djupet uppstigande vatten besväras af vatten. Antaga vi matjordslagret till 1 fot, hvilar detta på ett icke af vatten besväradt jordlager af 1—2 fot. Här kunna 2 olika förhållanden äga rum i afseende å kapillarrummens vidd i detta 1 å 2 fots jordlager, relativt till det underliggande ka- pillariskt mättade jordlagret, närmast lerjordslagret. Om detta jordlager innehåller sådana partiklar, att kapillarrummen äro vidare än i det underliggande kapillariskt mättade lagret, stiger vattnet, enligt kapillaritetslagarne, icke högre. Men äro kapillarrummen här finare, äger ett motsatt förhållande rum, att vattnet stiger 1'|, fot, således till matjordslagret, som till följd häraf besväras af vatten till sådan grad, att vegetation i densamma blir lidande. Vid sådant förhållande, kan detta icke afhjelpas fullständigt genom sådana öppna diken, som vi antagit, d. ä. en fot djupa, helst vattnet här till största delen uppstiger från alfven. Till någon del kan vattnet från ytan afledas till diket, men vid sådan jord, som

36

vi antagit, flyter, vid starkare nederbörd, största delen af vattnet genom jorden till djupet, der det stadnar såsom stag- nerande vatten. Härifrån uppstiger detsamma sedermera till matjorden, i öfverensstämmelse med lagarne för kapillarite- ten. I sådant antaget fall, kunna sådana öppna diken, som vi antagit, icke fullständigt uppfylla de vilkor, som blifvit uppställde för jordens befriande från för vegetation skadligt vatten; ty vattenspegeln i den sålunda dikade jorden kan genom dessa icke sänkas mera än 1 fot, i st. f. att densam- ma, i sådan jord, som vi antagit, bordt sänkas 3 å 4 fot. Denna olägenhet kan rationelt, i öfverensstämmelse med fy- siska lagar, afhjelpas endast genom ändamålsenligt nedlag- de drainrör, till ett djup af 4 fot; ty genom sådan afdik- ning sänkes jordens vattenspegel till sådant djup, att vattnet från alfven icke, genom kapillariskt uppstigande, kan besvära matjorden, och i sammanhang dermed, de på denna odlade sädesslagen. Mellan dessa antagne ytterligheter, som i det ena fallet ådagalägga, att det besvärande vattnet i det för- sta fallet icke kan aflägsnas genom ändamålsenligt anlagde täckdiken, men väl genom öppna diken, i det andra fallet, att detta icke fullständigt kan vinnas genom omsorgsfullt vårdade öppna tegdiken, men väl genom täckdiken, kunna i naturen förekomma mångfaldiga gradationer, i hvilka än den ena än den andra dikningsmethoden mer eller mindre fullständigt motsvarar ändamålet.

Häraf föranledes man lätt till den tanken, huruvida icke båda dessa afdikningsmethoder skulle kunna'i vissa förekom- mande fall med hvarandra förenas. För att vinna insigt i detta förhållande, är det af vigt, att göra för sig klart, om de 2 anförde dikningsmethoderna, genom hvilka vattnets af- ledande från den odlade jorden afses, hafva med hvarandra någonting gemensamt, eller om de från hvarandra i något afseende afvika. Båda methoderna hafva, såsom man lätt inser gemensamt, att åsyfta åkerjordens fullständiga afdik- ning, men afvika ifrån hvarandra i det hänseende att, då vattnet genom öppna tegdiken afledes från ytan, d. ä. sådant vatten som genom nederbörd tillföres den odlade jorden,

31

täckta diken deremot afse, att afleda vattnet från de dju- pare lagren af åkerjorden. I hvartdera fallet erfordras när- varo af vatten, som skall upptagas af de afledande dikena och genom desamma afledas från den odlade jorden. Vatt- net tillföres ytan af jorden genom regn eller snösmältning, och till de djupare lagren genom regnvattnets inträngande i jorden, eller genom i jorden förekommande källor, hvilka mottaga vattenströmmar, som under jorden taga sitt ursprung från mer eller mindre aflägsna lokaler. Med källor förstå vi här hydrostatiskt vatten, som hvilar på ett icke genomsläp- pande, mer eller mindre djupt i jorden förekommande, ler- jordslager. Häraf följer, att om vatten genom ymnigt och uthållande regn tillföres en åkerjord, som hvilar på en icke genomsläppande lerjords alf med plastisk egenskap, detta, då afledande öppna diken saknas, måste tränga genom matjords- lagret till alfven. Afdunstningen af vatten från sådan jord är svag och försiggår långsamt. Vid sådant förhållande, då den qvantitet vatten som tillföres jorden genom regn, är större än den som kan aflägsnas genom afdunstning och som erfordras, för att kapillariskt mätta matjordslagret, måste öf- verskottet, i öfverensstämmelse med hydrostatiska lagar, trän- ga till alfven. Då denna icke låter vattnet genomtränga, stadnar vattnet här och bildar en utbredd källgrund under matjordslagret, såsom vi hafva anmärkt ofvanför pag. 32. Enligt hvad ofvanför blifvit anfördt, kunna vi karakterisera verksamheten i täckta diken sålunda, att de skola afleda källvattnet i jorden, de öppna dikena deremot det så kalla- de dagvattnet. Häraf följer således, att det är rationelt att afbryta de källor, från hvilka vattnet tränger till alfven, om sådant är möjligt. I sådant afseende framställa sig 2 utvä- gar: 1:o att afskära sådana under jorden förekommande vattenströmmar, som tillföra vatten, och 2:0 att förekomma regnvattnets inträngande till alfven. Det förra kan ske ge- nom så kallade nack- eller laggdiken till erforderligt djup, det sednare genom tegdiken vårdade, på sätt vi ofvanföre meddelat. Om nu åkerjorden lätt genomsläpper vattnet, kan icke allt vatten afledas genom öppna diken. Vattnet trän-

38

ger genom de genomsläppande lagren och, om under dessa befinnas ett icke genomsläppande lager, stadnar vattnet här, det blifver stagnerande, d. ä. hydrostatiskt, och kan nu, om matjordslagret icke befinner sig på andra sidan om gränsen för det ofvanliggande jordlagrets kapillära stigningszon, skada de växter som äro föremål för kultur. ”Taga vi härvid ännu i betraktande, att, under de klimatiska förhållanden som äga rum i Finland, nederbörd genom regn är ymnig och uthål- lande om hösten, och att om våren riklig qvantitet vatten tillföres jorden genom de betydliga snömassornas smältning, finner man lätt, att öppna diken dessa årstider äfvensom om sommaren, vid de häftiga åskregn, som icke sällan inträffa, uppfylla ett hufvudsakligt vilkor för vattnets afledande från den odlade jorden. Men att fortsätta dessa axiomatiska be- traktelser blir för författaren och läsaren tröttande.

Jag tror mig sålunda hafva ådagalagt nödvändigheten af öppna diken under de klimatiska förhållanden, som råda i vårt fädernesland. Men af hvad jag ofvanför anfört, finner man äfven, att sådana fall kunna förekomma i naturen der, i anseende till vattensjuk alf, hvilken innehåller mer eller mindre utsträckta källor, öppna diken icke så fullständigt, som nödigt vore, kunna afleda vattnet. I sådana fall, böra täckta diken tillika användas, för att afleda det vatten som finnes i alfven, hvilket icke kan finna aflopp genom sådana tegdiken som vi förordat. Detta förfarande är rationelt, och kan man sålunda förklara den fördel, som flere landthushål- lare vid åtskilliga tillfällen, och sednast vid det nyligen af- slutade sjette finska landtbruksmötet i Helsingfors, erfarit af hos dem verkställd drainering. Men dessa skulle äfven på sådan jord, enligt min förmodan, hafva skördat ännu större fördel af sitt åkerbruk, om de tillika skulle hafva underhål- lit tegdiken, på sätt jag ofvanföre meddelat. Några anföra såsom en fördel, att de genom tegdikenas igenläggande in- besparat en betydlig del af sin åkerjord. Vi svara, åker- areal fattas icke i Finland, och kunna med skäl instämma i marskalk Bugeauds yttrande till en af Frankrikes största agronomer M. de Gasparin, hvilken ville väcka marskalkens

39

intresse för jordbruksarbeten ”Vårt fäderneslands väl for- drar icke någon förökning af fruktbärande fält, utan en utveckling och förbättring af brukningssättet på redan od- lad mark.” >)

Vi hafva ofvanför anmärkt, att den påräknade skördens qvantitet och densammas säkerställande är beroende deraf, att vattnet så fullständigt som möjligt aflägsnas från en åker- jord, som gör anspråk på att anses rationelt vårdad. An- vändas öppna diken och vårdas dessa på sätt vi ofvanföre anfört, kan ett inträffande fel i ett eller flere af desamma af en uppmärksam jordbrukare observeras och utan dröjsmål rättas, men inträffar af en eller annan anledning ett hinder för vattnets aflopp i ett eller flere rördiken, kan sådant icke observeras och således icke i tid rättas, förr än den misslyc- kade skörden gifver anledning, att antaga något fel i de ned- lagde rören. Hvilken förlust kan icke redan af sådan anled- ning tillskyndas jordägaren? En förlust, som, genom bibehål- landet af öppna diken, kunnat förekommas, om ock villigt må- ste erkännas, att liktidig drainering af en åkerjord, i hvilken alfven besväras af vatten, är det enda sättet att, i den öka- de skördens intresse, fullständigt befria sådan åkerjord från besvärande vatten.

Sådan operation utesluter icke behofvet af öppna diken, hvilka väl icke ensamt för sig, men väl i förening med ned- lagde drainrör, kunna så fullständigt som möjligt afleda vatt- net från sådan åkerjord, som vi antagit. Dessa verka hvar- dera 1 olika riktning och komplettera hvarandra sålunda, att det vatten, som genom den ena dikningsmethoden icke kan afledas, afledes genom den andra. Naturens lagar kunna icke suspenderas, och sker detta likväl, straffas en sådan öf- verträdelse eller ett ringaktande af desamma på ett sätt, som tillskyndar den enskilde jordägaren större eller mindre för- lust, genom felslagen skörd, allt efter graden af den öfver- trädelse, till hvilken han gjort sig skyldig. Vi anse oss hafva

+) L. J. Trochu, Franska arméen år 1867. öfversatt af G. M. Stjernsvärd. Stockholm 1868, pag. 156.

40

anfört tillräckliga skäl, för att ådagalägga vigten deraf, att, vid tilltänkt drainering af en åkerjord, fästa noggrann upp- märksamhet vid aila de fysiska lagar, som härvid äro verk- samma, med fästadt afseende å för handen varande lokala förhållanden. Härvid bör äfven pröfvas, huruvida af den till- tänkte operation kan vinnas den tillökning af skörd, att den- samma kan betäcka de kostnader, hvilka härmed äro före- nade, och kunna, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, beräknas i rundt tal till 100 mark för geometriska tunlan- det. Vinnes af en väl vårdad åkerjord med öppna diken en skörd af 9—10 tunnor säd från tunlandet, draga vi icke i betänkande, att anse en så beskaffad jord, icke genom drai- nering, vinna en sådan förbättring, att draineringskostna- den genom densamma kan betäckas. Sker detta, och igen- läggas tillika de öppna tegdikena, nedsättes den förut gynn- samma skörden till sådan grad, att jordägarens oekonomi- ska välstånd kan äfventyras. Utfaller deremot skörden i en jord, som blifvit omsorgsfullt vårdad med öppna diken, icke högre än 4—6 tunnor säd från tunlandet, är detta ett säkert tecken dertill, att sådana lokala förhållanden förekomma i alfven, att vattnet icke fullständigt kan afledas från jorden medelst öppna diken”). I sådan händelse är det rationelt, att noga undersöka orsaken till den svaga skörden, och, om orsaken befinnes vara i alfven stagnerande vatten och mat- jorden befinnes inom det underliggande jordlagrets kapillära stigmingszon, med godt mod företaga jordens drainering, i öfverensstämmelse med för denna operation gällande fysika- liska principer.

Säkert är, att respekterandet af de fysikaliska lagarne vid jordbruks företag, medför en rik skörd såsom ersätt- ning för det nedlagde arbetet. Att förfäkta draineringens absoluta förträfflighet under alla lokala förhållanden, kunna vi, med ledning af hvad vi ofvanför anfört, icke gilla, och

”) Vi anse oss böra fästa vigt dervid, att vi förutsatt der åker- Jorden blifvit med omsorg vårdad; ty vi hafva oss väl bekant, att åker- jord förekommer som, till följe af icke omsorgsfull vård, icke gifver högre skörd,

41

återstår för oss, att endast beklaga den jordbrukare, som lå- ter sig dåras af ett sådant råd. Tempus docebit. Vi upp- ställa i detta afseende såsom axiom: Bationalism i jordbru- ket leder till välstånd, irrationalism till ekonomiskt obestånd.

Vi hafva ofvanför meddelat, att den atmosferiska luf- tens tillträde till den odlade jorden, på densamma utöfvar ett välgörande inflytande, emedan härigenom den kemiska oxidationsprocess, som omsätter de växtnärande ämnen jor- den innehåller till sådana föreningar, som äro lösliga i vat- ten, härigenom blir möjlig. Häraf följer att drainrör, som nedläggas i sådan jord, hvarest de icke kunna afleda öfver- flödigt vatten, såsom förhållandet är i en plastisk lerjord, då de icke innehålla vatten, fyllas af luft. Man inser lätt, att denna jord blir åtkomlig för den yttre luften, hvaraf följden är, att en oxidationsprocess genom desamma kan inledas i detta från luftens inflytande utestängde jordlager. Väl be- kant är att här förekommer jernoxidul "), hvilken bildar i

+) Se några betraktelser öfver jernets naturalhistorie, med af- seende isynnerhet å sjö- och myrmalmens uppkomst och beskaffenhet af ÅA. E. Arppe, offentliggjord i öfversigt af finska Vetenskaps-Socie- tetens förhandlingar 1868—1869 pag. 100. En intresseväckande af- handling, från hvilken vi icke kunna neka oss nöjet, att citera hvad förf. anför i slutet af sin afhandling. ”Huru outtömliga de förråder af jern än må anses vara, som bergmassorne sluta i sitt inre, outtöm- lige i detta ords stränga bemärkelse äro de sannolikt icke. Jernets användning tilltager för hvarje sekel, med hvarje år. Vi bygga nu af jern våra vägar och fartyg, våra efterkommande skola finna sin uträkning vid att hafva sina bostäder af jern och att låta denna me- tall i otaliga fall inträda i bruk i stället för sten och träd. Det kom- mer en dag då jerngrufvorna äro uttömde. Men det jern, som blifvit förbrukadt, har dock icke kunnat komma bort från jorden. Det fin- nes der qvar, ehuru såsom stoft kringströdt i de lösa jordlagren. Der förvandlas det genom upptagande af syre och vatten, till rost och ockra; det råkar ut för förmultnande växtämnen, hvilka omsätta det till jernearbonat, i hvilken form det föres till sjöar och källor, för att gifva upphof åt sjömalm. Sålunda kan det hända att sjömalmer i en aflägsen framtid komma att hafva för jerntillverkningen en större betydelse än de för närvarande äga. Så se vi äfven på jernets och dess malmers historie, huru det som i naturen förstöres, lefver upp i andra former igen”, hvilket skönt kretslopp äfven här!

42

vatten lösliga salter, som kunna i denna form, till stor skada för vegetation, upptagas af de odlade växterne. Genom den yttre luftens inflytande syrsättes oxidulen till oxid, hvilken bildar i vatten icke lösliga salter, som således icke kunna upptagas af de odlade växterne, och sålunda icke utöfva ett skadligt inflytande på vegetation. Att likväl för detta ändamål drainera, torde icke kunna antagas såsom förenligt med jord- brukarens intresse, då, såsom väl bekant, ingen af de hos oss odlade sädesslagen utsträcker sina rötter till alfven, de- samma således icke kunna besväras af den här förekomman- de jernoxidulen, om den icke kapillariskt kan uppstiga till matjordslagret.

Svaret på den fråga vi uppställt blifver således: att åkerjordens drainering, i sådan händelse att matjordslagret hvilar på en likartad plastisk leralf, är irrationel, men att denna operation, då alfven innehåller ett icke genomsläp- pande lager på sådant djup, att det å detta lager stagne- rande hydrostatiska vattnet, i öfverensstämmelse med kapil- laritetslagarne, kan uppstiga till matjordslagret och icke kan genom öppna diken aflägsnas, är rationel. I sammanhang härmed upprepa vi, att rationalism i jordbruket medför ökad, irrationalism deremot minskad skörd från geometriska tun- landet. Det praktiska resultatet häraf är, att en jordbrukare vid tilltänkt drainering, förenad med igenfyllandet af förut begagnade tegdiken, förr än han företager denna för hans oekonomiska välstånd vådliga operation, må taga i nog- grannt betraktande alla de fysiska egenskaper, som lokalt utmärka den jord, han ernar torrlägga genom drainering; ty vattnet flyter och silas genom jorden, i närmaste öfver- ensstämmelse med fysiska lagar.

Ett arbete i det praktiska lifvet, som underskattar gäl- lande naturlagar, är irrationellt; att lämpa arbetet i öfver- ensstämmelse med dessa är rationelt.

Mineralogiska bidrag. Af H. A. Kullhem.

Vid ett besök å Raseborgs ruiner sommaren 1869 ob- serverade jag på murarne derstädes ganska rikligt en ore- digt kristalliserad saltmassa, som jag i början tog för Nitro- caleit, men sednare, då mineralet förvittrat till ett mjöllikt pulver och redan derigenom bevisat sin ifrån Nitrocaleit af- vikande beskaffenhet, fann jag vid närmare undersökning att det var kolsyradt Natron.

Mig veterligen har Soda förut ej blifvit observerad i Finland och torde väl mera sällan förekomma såsom utvitt- ring på murar.

Det för Sjöskum ansedda mineralet, som förekommer vid Salmistomäki i Tammela, har af mig blifvit analyseradt med följande resultat:

1 Nattens a 12,00 proe. 12,43 proc. Kiselsyra ? Mo 42,82 42,48 frerjördit. noch. | | 0,90 : DÖR Jean: a SEE f BIO Magnesia . .... A048 0 INO Ng

Vid upphettning i slutet rör afger mineralet vatten och mörknar, för blåsrör i tång smälter det i tunn splittra i kan- ten och vid behandling med utspädd saltsyra sönderdelas det med lätthet.

Kemiska sammansättningen äfvensom öfriga reaktioner ådagalägga således att mineralet är Serpentin.

Såsom en ny fundort för det i vårt land mera sällsynta mineralet Markasit kan jag anföra Hopiavuori eller Tilasin- vuori kopparskärpning i Tammela.

Detta mineral förekommer der insprängdt i qvarz så- som mycket spröda klotformiga eller afrundade aggregater af radierande finstänglig sammansättning. Sp. v. = 4,9. Be- handladt med vatten afger mineralet jernvitriol.

Notis, rörande den nyaste kometen (1870 IV).

Den 23 November innevarande år upptäckte doktor A. WiINNECKE i Karlsruhe tidigt om morgonen. icke långt ifrån stjernan y i konstellationen Virgo, en ny liten komet, som, tack vare de snabba telegrafiska förbindelserna, redan dagen derefter kunde observeras på andra observatorier. De be- räkningar af kometens bana, som hittills blifvit anställda, gifva vid handen, att densamma uppnår sitt perihelium den 20 Dec. kl. 10 f. m., då afståndet ifrån solen nedgår ända till 0,383, d. v. s. till något mindre än Merkurii medelafstånd ifrån solen. Perihelii longitud utgör 186”, den uppstigande nodens longitud 959; banans lutning mot ekliptikan är 1472, d. v. s. kometens rörelse är retrograd. Af denna banberäk- ning framgår att kometen för närvarande (i medlet af De- cember) är synlig vid aftonhimmeln i sydvest, men endast under ganska ogynsamma förhållanden, isynnerhet för vår dimmombhöljda hafshorizont. Den 20 Dec. går den ned kl. 5t 54m vidpass 3 timmar efter solen, den 30 Dec. kl. 4! 33” eller 1!/, timme efter solen. Ehuruväl dess glans har tillta- git alltsedan tiden för dess upptäckt ända till medlet af De- cember, torde man dock icke kunna se den med obeväpna- de ögon. På härvarande observatorium har icke ännu nå- gon observation af densamma kunnat anställas till följe af den ihållande töckniga väderleken.

A. Krueger.

Om finska ordet hama. Af Aug. Ahlqvist.

Ingen, som gjort någon bekantskap med den finska bi- belöfversättningen, har kunnat undgå att fästa sin uppmärk- samhet vid detta gåtlika ord. I folkspråket lärer det blott förekomma i någon del af vestra Finland, men är i det öf- riga landet fullkomligen okändt, såvida man ej lärt känna det ur bibeln. I denna begagnas det i kasus illativus och elativus till att uttrycka en förstärkning af den terminativa betydelse, som lokalkasus för betecknande af rörelse till ell. ifrån hafva, när de stå i förening med partikeln asti. Då terminationen kan gälla såväl rum som tid, anträffas ordet hama följaktligen tillsammans såväl med sådana substantiver, som benämna en ort, som med dem, hvilka beteckna en tid. Partikeln asti, som utgör det egentliga eller närmaste uttryc- ket af den terminativa betydelsen i detta slags konstruktio- ner, är stundom utelemnad, men alltid underförstådd. Ordet hama förekommer blott i singularis, äfven när det ord, hvar- med det står tillsammans och hvartill det utgör ett slags at- tribut, står i pluralis. Följande ur den finska bibelöfversätt- ningen hemtade exempel skola närmare belysa det sagda.

Illativus hamaan i förening med lokalkasus för betecknande af rörelse till, utaf ord, som benämna en ort: hamaan ailttarin sarviin asti, Ps. 118: 27: hamaan Hobaan, 1 Mos. 14: 15; hamaan siihen paikkaan, 1 Mos. 13: 3; ja tulit hamaan Eskolin ojan tygö, 4 Mos. 13: 24; ja katso, templin esivaate repeis kahtia ylhäältä hamaan alas, Matth. 27: 51. Anm. I de två sednaste exemplen är den lokalkasus för betecknande af rörelse till, hvarmed hamaan står före-

46

nadt, en translativus, ty partiklarna tygö och alas äro för- kortningar af tygökst, alaksi af stammarna tykö och ala.

Illativus hamaan i förening med lokalkasus för betecknande af rörelse till, utaf ord, som benämna en tid:

joka etsii isäin vääryyden lasten ja lasten-lasten päälle ha- maan kolmanteen ja neljänteen polveen, 2 Mos. 34; 7;

hamaan ijankaikkisuuteen vahvistan minä sinun siemenes, PS röd: NS

hamaan siihen pälvään asti, Matth. 24: 38;

ja tämä puhe on ääneksi otettu Juutalaisten seassa hamaan tähän pälvään asti, Matth. 28: 15.

FER.

Elativus hamasta i förening med lokalkasus för betecknande af rörelse från, utaf ord, som benämna en ort: sinun siemenelles annan minä tämän maan hamasta Egyptin

virrasta niin siihen suureen virtaan Phratiin asti, I Mos. 153808:

IV.

Elativus hamasta i förening med lokalkasus för betecknande af rörelse från, utaf ord, som benämna en tid: hamasta minun nuoruudestani, Ps. 129: 1; mutta hamasta Johannes Kastajan päivistä niin tähän asti, Matth. 11: 12; että teidän päällenne piti tuleman kaikki vanhurskas veri, joka vuodatettu on maan päälle hamasta vanhurskaan Abelin verestä niin Sakarian Barakian pojan vereen asti, Matth. 23: 35. Anm. 1. I det andra exemplet se vi singularformen hamasta stå tillsammans med det plurala pätivistä. Anm. 2. Orden verestä och vereen i det tredje exem- plet böra, ehuru icke betydande tid, förstås i denna mening, emedan de äro figurligen nyttjade.

47

Anm. 3. I uttrycket: hamasta nyt ja ijankaikkiseen, Ps. 115: 18, 121: 8 och 125: 2, står adverbiet nyt i stället för tästa hetkestä 1. pätvästä 1. ajasta.

Renvall uppgifver (och äfven Lönnrot, troligen efter honom), att äfven en kasus inessivus hamassa förekommer af ifrågavarande ord, och att denna form anträffas med de kasus, hvarmed varande ell. hvila betecknas, d. v. s. inessi- vus och adessivus. Så skall man, enligt dessa författare, säga: hamassa kirkossa ell. kirkolla. Då äfven partikeln asti, hvar- med hama följes åt, förekommer med dessa kasus, men detta blott uti sådana uttryckssätt som t. ex. kävin eller ajoin kir- kossa ell. kirkolla asti, är det troligt, att det är blott i detta slags uttryck som äfven ett hamassa kan förekomma och då i förening med de nämnda kasus för betecknande af hvila, varande. Detta slags konstruktioner äro dock att anse för sammandragna satser, och uttrycka egentligen äfven en rö- relse till, hvarför också asti kan förekomma i dem, ehuru det med sin terminativa betydelse omöjligen kan stå med andra lokalkasus än dem, hvilka beteckna en rörelse. Och med asti i förening kan väl hama också förekomma sålunda skenbart i inessivus, ehuru tanken innebär en illativ mening. Jag anser mig böra tillägga, att jag icke lyckats i bibelöf- versättningen anträffa något enda exempel på en sådan an- vändning af hamassa, som den af Renvall och Lönnrot vits- ordade.

Hvad är nu detta gåtlika hama för ett ord och hvad betyder det? På dessa frågor gifva våra lexikografer inga eller otillfredsställande svar. För den, som tagit någon no- tis om de sydjämiska språken, är ett sådant svar dock gan- ska enkelt. Vårt hama kan nemligen ej vara annat än iden- tiskt med liviska adjektivet ama, som betyder all, hel och hållen, i hvilken betydelse ju äfven det finska ordet före- kommer i de anförda exemplen. Ordet synes i denna ge- stalt och med denna betydelse tillhöra de jämiska språken, ty äfven den sydliga Estniskan har en partikel, som synes

48

vara en form af detsamma, neml. ammak, hvilket ord kon- strueras på samma sätt som hama med lokalkasus för rörelse och förstärker det terminativa i dessas betydelse, t. ex. ammak otsamni ända till slutet, ammak mere randa ända till hafsstranden, på Finska: hamaan loppuun asti, hamaan me- ren rantaan.

Hedeltemperaturen Dat. Maj. 1 + 552 2 + 60 3 + 5 4 + [Hy20 5 + dyna 6 + 3,54 i + 443 fo) + 5jö3 9 + 5,62 10 ++ 6,63 11 + 9Iaas 12 + Bj66 13 + 8 14 + 7,85 15 + 35 16 + 9I.ss i -F 815 18 + 10,04 19 + 10,63 2 + Ia 21 + 10,15 22 + Iaro 23 + 77,65 24 + si 20 + Ga 20 + 6,69 27 + I, 28 + Åse 29 + 3,94 30 + jo 31 + 3,69 Medium —+— ”7,e

(Celsii skala).

Juni. + 8,34 + Iiss + Is4

10,88 12,94 13.98 12,28

125 :99

+ SE EE SR RN AA Rn

Juli. Je 16.16 I4.:2 13,12 13.94 14.s3 13,84 13.3 15,66 15,66 15,56 17,05 183,08 16547 15,56 16,72 16,22 184 19,12 20,34 16,94 17,87 MEN 15,62 18.56 20,66 21,34

RR

49

i Helsingfors under Maj-—Augusti 1870

Augusti. + 20,00 + 20,00 + 20,16 + 20778 + 2147 + 16,54 + 15,22 + 16,66 jr 15,94 [6,94 19,44 15,38 13,00 13:44 14.06 11.08 10,66 Uls 11,50 10,63 I.59 10.9: 11.50 10.66 12,34 13,50

12:59

FA

50

Medeltemperaturen i Helsingfors under September--December 1870 (Celsii skala). Dat. September. Oktober. November. December.

1 + 10,74 + 10977 + La6 — 12,95 2 + 11.37 + 12,42 + 0,34 — 5,38 3 + 13,69 + I76 + Lio + 0,35 4 + 13,6 + 2,75 -F 107 — 5jo7 ö + 12,43 + 5,03 — 0,26 — 48 6 + 12,97 + 45 — 0,20 — ' 0j83 z -- 13,65 +F Ju + Log — 8443 8 -F 13,51 + 193 + Oas — 14,44 9 -F 12,0 + 134 + Loc — 15,69 10 + 11,49 + 240 + 2,04 — 7,58 11 + 11,07 + 0,54 + Lag = gp 12 + Ser + 150 + 3,07 — 9Ij37 3 + 329 + Ba + 3,02 — 6394 14 + Sj23 — 0,58 + 3,38 — djärv 15 + Sys + 139 + Iyj9 — 40 16 + 454 + 189 + 2,30 — 5,09 Lv + 5,96 + 2,20 + 248 = 9,64 18 + 6,86 + Ij06 + 269 — 20,25 19 + 9I60 + Loe -F 2,98 — 26,10 20 + 704 + Is -F Oss” — 23,16 21 + 4,93 + 483 -F Oe — 23,52 22 -+ 6,66 + 2,89 + ao — 1Lö 23 + 10,92 + 2,63 + 5,40 — 13,65 24 + ILo3 + Ina + 2,99 — 16,59 25 + 11:44 + dar + dos — 24,62 26 + 11,35 + 568 + 492 — 15,09 27 + 10,43 + [I,44 + 2,98 — 6,60 28 + 10.98 + Asa — Le — 13.05 29 + Iaac + dya7 — 81 — 18,22 30 + 10,33 + är — 11,00 — 9,38 Hl + Ij49 Å — H,57 Medium —— 9,95 + I,64 + 122 — 110

Hi

Medeltemperaturen i Helsingfors för året 1870.

TIER NE SRF OR EEE — 404 [REDAN R ie es SSR — 10,07 IFA 2 ser 0) Sienna — 407 April s) enes Fer ns TSK ten KOR SETS a + 3.10 Maj ER TORD Däck de ELI LÄG + (328 Å TGN UEsor a AD ot FO OSA + 13,94 JUL AI SINGING + 17,34 VÅTT S US blont oe Lar Aes es + Il4.23 Deptemher (< ske ere ls ss se + 9I,95 ÖKtoberosit a. MER oc cde + 3,64 INOVEmDEe Cs ca so oe ERS + Loo TCGSniNer so von. VIK — 11,a

Medium för året. . .. + I,43

H. G. Boremuwus.

WW ln mi MOA

EXT Mi AR RTR IG oibalkr Vi 2

MENADE NV

j SE | å äp PR i ” Å sd : é gå ' (16 . är h | > FÅ Å Vv, ob Fila

LU | é å W - a ; SONERA Er nerna ; EN SVE

Öfversigt af förhandlingarne

1871, Januari —Maj.

Sammanträdet den 23 Januari.

Föräringar till Societetens bibliotek hade anländt från följande lärda samfund: Vetenskaps-Akademierna i S:t Pe- tersburg och Berlin, Naturforskare-Sällskapet i Moskwa, Sach- siska Vetenskaps-Societeten och Astronomiska Sällskapet i Leipzig, Geologiska Riksanstalten och Antropologiska Säll- skapet i Wien, Naturhistoriska Museum i Klagenfurt, Natur- vetenskapliga Föreningen i Greifswald, Finska Läkare-Säll- skapet och Finska Litteratur-Sällskapet; hvarjemte hr Hjelt öfverlemnade en af honom i Nordiskt Medicinskt Arkiv pu- blicerad afhandling med titel: Om de sednaste tyfus-epide- mierna i Finland och de dervid vunna patologiskt-anatomi- ska resultaten.

Societeten hade vidare fått emottaga termometer- och barometer-observationer anställda under förlidet år i Sodan- kylä, Kajana, Mariehamn, Lampis och Uleåborg samt klima- tologiska anteckningar från Kyrkslätt, Lampis, Rovaniemi, Öfvertorneå, Uleåborg, Janakkala, Nådendal och Kemi, äf- vensom vattenhöjdsobservationer anställda vid Porkala, Ly- pörtö, Lökö, Hangöudds inre, Jungfrusunds och Utö lotsplat- ser samt skeppsdockan vid Helsingfors.

En af docenten d:r Donner författad och å hans vägnar inlemnad afhandling med titel: Der Mythus vom Sampo god- kändes till införande 1 Akterna.

Hr MÄKLIN framhöll såsom en anmärkningsvärd före- teelse, att råkan (Corvus frugilegus L.), som är en flyttfogel

2

54

och under vanliga förhållanden vid den kallare årstiden dra- ger sig till de sydligare delarne af Europa och norra Afrika, under denna hos oss särdeles stränga vinter i större eller mindre skaror nästan samtidigt visat sig på flere skilda stäl- len inom landet. Talaren omnämnde, att dylika afvikelser beträffande denna fogels vistelse under den kalla årstiden redan förut blifvit antecknade, samt att prof. Sundevall till förklarande häraf uttalat den förmodan, att råkor, hvilkas bon om våren blifvit förstörda i någon sydligare trakt, un- der sökandet efter ny bostad råka vilse och sålunda förirra sig till långt nordligare trakter, der de äfven stundom öfver- vintra.

Hr Mäklin omnämnde tillika, att han såsom föräring till Universitetets samlingar af inhemska naturföremål genom lektor Arrhenius i Åbo fått emottaga en af baron 8. W. von Troil i Nousis socken den 29 sistlidne Oktober skjuten hvit varietet af Garrulus glandarius L., hvilken i afseende å färgteckningen företer en viss molsatts till en af hr Mäklin i Societetens Öfversigt förut omnämnd och i korthet beskrif- ven albino-varietet af samma art. |

Hr KRUEGER meddelade ur ett enskildt bref från den amerikanske astronomen d:r GounLp några notiser angående ett tillämnadt astronomiskt observatorium i Cordoba, hufvud- stad för den Argentinska republiken i Syd-Amerika. TInitia- tivet till detta företag har utgått från republikens nuvarande president d:r Sarmiento, hvilken förut såsom sändebud vistats i Washington och derstädes lärt känna d:r Gould, hvars ve- tenskapliga sträfvanden lifligt intresserat honom. Sedan nö- digt anslag blifvit utverkadt, inbjöds Gould att organisera det nya observatorium. För sådant ändamål reqvirerades bland annat en meridiancirkel från Hamburg; andra instru- menter anskaffades i Amerika. Efter en resa företagen i sistl. Juli månad till England och Tyskland begaf sig Gould öfver Liverpool till Buenos Ayres och anlände lyckligen till Cordoba, der han i December var sysselsatt med uppförandet af observatoriibyggnaden. Närmaste ändamålet med denna hans expedition är att fortsätta Argelanders zonobservatio-

[sb] [vb

ner samt att tillika genomföra en klassifikation af södra him- melns stjernor efter storlek och konstellationer, göra obser- vationer beträffande solens fysiska beskaffenhet m. m. Men derjemte kan man hoppas, att södra hemisferen i följd häraf skall riktas med ett nytt stående observatorium, på samma sätt som den amerikanska expeditionen till Chili i början af 1850-talet gaf anledning till grundläggandet af observatorium i Santiago. |

Hr HjJELT gjorde ett meddelande om lunginflammatio- ners förekommande i Helsingfors, bedömda efter liköppnin- gar verkställda under 10 år. Bland 1000 obduktioner före- kommo inalles 72 fall af primär krupös pneumoni, eller in- alles 7,2 ?/,. Af primär bronehopneumoni voro 12 fall an- tecknade. Den kroniska pneumonin förekom öfverhufvud i 75 fall, medan den kan antagas hafva utgjort dödsorsak en- dast i 59 fall. Öfverhufvud befanns alltså lunginflammation hafva utgjort dödsorsaken i ett annat fall, motsvarande 14,3 ”/,.

Sammanträdet den 20 Februari.

Föräringar till biblioteket anmäldes från Vetenskaps- Akademien i S:t Petersburg, Matematiska Sällskapet i Moskwa, Vetenskaps-Societeten i Upsala, Universitetet i Lund, Geolo- giska Riksanstalten i Wien, Sällskapet pro fauna et flora fennica samt Finska Läkare-Sällskapet.

Jemte skrifvelse af den 17 i denna månad hade Direk- tören för lots- och båkinrättningen meddelat Societeten an- teckningar öfver de vid Söderskärs, Hangö och Skälskärs fyrbåkar under loppet af sistlidne år anställda meteorologi- ska observationer.

Derjemte hade BSocieteten fått emottaga termometer- och barometer-observationer från Torneå, Seinäjoki, Sorda- vala, Mustiala, Kuopio, Salo och Karstula, termometer-obser- vationer från Piippola och Kides, klimatologiska antecknin- gar från Karstula, Orimattila, Seinäjoki, Kides, Eura, Utsjoki,

56

Salo köping och Asikkala samt vattenhöjdsobservationer från Rönnskärs lotsplats.

Hr AHL0ovisT inlemnade följande tvenne uppsatser till införande i Öfversigten: 1) Vestfinska ordet ”syltä” och 2) Några Östersjö-öars finska namn.

Hr LaAGUs omnämnde, såsom tillägg till ett förut gjordt meddelande om kilskriftforskningen, några nyare undersök- ningar företrädesvis af Lepsius, hvilka dels bekräfta, dels be- rigtiga de genom sagde forskning vunna upplysningarne be- träffande den bibliska kronologin.

Hr HjJeut refererade d:r Toldt's nyligen offentliggjorda undersökningar rörande fettväfnadens utveckling och bety- delse för djurorganismen. I motsats till den hittills rådande åsigten, enligt hvilken fettväfnaden vore blott en utveckling af bindväfnaden, som skulle fylla sig med fett, framgår af dessa undersökningar, att fettväfnaden utgör ett sjelfständigt organ med egna blodkärl och ett i sig afslutet kapillarkärl- system. Detta visar sig isynnerhet vid den första utvecklin- gen, men mindre tydligt i ett sednare stadium. Vid afmag- ring resorberas innehållet af fetteellerna, men desamma per- sistera i sin egendomlighet. Fettcellernas protoplasma synes ega förmåga att vid tillgång på riklig näring frambringa fett, liksom en körteleell sitt sekret, men när behofvet af oxider- bara ämnen i organismen blir större än tillförseln, afgifva detsamma i ämnevexlingens tjenst.

Ordföranden hr SNELLMAN meddelade, såsom bidrag till belysande af finska förhållanden i medlet af förra seklet, en notis rörande Carl Krook.

Sammanträdet den 20 Mars.

Såsom gåfvor till Societetens bibliotek anmäldes sär- skilda publikationer af Vetenskaps-Akademierna i Berlin och Mänchen, Antropologiska Sällskapet i Wien, Vetenskaps-So- cieteten i Görlitz, Läkare-Sällskapet i Grätz, Die gelehrte

DU

Estnisehe Gesellschaft i Dorpat samt Finska Litteratur-Säll- skapet.

Meteorologiska observationer hade blifvit insända af professoren Elfving i Åbo samt från Runsala af Kejs. Finska Hushållningssällskapet.

I skrifvelse af den 3 i denna månad anhöll Société en- tomologique de Belgique i Briässel om utbyte af skrifter med Societeten. hvartill bifölls.

En af lektorn vid landtbruksinstitutet i Mustiala mag. H. A. KULLHEM insänd afhandling iiber eine neue Nitrosäure godkändes till införande i Akterna.

Aflidne ingeniören M. v. WRriGcHts arfvingar hade till Societeten öfverlemnat dennes efterlemnade naturhistoriska anteckningar, ämnade att utgöra en fortsättning till hans ut- gifna arbete om Finlands foglar, med förfrågan huruvida dessa anteckningar kunde i Societetens Bidrag offentliggöras. Sedan Naturalhistoriska Sektionen, till hvars granskning nämn- de anteckningar varit remitterade, lemnat det utlåtande, att desamma väl innehölle noggranna iakttagelser och värdefulla upplysningar beträffande foglarnes drägter och lefnadsvanor m. m., men icke vore affaltade i den form, att de omedel- bart egnade sig för offentliggörande genom tryck, beslöt So- cieteten, att merberörde anteckningar skulle öfverlemnas till amanuensen mag. PALMÉN i afseende å nödig omarbetning och komplettering, hvarefter desamma kunde införas i Bi- dragen.

I anledning af den värdefulla gåfva, hvarmed H. M. Kejsaren nyligen täckts hugna härvarande zoologiska mu- seum, bestående i ett vackert exemplar af Bison europceus Ow., meddelade hr Mäklin några upplysningar rörande denna djurart, som på tyska är känd under benämningen Wisent och på svenska kallas bisonoxe. I Nilssons bekanta arbete ”Skandinavisk Fauna” är densamma beskrifven under namn af Bos bison L., hvarvid dock måste anmärkas, att Linné i tionde upplagan af ”Systema Naturae” under detta namn be- skrifvit ett annat närbeslägtadt, endast i Amerika förekom- mande species, vanligen benämndt Bison americanus Gm.

Hr von BECKER redogjorde för några af d:r Berustein i Leipzig nyligen utförda undersökningar rörande pankreas- körtelns fysiologiska betydelse.

Sammanträdet den 17 April.

Föräringar till biblioteket anmäldes från Vetenskaps- Akademierna i S:t Petersburg och Berlin, Fysiska Central- Observatorium i S:t Petersburg, Medicinskt-Naturvetenskapli- ga Sällskapet i Jena samt Finska Läkare-Sällskapet.

Meteorologiska observationer äfvensom klimatologiska anteckningar för sistlidet år hade ytterligare kommit Socie- teten tillhanda från apotekaren Enckell i Jyväskylä.

Hr MÄKLIN meddelade en notis om Chlamydotis Mac- queen, hvarom närmare redogörelse utlofvades i en skild uppsats.

Hr LINDBERG förevisade en blommande qvist af Ilex Pa- raguayensis från botaniska trädgården, samt höll i samman- hang dermed ett föredrag öfver de thein- och theobromin- haltiga vexterna.

Hr MoBERG anmälde, att han enligt Societetens uppdrag granskat vattenhöjdsobservationerna för sistlidet år och ej funnit skäl till någon anmärkning om det sätt, hvarpå de blifvit verkställda, samt meddelade derjemte en sammanställ- ning af månadtliga medeltal af de observerade vattenhöj- derna.

Hr KRUEGER redogjorde för de åtgärder, som hittills blif- vit vidtagne för observerande af Venus” passage öfver solskif- van, som kommer att ega rum den 8 December 1874. Med afseende på den vigt observationer af detta fenomen inom Ryssland och särdeles i östra Sibirien kunna ega, har Veten- skaps-Akademien i S:t Petersburg för ändamålet nedsatt en komité, hvars sammanträden under sistlidne Februari månad talaren var i tillfälle att bivista. Dervid utsågos vissa huf- vudstationer för de tillämnade observationerna, sålunda att Uni-

59

versitetet i Dorpat skulle sända en expedition till Nertschinsk, Observatorium i Pulkowa en annan till Maimatschin eller Urga; en tredje expedition till Tschitah skulle enligt tala- rens förslag utrustas af det finska Universitetet. — Äfven i Tyskland hade likartade förberedelser vidtagits af den der- städes bildade Venus-komitén. Enligt ett af densamma ut- arbetadt förslag, hvars antagande ännu beror på riksdagens pröfning, skulle fyra stora expeditioner utsändas från Tysk- land, nemligen till Japan eller China, till ön Mauritius, till Kerguelens land eller Macdonald-öarne samt till ön Auckland eller Nya BSeeland.

Följande tvenne uppsatser anmäldes och komma med Societetens begifvande att ingå i denna Öfversigt: Under- sökningar öfver finska mineralier, II, af F. J. Wik, samt Meddelanden från Universitetets kemiska laboratorium af J. J. CHYDENIUS. :

Likaledes biföll Societeten en af lektorn vid landtbruks- institutet i Mustiala d:r KARSTEN gjord anhållan att i dess Bi- drag få offentliggöra ett af honom författadt större arbete med titel Mycologia Fennica.

Till ledamot af Vetenskaps-Societeten i dess Fysisk-Ma- tematiska sektion invaldes enhälligt Astronomen vid Central- observatorium i Pulkowa, hofrådet d:r HU60 GYLDÉN, och skulle kallelsebref för d:r Gyldén i vanlig ordning utfärdas.

Sammanträdet den 29 April.

Sedau Societeten på öfligt sätt begått sin årshögtid i universitetets solennitetssal, sammanträdde dess ledamöter till sluten session i fakultetsrummet. Efter det hr MoBER6 nu tillträdt ordförandeskapet, företogs val af viceordförande, hvil- ket utföll sålunda, att hr LINDBERG enhälligt utsågs till denna befattning.

60

Sammanträdet den 15 Maj.

Ingångna boksändningar anmäldes från Veteuskaps-Aka- demierna i S:t Petersburg och Berlin, Central-Observatorium i Pulkowa, Astronomiska BSällskapet i Leipzig och Antropo- logiska Sällskapet i Wien.

En af lektor NORDENSKIÖLD inlemnad afhandling om dyg- nets värmevariation i Hammarland på Åland föredrogs af ordföranden och godkändes till införande i Akterna.

Ordföranden hr MoBERG meddelade derjemte ett sam- mandrag af de under förlidet år anställda klimatologiska ob- servationerna.

Vetenskapliga meddelanden.

Om vestfinska ordet syltä. Af Aug. Ahlqvist.

I Vestfinskan eller Tavastlänskan eller rättare Finskans jämiska dialekt förekommer ordet syli gen. sylen famn, famns- mått i formen syltä gen. syllän, hvilken gestalt återfinnes i det estniska säild gen. sälla famnsmått, som förekommer jemte silt, sile famn, sköte. Att detta syltä (sild) står i nära förvandtskap med syli (sili), är påtagligt, men af hvil- ket slag är denna förvandtskap? Det naturligaste vore, att syltä (sild) skulle utgöra ett derivat från syli (Sili); men en sådan derivationsform, som vi här skulle anträffa, före- finnes ej i språket. Min mening är. att syltä (sild) är in- genting annat än kasus infinitivus sing. af det ursprungligare syli, och att språket för den. speciela betydelsen famnsmått substituerat denna form, som vid angifvandet af längdqvan- titeter mest begagnas, såsom en fullkomligen ny ordstam.

Till detta antagande ledes jag af följande omständig- heter. Uti Estniskan förekomma äfven några andra fall der- af, att kasus infinitivus af ett ord upptages i språket såsom en ny ordstam, hvilken då bildar en annan gestalt eller en afart af det förra. Detta är fallet med orden roht, toht, hvilka, ehuru rätteligen infinitiv-kasus af orden rohi, toli = f. ruoho, tuohi, äro sjelfständiga stammar och böra betraktas såsom afarter af dessa; i betydelsen är ingen skilnad. I Fin- skan är denna företeelse, utom i förevarande fall, sällsynt. Dock har jag hört i en trakt, hvarest ordet ruuhi är okändt, i den bekanta visan sjungas: ”ei ole ruuhtaa rannalla”, så-

S NL

62

som om infinitiven ruuhta skulle vara en nominativ eller en ”ordstam, hvaraf ruuhtaa är en ny infinitiv. — En med ifrå-

et gavarande fall beslägtad företeelse är, att kasus adessivus "> tjenar till utgångspunkt för derivater d. v. s. af språket be-

traktas såsom en sjelfständig ordstam; sådana derivater äro t. ex. påällikkö och påäällimmäinen från adess. påällä af pää, jumalallinen och ihmisellinen af adess. jumalalla, ih- mäisellä.

63

Några Östersjö-öars finska namn.

Af Aug. Ahlqvist.

I de finska läroböckerna uti geografi ser man allt ännu åtskilliga floder, sjöar, öar och andra geografiska föremål i grannländerna benämnas med slaviska eller germaniska namn, oaktadt de hafva genuint finska sådana, af hvilka de förra vanligen äro förvridningar. Så skrifver man Onega, Svirr, Wadsö i stället för de genuina Ääninen, Syväri, Wesi- saari. Detta är fallet äfven med namnen för öarne kring den estländsk-lifländska kusten. Här har man dock, hvad de stora öarne Dagö och Ösel beträffar, gått till en motsatt ytterlighet; man har nemligen fingerat för dem alldeles nya namn och helt poetiskt omdöpt dem till Päiväsalo och Y ö- salo, en fiction, som har sitt ursprung från ett skämt af en finsk författare, men i verkligheten saknar all grund.

För att i min mån bidraga till kännedomen af dessa öars genuint finska och verkliga namn och sätta de finska geograferna i tillfälle att undvika sådana af främmande ur- sprung, vill jag här ur estniska källor meddela de estnisk- finska namnen och uppräknar dem i den ordning, hvari ifrå- gavarande öar ligga från öster åt vester och söder. De äro och heta:

Ekholm e. Mohnisaar, f. Mohninsaari:

Wrangelsholm e. Pranglisaart, Rannilaad;

Wulffs Insel e. Aegne- Il. Aegnasaat, Salmesaar, f.

Salmisaari;

Nargö, t. Nargen e. Naisaar, f. Naissaari;

Odinsholm e. Osmussaar, f. Osmus- Il. Osmonsaari;

Nuckö e. Noa-Roofts, f. Nuka-Ruotsi, Il. Nukasaari;

Wormsö e. Wotmsisaar, e. Hiju- I. Hijo-Roots, f.

Wormsinsaari, Hiiden-Ruotsi;

Dagö, t. Dagen I. Dagden e. Hiju- I. Hijomaa, f. Hii-

denmaa:

64

Ösel e. Kuresaat, Saaremaa, f. Kuren- 1. Kurjen-

saari, Saaren maa;

Mohn e. Muhu- 1. Muhomaa, f. Muhonmaa I. Mu-

honsaari;

Runö e. Ruhnusaat, f. Ruhnunsaari.

Äfven de svenska öarne Gotland och Öland hafva ett gemensamt estniskt-finskt namn. Detta namn är i Estniskan Ojamaa, som enligt Wiedemann nyttjas om den förra af dessa öar. Det motsvaras i Finskan af Woionmaa, hvilket anträffas såsom namn på Öland i Ljungo Thomassons finska öfversättning af Landslagen, Konunga-Balken, kapp. 1 och 12: Utan tvifvel äro dessa namn identiska, och Woionmaa upp- kommet af Ojamaa (hvilket kanske egentligen lyder Oija- I. Oijomaa), genom samma slags spiration med v, som an- träffas t. ex. i vuotan, vuohi, jemförda med odotan, uuhi och som är ganska vanlig i våra språk. Och för lika obe- tvifleligt torde det kunna anses, att den estniska, ursprung- ligare gestalten af ordet har till original Ölands fornsvenska namn Eyland. Det finskt-estniska namnet synes således hafva uppkommit redan på den tid, när ordet ö i Svenskan ännu lydde ey.

Bidrag till belysning af finska förhållanden i medlet af förra seklet.

Bland de handskrifter, rörande den politiska sinnes- stämningen i Finland åren 1748--50, som blifvit anmälda till införande i Bidragen, finnas äfven meddelanden af en Carl Krook, sekreterare vid Generalguvernörs-embetet.

I 3:dje delen af ”Sveriges politiska historia från Carl XII:s död till statshvälfningen 1772”, tryckt senaste år 1870, meddelar författaren (Carl Gustaf Malmström) följande upp- lysning om denne Krook och hans förehafvanden.

Efter att hafva omtalat, huru Majoren H. H. Boije af Svenska styrelsen användes att efterspana Ryska förbindel- ser i Finland, tillägger författaren:

”Han var för öfrigt icke den ende kunskapare, som tjenade regeringen mot Ryssarne. Simolin”) trodde sig hafva gjort ett godt fynd, när han förmådde sekreteraren vid Ge- neralguvernörs-embetet i Finland, Carl Krook, att emottaga penningar och blifva hans korrespondent. Krooks syssla gjor- de honom nästan till en medelpunkt för de Ryska stämplin- garne i Finland. Många bref gingo genom hans händer; han försågs med en chiffer, som också begagnades af några andra; han skulle skaffa underrättelser om Rosens ++) för- svarsanstalter, om fästningsarbetena vid Helsingfors m. m. och fråga var t. o. m. att bortstjäla alla Rosens papper och sända dem till Ryssland. Men Krook handlade i samråd med Rosen och Tessin, hvilka sålunda genom honom hade ett godt tillfälle att få kännedom om Ryssarnes förehafvan- den? 0.8. v.

+) Ryska legationssekreteraren.

++) Riksråd, generalguvernör i Finland, Carl XII:s bekanta föl- jeslagare vid ridten från Turkiet.

66

Bland handskrifterna förekommer nu af samma Krook en ”tillförlitlig berättelse” om tillståndet i Finland — dock i Tysk öfversättning. Den är förmedlad genom Ryska mi- nistern i Stockholm, Panin, som der haft besök af Krook. I hans skrifvelse i ämnet omtalas såväl chiffern som planen att låta bortstjäla Rosen's hemliga korrespondens genom en hans betjent eller kammartjenare. Affären hade redan ko- stat 400 dukater och Krook hade fått löfte om 500 dukater utom förmonlig anställning — i Rysk tjenst förstås.

Men en kuriös omständighet är, att bland handskrifter- na finnes äfven en rysk öfversättning af ”Instruktion för Ge- neralguvernören i Finland.” Instruktionen saknar datum. Men den är försedd med följande anteckning: ”Bilaga till relation N:o 20 af d. 28 April 1749.” Om hvilken ”relation”? här är fråga, kan ur de föreliggande handlingarne icke af- göras. Bland dem -: förekommer väl i utdrag en skrifvelse från Panin af anfördt datum. Men såvidt utdraget sträcker sig, innehåller det intet om instruktionen. Att denna skulle blifvit meddelad af Krook, kan väl icke påstås. Men allde- les otroligt förefaller det icke — ehuruväl tiderna i Sverige voro sådane, att Panin kunnat få del af instruktionen tidi- gare, än generalguvernören sjelf. Anmärkas kan också, att i Krook's ”tillförlitliga berättelse” tillståndet i Finland be- skrifves sådant, att det borde mana Ryska regeringen att fortsätta med sina planer till landets skiljande från Sverige; och man har svårt att förstå, hvilken fördel den Svenska sty- relsen skulle haft af en såbeskaffad rapport — om denna verkligen är af densamma inspirerad.

Önskligt vore, att någon med den historiska urkunds- litteraturen mera förtrogen kunde upplysa, huruvida någon Instruktion för generalguvernör Rosen finnes i tryck offent- liggjord.

J. V. Snellman.

67

Bidrag till pankreas-körtelns fysiologi.

Uti sednaste redogörelse öfver arbeten utförda på fysio- logiska laboratorium i Leipzig förekomma följande intressanta meddelanden af d:r Bernstein.

För bestämmandet af sekretionshastigheten hos pan- kreas-körteln finnes blott ett medel, nemligen anläggande af fistlar. Såsom bekant har man begagnat sig af två slag af dylika: temporära och permanenta. De förstnämnda egna sig ej till nu ifrågavarande ändamål, både emedan de ej medogifva en tillräckligt länge fortsatt iakttagelse, som ock emedan djuren under observationstiden ännu ej hemtat sig från operationsföljderne. Emot bruket af permanenta fistlar hade åter Cl. Bernard gjort särskilda invändningar; så skulle dessa, till följd af genom operationen framkallade sjukliga störingar i körteln, lemna ett tunnt pathoiogiskt sekret, sak- nande en del af de egenskaper, som tillkomma det normala pankreassekretet. Bernstein har numera visat att detta är ett misstag, samt att sekretet från de permanenta fistlarne icke allenast emulgerar fett och hastigt förvandlar stärkelse till socker, utan äfven smälter ägghviteartade ämnen.

Anläggningen af de permanenta fistlarne skedde sålun- da, att bukhålan öppnades genom en två centimeter lång snitt i linea alba i midten mellan proc. xiphoideus och naf- veln. Genom denna öppning uppsöktes duodenum och fram- drogs jemte den vid densamma fästade pankreasloben. Ut- försgången uppsöktes derpå under de densamma betäckande blodkärlen och uppklipptes med sax. Uti det sålunda bil- dade hålet infördes en blytråd, så att dess ena ända räckte in i tarmen och dess andra insköts ett godt stycke in i kör- teln, under det att midtersta delen sammanvreds och fick hänga ut genom öppningen i gången. Den sålunda inlagda tråden kunde till följd af sin T-form hvarken falla ut eller rubba sitt läge, ehuru den ieke fyllde hela gången och tillät

68

sekretet att obehindradt rinna ut. Efter det de utdragna par- tierne åter blifvit införda 1 bukhålan fästades tarmen i gran- skapet af pankreas utförsgången medelst några suturer vid bukväggen, så att den hopvirade midten af blytråden fritt hängde ut genom såret, hvarpå det sistnämnde ytterligare slöts med några suturer.

Förf. begagnade mest små hundar, emedan duodenum lättare hos dem kan nås genom såret. Operationsdagen bör hunden ej fått något att äta, på det tarmen och pankreas måtte vara mindre blodfyllda.

Tjugufyra timmar efter operationen aflägsnades suturer- na, hvaremot blytråden qvarlemnas, och en å två dagar sed- nare kunde redan den från fisteln utflytande saften samlas. För detta ändamål upphängdes djuret medelst remmar hori- zontalt, så att dess fötter just jemnt nådde det under det- samma stående bordet. Det befann sig sålunda i en half sväfvande, half stående ställning. En fisteln omfattande tratt, som mynnade i ett graderadt glasrör, tjenade till att upp- samla den utflytande saften, hvars höjd i röret aflästes hvar 5:te eller 10:de minut. Den uppfångade saften pröfvades hvarje gång på dess digererande egenskaper. Den visade alltid en hastigt saccharifierande inverkan på stärkelseklister, och smälte i de flesta fall äfven fibrin utan den ringaste ruttna lukt vid 409 CO. inom !/,—35 timmar.

Då såsom bekant pankreas-körteln hos hundar har tven- ne utförsgångar, af hvilka endast den ena är tillgänglig för operationen, kan naturligtvis blott en del af den inom kör- teln bildade saften erhållas ur fisteln, och således på detta sätt ej totalmängden af det inom en viss tid afsöndrade se- kretet mätas. Annat är förhållandet deremot då frågan gäl- ler vexlingar i afsöndringsmängden hos ett och samma djur. Ett till- eller aftagande i afsöndringshastigheten måste nem- ligen äfven blifva märkbar i den utflytande delen. Att detta äfven verkeligen är förhållandet bevisar den regelbundna vexlingen i mängden af det på olika tider och under olika förhållanden från samma djur vunna sekrelet.

Att denna regelbundna vexling står i direkt samman-

69

hang med upptagandet af föda, derom äro alla forskare ense. Fastställdt är det deremot icke, huru afsöndringen af pan- kreassaft förhåller sig under de olika stadierne af matsmält- ningsprocessen.

Sex af förf. med stor noggrannhet på skilda djur ut- förda observationsräckor visa att afsöndringen af pankreas- saft, som hos det hungrande djuret i det närmaste är lika med noll, redan inom första timman efter upptagande af föda uppnår en betydlig höjd, som på andra eller tredje timman stiger till sitt maximum, derpå faller något för att åter från femte till sjunde timman stiga, hvarefter den åter smänin- gom sjunker till dess den omkring femtonde timman återgår till noll.

Ofvananförda regelbundna vexel i afsöndringshastigheten kan ej gerna uppfattas annorlunda än beroende på reflex- verkan. Denna åter kan antingen tänkas såsom framkallan- de en förökad afsöndring, eller ock såsom upphäfvande ett hämmande inflytande. Sjelfva impulsen åter framkallas ge- nom retning af vissa delar af digestionsapparaten. Den för- sta och verksammaste impulsen afgifver födans inträde i ven- trikeln; detta bevisar afsöndringscurvans hastiga stigande straxt efter intagandet af föda. Knappt är första biten ned- sväljd för än dropparne från fisteln börja följa tätt på hvar- andra. I början af ventrikel-digestionen fortfar stegringen af afsöndringen oafbrutet, snart har likväl ventrikelns slem- hinna vant sig vid den retning födoämnena utöfva på den- samma och, då dessa sistnämnde dessutom begynna att iemna ventrikeln, sjunker småningom pankreas-afsöndringen mer och mer. Den andra mindre hastiga stigningen i afsöndrings- curvan infaller, såsom nämndes, på 6—7 timman efter upp- tagandet af föda, således vid en tidpunkt då digestionen in- om ventrikeln redan är slutförd, och födoämnena öfvergått uti duodenum. Denna öfvergång sker väl ej på en gång, men i alla fall mycket hastigare vid slutet än vid början af ventrikel-digestionen. Genom pylorus passerar slutligen äf- ven sådana gröfre och osmälta rester, som i början ej sluppo igenom. Härigenom framkallas nu en starkare retning på

6

70

tunntarmens slemhinna, hvilken retning åter åstadkommer den sednare stegringen i afsöndringen af pankreassaften.

Utom de genom upptagande af föda förorsakade regel- bundna vexlingarne, förekomma ännu andra mera öfvergåen- de och oregelbundna, hvilkas orsak dock ännu till det mesta är obekant. Dessa vexlingar äro likväl aldrig så betydliga att de skulle hafva till följd en stagnation i afsöndringen. Undantag från denna regel bildar endast kräkning, hvarige- nom afsöndringen alldeles eller i det närmaste upphör. Detta redan af Bernard och Weinmann observerade faktum, som B. nu ytterligare konstaterat, har han begagnat såsom ut- gångspunkt för en undersökning om nervernes inflytande på pankreas-afsöndringen.

Af de till detta ändamål anställda försöken framgår: 1) att redan äckel förlångsamar sekretionen äfven om kräk- ning först inträffar långt sednare; 2) att afsöndringen under sjelfva uppkastningen nästan alldeles upphör; och 3) att för- långsamningen af afsöndringen ännu fortfar någon tid efter uppkastningen.

På en mekanisk förklaring häraf kan man ej tänka, alldenstund förlångsamningen icke inskränker sig endast till sjelfva uppkastningsmomentet, utan redan börjar före det- samma och äfven räcker ännu en tid efteråt. "Dessutom vore raka .motsatsen att vänta af trycket genom bukpressen. Allt tyder således på ett icke närmare bekant nervinflytande, och det i främsta rummet af den nerv, hvars retning framkallar kräkning, nemligen vagus. Frågan gäller således om ej sam- ma retning af vagus, som framkallar kräkning, äfven föror- sakar upphörandet af pankreas-afsöndringen.

Till ”utredandet häraf valdes hundar, som redan full- komligt hämtat sig efter anläggningen af pankreas-fisteln. Sedan det inflytande upptagandet af föda utöfvade blifvit konstateradt, preparerades under matsmältningsprocessen va- gus på ena sidan fram, hvarefter afsöndringshastigheten ob- serverades såväl utan som under retning af den blottade nerven.

Samteliga dessa försök gåfvo det resultat, att den cen-

71

iripetala retningen af vagus utöfvar en hämmande inverkan på afsöndringen af pankreassaften.

Högst sannolikt är att såväl det upphörande af sekre- tionen, som inträffar vid kräkning, som ock det efter artifi- eiell retning af vagus, beror af samma reflexverkan, förmed- lad genom ryggmärgen och sympathicus. Å andra sidan åter framkallar retning af ventrikelns slemhinna (genom införd föda ete.) sekretion af pankreassaft. Från ventrikeln utgå således tvenne hvarandra motsatta inflytanden på pankreas- körtelns verksamhet. Häri ligger dock ingen direkt motsä- gelse då ju ej hvarje retning af ventrikelns slemhinna fram- kallar kräkning. Man kan t. ex. tänka sig att de vagusfib- rer, som verka hämmande på pankreassekretionen, utbreda sig i pars cardiaca, som äfven står i ett närmare förhållande till kräkningsprocessen, under det att antingen hela eller åt- minstone någon del af den öfriga ventrikelslemhinnan kan innehålla fibrer, som vid retning äfvenledes på reflektorisk väg framkalla sekretion af pankreassaften.

Som i alla fall sekretionen af pankreassaft syntes stå under inflytande af tvenne olika slag af nervfibrer: hämman- de och irriterande, ansågos de nerver, som gå till pankreas, böra underkastas en direkt pröfning. Då emellertid direkt retning af dessa nerver ej lät verkställa sig, emedan öpp- nandet af bukhålan redan hade nästan ett fullkomligt upp- hörande af pankreassekretionen till följd, måste B. inskränka sig till genomskärningsförsök.

Pankreasnerverne åtfölja uteslutande artererne och des- sas förgreningar uti körteln, inom hvilken de ofta nog inne- hålla små inströdda ganglier. Dessa nerver stå i samman- hang med plexus hepaticus och gastricus, och kunna lätt ge- nom plexus coeliacus förföljas till splanehnici och vagi. Då således till följd af den anatomiska anordningen en genom- skärning af isolerade enskilda nerver lika litet kunde göras, som fullständig genomskärning af alla till pankreas gående nervgrenar, måste B. inskränka sig till genomskärning en masse af de hufvudartererne beledsagande nerverne, och iakt- taga de häraf förorsakade följderne på pankreas-sekretionen.

2

Utaf tio sålunda opererade hundar dogo fyra inom de operationen närmast följande tre dagarne. Af de öfriga sex kunde fem begagnas för iakttagande af pankreassekretio- nen, en deremot icke till följd af alltför ringa afsöndring. Detta förhållande är anmärkningsvärdt emedan utaf de med enkla fistlar utan nervgenomskärning opererade hundarne nära på hälften icke kunde begagnas för att de afsöndrade alltför litet.

Hos de med nervgenomskärning opererade observerade B. icke allenast en stegring i totalmängden af den secerne- rade saften utan äfven att de oberoende af upptagen föda fortfarande afsöndrade pankreassaft till den grad att det var omöjligt att hålla dem torra. Undre sidan af buken och in- sidan af låren voro beständigt våta af det utflytande sekre- tet. Äfven i dessa fall var kräkning constant åtföljd af be- tydlig förlångsamning af sekretionen.

För att ytterligare kontrollera det vunna resultatet, upp- preparerade B. på tvenne, på nyssnämnde sätt opererade, hun- dar vagus på halsen. Vid retning af sistnämnda nerv inträd- de icke ens en förlångsamning än mindre stagnation i af- söndringen hos pankreas, hvars förening med den hämmande nerven numera var upphäfd. i

Vid alla dessa försök medelst nervgenomskärning visa- de pankreas alltid stark rodnad och i två fall oedematös till- svällning. Dock lyckades det ej att afogöra huruvida vagus utöfvar något direkt inflytande på blodfyllnaden i körteln.

Curarisering af djuren visade äfven en mer eller min- dre stegring af pankreas-afsöndring.

Pankreassaft, samlad från hundar, hvilkas pankreasner- ver blifvit genomskurna och der afsöndringen sålunda var constant, visade, äfven då den togs från hungrande djur, sig ega förmåga att smälta ägghviteartade ämnen. Likaså ver- kade den af hungrande hundar medelst improviserade fistlar vunna saften kraftigt lösande på fibrin. En laddning af pan- kreas med digestionsferment, såsom en del fysiologer anta- git, kan således ej komma i fråga, såvida man ej vill antaga att en dylik laddning kan” fortfara i 20 timmar och deröfver.

13

I afseende på pankreassaftens halt af oorganiska äm- nen, anmärker B. slutligen, att densamma är oberoende af afsöndringshastigheten och i det närmaste liknar blodserums. För mekanismen af afsöndringen är detta så till vida af be- tydelse, som det derigenom blir troligt att en filtrering af blodets serum med dess salter eger rum genom pankreas, hvarvid körtelns specifika sekret tillika utspolas. Detta är så mycket sannolikare som pankreas specifika beståndsdelar förefinnas ingen annorstädes, men deremot alltid i betydliga qvantiteter uti sjelfva körteln.

Hl Jovi Becker:

74

Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter. Af F. J. Wiik. HI. ")

7. Bergarten på Walamo. Denna, tillförene betraktad såsom granit (Kutorga, Geogn. Beob. im sädl. Finland, 1851, p. 470. f.) är en mörk, genom förvittring delvis brunfärgad bergart, som, efter hvad jag funnit vid ett besök på denna ö, mycket påminner om hyperiten från Satakunda (1. ce. p- 31) ="). Den består hufvudsakligen af ett svart, ogenom- skinligt mineral, liknande augit, samt en ljusare färgad, ge- nomskinande triklinisk fältspatsart, hvilken sistnämnda är till mängden öfvervägande. Hvardera smälta för blåsröret: fält- spaten till ett ljusfärgadt, det augitlika mineralet till ett jern- svart glas. Den förra är synbarligen labrador, det sednare ater på grund af sin tydliga spjelkbarhet i en rigtning och sin betydliga hårdhet (5,5—6) hypersthen, och bergarten så- ledes hyperit (hypersthenit). Den sistnämnda beståndsdelen har Kutorga (1. ce. p. 49) helt och hållet förbisett, men i stäl- let uppger han deri något qvarz, hvaraf jag dock icke kun- nat finna det ringaste spår. Såväl labradoren som hyper- sthenen visa på sina ställen den för dessa mineralier egen-: domliga blåaktiga färgskiftningen. — Bergartens spee. vigt har jag bestämt till 2,84—2,89.

Såsom accessoriska beståndsdelar innehåller denna berg- art: ett gulgrönt för blåsröret trögsmält silikat, i form af in- sprängda korn (jernrik olivin), vidare små korn af ett svart, magnetiskt, halfmetalliskt glänsande mineral, som med fos-

+) Se Öfversigt af Finska Vet.-Soc. Förh. XI, p. 28.

++) Jag bör här rätta ett fel i uppsatsen om denna bergart, härrörande af misskrifning. Det heter nemligen der (1. c. p. 32), att hypersthenens spec. vigt är 2,11—3,24, bör vara = 3,24; 2,71 är nem- ligen spec. vigten af den fältspatsartade beståndsdelen.

75

forsalt ger en brunröd perla (titanjern), små oktaédrar af ett metalliskt glänsande, magnetiskt mineral (magnetjern) samt slutligen fina nålar af hexagonalform, hvilka till följe af sin litenhet icke kunna närmare undersökas, men enligt all sanno- likhet utgöras af apatit, ett mineral, som anträffats såsom in- blandning i hyperit (Zirkel, Lehrb. der Petrographie II p. 125).

Dessa inblandningar finner man vid närmare gransk- ning äfven uti hyperiten från Satakunda, och bergarten på Walamo är således i sjelfva verket ganska lik denna. Den skiljer sig blott genom en mindre tydligt utpräglad struktur, i det att fältspaten i Walamo-hyperiten i allmänhet icke har en så tydlig begränsning som den hos hyperiten från Sata- kunda, och derigenom äfvensom genom en något mörkare färg är svårare att särskilja från de öfriga beståndsdelarna.

8. Nickelglans från Lempålä (Sarvikais) är af kand. K. Collin till mineralkabinettet inlemnad, och är af intresse så- som varande det första nickelhaltiga mineral, funnet i Fin- land. Den förekommer insprängd i qvarz, är i friskt brott silfverhvit, men på ytan genom anlöpning gråsvart samt dess- utom vanligen omgifven af en grön förvittringsprodukt (nic- kelblomma). Den smälter för blåsröret till en jernsvart kula under ymnig utveckling af arsenikrök, ger i tillsmält glasrör ett rödbrunt sublimat af svafvelarsenik, i öppet arseniksyr- lighet samt svafvelsyrlighet; det rostade pulfret ger med bo- rax och fosforsalt reaktioner för nickel: perlorna äro i oxi- dationslågan smutsigt rödbruna, vid tillsats af salpeter blå- violetta, samt blifva behandlade med tenn på kol grå och oklara, och slutligen, efter den utfällda nickelns förening med tennet, vitriolgröna, hvilket antyder närvaro af något jern. I salpetersyra löser den sig under afskiljande af svaf- vel till en grön lösning, som ger nickelns reaktioner. — Dessa förhållanden bevisa mineralets identitet med nickelar- senikkis eller nickelglans.

9. Orthit från Esbo och Kyrkslätt. Detta i kemiskt hän-

seende så intressanta mineral har jag påträffat uti en peg-

16

matitgranit vid Sökö i Esbo. Den uppträder här i temligen stora, ehuru ofullkomligt utbildade kristaller af dels tafvel- formig, dels bredt pelarformig habitus. De äro på ytan matta samt omgifna af en brun förvittringsskorpa, men inuti svarta och af en fettartad glasglans; hårdheten är = 6; spec. vigten =23,45. För blåsröret uppsväller mineralet starkt, färgas härvid gulbrunt samt smälter derpå till ett svart magnetiskt glas; med fosforsalt ger det kiselsyreskelett samt en af jern färgad perla, som slutligen blir oklar; löser sig i saltsyra.

Vid Hånskby i Kyrkslätt har jag funnit, ehuru i ringa mängd, ett svart mineral, som efter hvad det synes är en förändrad orthit. Det skiljer sig från föregående genom en mindre glans i brottet och genom en något mindre hårdhet, hvilket kan tillskrifvas en högre grad af förvittring. För blåsröret smälter det under kokning till magnetiskt glas och förhåller sig äfven i öfrigt såsom orthit.

10. Undersökning af finska orthoklasvarieteter. Med an- ledning af den först af v. Waltershausen uppställda, seder- mera af Tschermak närmare utvecklade theorin angående fältspatsarternas sammansättning (Sitzungsberichte der Akad. d. Wissens. zu Wien 1865, p. 566) har jag underkastat åt- skilliga finska orthoklasvarieteter från olika lokaler en gransk- ning med afseende på deras inre struktur för att dymedelst lemna ett litet bidrag till utredandet af en fråga som ännu afvaktar sin slutliga lösning.

Jag har i detta afseende undersökt orthoklas (pegma- tolit) ur grofkornig granit (pegmatit) från Kimito, Rimito, Pargas, Tammela, Kisko, Sordavala, Impilaks, Kitelä, Tam- merfors, Helsingfors, Åbo m. fl. orter, samt funnit hos dem samtligen en sådan lamellär sammanvexning mellan tvenne olika fältspatsarter, en mono- och en triklinisk fältspat, hvil- ken nyssnämnda theori fordrar. Dock visar den sig icke lika tydligt hos alla. Hos en del, såsom hos den röda or- thoklasen från Kimito och Kitelä, kan man redan med blotta ögat urskilja på genomgångsytan oP tydliga med en fin tvil- lingsstreckning försedda albit-lameller, gående mestadels pa-

Ti

rallelt med orthodiagonala genomskärningen men någon gång äfven i rigtning af en utaf prismaytorna. Hos de flesta äro likväl dessa lameller så tunna, att tvillingsstreckningen, som städse går parallelt med kanten oP:(oÅPo) hos orthoklasen, blott vid noggrann undersökning med lupp helst i direkt sol- ljus kan upptäckas: detta är t. ex. fallet med en ljusröd, ge- nomskinande orthoklas från Pargas, röd och hvit orthoklas från Orijärvi, den vid porslinsfabrikation använda hvita or- thoklasen från Sordavala och Impilaks, röd kristalliserad or- thoklas från Tammela (Torro) m. fl. Slutligen finnes det ännu andra t. ex. kristalliserad orthoklas från Tammerfors och Rimito, hos hvilka lamellerna äro så tunna, att någon tvillingsstreckning icke ens med lupp kan iakttagas; dock visar sig den lamellära strukturen äfven i detta fall genom den omvexling af klarare och mattare ränder, som städse synes på genomgångsytan ( ocP.o) och hvilka gå parallelt med kanten (oPo): oP.

Uti denna sammanvexning mellan en mono- och en tri- klinisk fältspat har man att söka orsaken till den olikhet, som röjer sig hos den vanliga orthoklasens prismatiska spjelk- ningsytor. i det att den ena af dessa som bekant lättare framkallas än den andra. Hos den rena orthoklasen (adula- ren) äro de enligt Tschermak (1. c. p. 569) fullkomligt lika och, efter hvad jag funnit, äro de äfven hos den vanl. ortho- klasen, nemligen då den är kristalliserad och endast visar otydliga spår till inblandning af albit (såsom hos de nyss- nämnda varieteterna från Tammerfors och Rimito) så lika, att de näppeligen kunna skiljas från hvarandra, då de der- emot t. ex. hos orthoklasen från Kimito och den från Kitelä äro tydligen skilda.

En omständighet, som förtjenar att anföras i samman- hang med det ofvanstående är, att man hos de flesta af of- vannämnda orthoklasvarieteter finner på de sprickor, som ge- nomdraga mineralet parallelt med spjelkningsrigtningarna, fina, hvita glimmerfjäll afsatta, hos några mer, hos andra mindre. -Den hvita (kali-)glimmern synes sålunda vara en lika så allmän förvittringsprodukt af orthoklas som leran

18

(kaolin). Med antagande af den nya af Rammelsberg upp- stälda formeln för kaliglimmer: R, Al, Si, 0, samt den för lera: H, Al, Si, Os + aq. (Zeitschrift der Deutschen geol. Ges. XXI, p- 123 o. f.) är det lätt att föreställa sig tillgången vid dessa metamorfoser. Formeln för fältspaten (orthoklas och albit) kan nemligen med afseende på dem skrifvas:

R, Al, Bi, O, + Si, O,.

Också finner man icke sällan små drummer af qvarz, sannolikt uppkommen vid metamorfosen, genomdraga ortho- klasmassan.

Denna undersökning af orthoklasens struktur bestyrker, såsom synes, den Tschermak'ska theorin, och torde sålunda berättiga till det antagande, att den såsom beståndsdel i gra- nit ingående orthoklasen icke bildar ett enkelt mineralspe- cies, utan utgör en lamellär sammanvexning mellan en mono- klinisk fältspat (adular) och en triklinisk (albit), ehuru i gan- ska olika proportioner hos olika varieteter. Tschermak (l. ce. p- 608) uppställer i detta afseende fyra serier alltefter den större eller mindre spec. vigten samt förhållandet mellan kali och natron. Följande bestämningar af spec. vigten äro af mig gjorda på några af ofvannämnda orthoklasvarieteter:

Spec. vigt: Röd orthoklas från Ramitö os s.c 2,556. 55 5 & . Tammela C:o eaten as Hvit in 9 « FAMMErförsT. Ts « RSFID JE Röd & oo KSife [ÄRE ER kl Hvit 3 sa ÖFNÄLVIL GS clas 2,512. Ljusröd (RE EES SEN De

De tre förstnämnda äro kristalliserade och höra till ”adular-serien”, de tre sednare derba och höra till ”amazo- nit-serien.” — Att äfven orthoklasvarieteter hörande till ”per- thit-serien” (spec. vigt = 2,58-—2,60) förekomma i den finska pegmatit-graniten ådagalägges af den af mig utförda analy- sen af orthoklas från Helsingfors (spec. vigt = 2,587), hvil- ken jag ock på grund af dess höga natronhalt och den på vissa ställen tydligt framträdande tvillingsstreckningen för-

179

modade skulle innehålla albit (Bidrag till Helsingforstraktens mineralogi 1865, p. 8 o. f.).

II. Ersbyit från Pargas. Den under detta namn bekanta fältspat undersöktes först af N. Nordenskiöld, och benämn- des af honom ”vattenfri skolezit” (Bidrag till kännedom af Finlands mineralogi 1820, p. 67). Den af honom utförda analysen gaf labradorens kiselsyre- och lerjordshalt men in- tet natron. Hvad åter kristallformen beträffar har det varit oafgjordt, huruvida den är monoklinisk eller triklinisk (se A. E. Nordenskiöld, Beskr. öfver i Finland funna mineralier 563 pr93).

Genom ett litet prof af detta så osäkra species uti den på mineralkabinettet befintliga Nordenskiöld'ska kristall-sam- lingen har jag i den större samlingen af finska mineralier kunnat såsom ersbyit bestämma åtskilliga ganska vackra exemplar af fältspat från Ersby. Såväl kristall- som spjelk- ningsytorna äro visserligen hos detta mineral alltför litet glän- sande, för att man genom mätning med säkerhet skulle kunna bestämma kristallsystemet. Det visar sig dock tydligt, att kristallerna äro trikliniska, alldenstund de till en del äro ut- bildade såsom tvillingar enligt den vanliga lagen för de tri- kliniska fältspatsarterna med brachypinakoiden såsom tvil- lingsyta. På en större stuff visa de skenbart enkla kristal- lerna en mycket tydlig tvillingsstreckning på basiska planet, icke, såsom hos den albithaltiga orthoklasen, afbruten, utan gående öfver hela ytan. Äfven spec. vigten, hvilken jag funnit vara 2,67, ådagalägger en triklinisk fältspat (labrador). En fältspat, till utseendet lik den från Ersby, finnes vid Stor- gård, men denna gaf spec. vigten = 2,57 och visar ingen tvillingsbildning samt är på grund häraf orthoklas.

Ersbyiten är alltså verkligen en labrador, såsom redan Frankenheim och Rammelsberg förmodat (Handb. der Mine- ralehemie p. 595) och vore sålunda det enda exempel på en natronfri labrador, samt skulle såsom sådan blifva ett bevis emot Tschermaks theori (1. e.), enligt hvilken oligoklas och labrador utgöra isomorfa föreningar af en natronfältspat (albit)

30

och en kalkfältspat (anorthit), hvarföre också Tschermak (1. c. p. 594) med Descloizeaux (Manuel de Mineralogie p. 310) velat betrakta den såsom skapolit "). Emellertid ger den för blåsröret en stark natronreaktion, och det förhålier sig såle- des tvifvelsutan dermed på enahanda vis som med labrado- ren från Näroedal i Norge, hvilken på grund af en analys af v. Rath ansågs vara i det närmaste natronfri, men vid förnyad analys af Ludvig befunnits innehålla omkr. 3 proc. natron, hvilket sedan af Rammelsberg blifvit bestyrkt (Pogg. Ann. 1870, Bd. 139, p. 178).

+) Detta kan så mycket mindre vara fallet som ersbyitkristal- lerna sitta tillsammans med skapolitkristaller och tydligen kunna åt- skiljas derifrån.

Meddelanden från Universitetets Laboratorium. Af J. J. Chydenius. I. Om en dolomitartad kalk från Pargas.

Ifrågavarande kalk finnes å Attu egendom i Pargas soc- ken, hvars egare, hr baron G. v. Haartman, benäget lemnat prof af densamma. Den förekommer der i fast klyft och det parti jag varit i tillfälle att se utgjordes af temmeligen stora stycken, sprängda för att användas till kalkbränning; men angående dess utsträckning har jag ej erhållit närmare kännedom. «Till sitt yttre liknar den fullkomligt den hos oss mångenstädes förekommande grofkornigt kristalliniska, hvita bergkalken.

Dess egentliga vigt är 2,83.

Till de nedananförda analyserna togs materialet för hvarje analys från ett skildt, större stycke, och utvaldes all- tid ren substans, hvilket äfven var ganska lätt, då alla de erhållna profven innehöllo endast ganska obetydliga inbland- ningar af andra mineralier.

Analys I, utförd af stud. P. Solitander. 1,806 gr. ämne gaf 0,0075 gr. i saltsyra olöslig substans, 0,010 gr. (efter oxidation med salpetersyra) med ammoniak fällbara ämnen N 0,604 gr. kalk och 0,345 gr. magnesia.

0,3715 gr. af ämnet glödgades med borax och gaf 0,1735 gr. kolsyreanhydrid.

Analys II, utförd af stud. E. Collan. 1,570 gr. ämne gaf 0,0270 gr. olöslig substans, 0,0185 gr. jernoxid, 0,5295 gr. kalk och 0,2713 gr. magnesia.

+) I samtliga analyserna har ammoniakfällning betraktats så- som jernoxid och sedan beräknats till jernoxidul, oaktadt visserligen i dessa fällningar äfven utom nämnde oxid ingå spår af lerjord och mangan, hvilket dock ytterst obetydligt inverkar på resultatet i dess helhet.

32

Analys IIT, utförd af stud. O. Mustelin. 21,5455 gr. ämne gaf 0,0075 gr. olöslig substans, 0,0061 jernoxid, 6,5186 gr. kalk och 0,2889 gr. magnesia.

Analys IV, utförd af stud: J. A. Backman. 1,0968 gr. ämne gaf 0,0037 gr. olöslig substans, 0,0077 gr. jernoxid, 0,3564 gr. kalk och 0,2124 gr. magnesia.

Analys V, utförd af stud. O. R. Borg. 1,5382 gr. ämne gaf 0,0249 gr. olöslig substans, 0,0274 gr. jernoxid, 0,5089 gr. kalk och 0.2795 gr. magnesia. i

Analys VTI, utförd af stud. G. F. Snellman. 1,1975 gr. ämne gaf 0,0135 gr. olöslig substans, 0,0090 gr. jernoxid, 0,3880 gr. kalk och 0,2320 gr. magnesia.

0,2595 gr. ämne gaf genom glödgning med borax 0,1885 gr. kolsyreanhydrid.

Sammanställas resultaterna af dessa analyser, beräkna- de i procent, så får man:

1 IE ITE IV; NÉ VI. medeltal. Olösl. subst. 0,41. 1,72. 0,48: 034810 FroliN NIT KET NT Ca OO” PVB3,A4. 33,72: 33,56. 32,50: 33,07. 32,45 saa MgO +... 19,10. 17,28. 18,69. 19,30. 18,16. 19,37. 18,55.

Cgndn! sg Ye. 46,65. 46,67. 100,14. 100,26. 100,04.

Af den ganska stora talkhalt, som dessa analyser ut- visa, samt af deras öfverensstämmelse med hvarandra, finner man att talken här ej ingår såsom tillfällig beståndsdel, sub- stituerande kalken, utan torde ämnet få betraktas såsom en förening emellan kalk- och talk-karbonat.

Försöker man vidare att af analyserna beräkna en for- mel, så finner man uttrycket 3 Ca CO? + 2 Mg CO? vara det, till hvilket dessa analyser närmast föra, hvilket visas af följande sammanställning:

beräknadt. funnet. (CER 35,90 al sl 33,12. Mg O SPP fy MH [EVS PURE ER 18,55.

002 SR OM HR 46,67.

83

Detta framträder ännu bättre om man, såsom sannolikt är, anser jernoxidul ingå såsom substituerande kalk, då dess halt något ökas.

Denna bergart öfverensstämmer således till sin samman- sättning med ett slag af dolomit; och då hittills någon kri- stallinisk dolomit såsom verklig bergart hos oss icke torde vara känd, kan ett meddelande om en sådans förekomman- de ej vara utan intresse för vårt lands geognosi.

II. Analyser af fosfatjord från Ryssland,

Under de sednaste åren har Jordbruksexpeditionen i Kejserliga Senaten till jordbruksläroverken och -sällskaperna i landet utdelat prof af en fosfathaltig jord, hvilken af ett ryskt bolag anskaffas från de på fosfater rika aflagringarne vid floderna Desna och Wolga, på det försök må anställas med detta ämne såsom gödslingsmedel. För ett riktigt be- dömande af ämnets värde i ofvannämndt afseende, är utan tvifvel en kemisk undersökning af detsamma nödvändig. I anledning häraf hafva äfven å härvarande laboratorium blif- vit företagna analyser med hufvudsakligt syfte att utreda fos- forsyremängden i den ifrågavarande jordblandningen, hvilka jag anhåller att här i sammandrag få meddela, på det de som ärna begagna sig af ämnet, må lära känna dess halt af nämnde vigtiga beståndsdel.

De verkställda sju analyserna") gifva följande resul- tater:

il I TIL. IV Vi Mil: VIL. Glödgn.förlust 18,09. — 16,55. — .: 18,08. 21,03. 22,19. SE så lage a 43,54. 46,04. 43,96. 45,66. 42,94. 41,68. 42,51. Helkkoard ani 17,05. — 20,07. — 20,74. 19,99. 20,88. Teens 2,14. — JES rn I I lige i AA älg

nns 3 IG SR RER VEN NR

") Af dessa äro I och II utförda af undertecknad, III och IV af d:r R. Lagermark, V af stud. F. Runeberg, VI af stud. A. Lindh och VII af stud. R. Renvall.

34

Fosforsyra 14,63. 13,22”). 12,91. 13,61. 12,46. 14,72. 13,39.

Alkalier. sushi nns Esk 3:90 100,03. 99,50.

Af dessa analyser synes att den erbjudna fosfathaitiga jorden i medeltal håller 12,13 procent vattenfri fosforsyra (P2 05), hvilket är den beståndsdel deri, som för oss är af intresse.

För jemförelses skuld må det tillåtas att anföra trenne, äfven å vårt laboratorium utförda analyser af det fosforsyre- haltiga gödslingsämne, hvilket vi hafva närmast till hands, nemligen benmjölet. Dessa analyser, för hvilka ångkokt ben- mjöl af Helsingfors fabrik (N:o 1) utgjort material, lemnade följande resultater: ”")

I i III. IV. Sandipegsf örn BLA ODIN VR Natten; stednd : 5:49. jutösdlalno SSA ME Kalle; av sht 30,39. 129,86. 020,60: miBlat Talkshacenat tt 0;80.551.0 0,85: OTO VR

+) I analysen II är fosforsyrebestämningen gjord enligt en me- tod, använd af Engelhardt och hvilken förtjenar uppmärksamhet, då det gäller att hastigt och, såsom vi genom erfarenhet funnit, äfven fullt exakt bestämma fosforsyremängden i fall, sådana som det före- varande. Metoden är följande. Ungefär 1 gr. fosforit (pulveriserad) omröres med 10 C. OC. saltsyra; den olösta återstoden affiltreras, ut- tvättas, torkas, glödgas och väges, då mängden af den i syra olösliga sanden erhålles. Den affiltrerade lösningen tillsammans med tvätt- vattnet afdunstas, hvarefter ungefär 1 C. C. koncentr. svafvelsyra till- sättes och afdunstningen fortsättes på vattenbad, allt i samma kärl, helst ett dekanterglas. Till den sålunda erhållna fasta eller halffasta massan tillsättes sprit, hvarigenom all kalken i form af gips blir o- löst. Denna upptages på filtrum, filtratet afdunstas för spritens bort- drifvande, vatten tillsättes jemte något citronsyrelösning, hvarefter fosforsyran fälles med den vanliga blandningen af svafvelsyrad ma- gnesia, salmiak och ammoniak, upptages på filtrum, glödgas och vä- ges som pyrafosforsyr. magnesia, hvilken ej håller ett spår af kalk.

++) Af dessa analyser är I utförd af mag. J. G. Pentzin, II af stud. K. P. Solitander och III af mag. Brotherus. Anal. IV är utförd af d:r Lehman på ångkokt benmjöl från Heilfeldt i Bayern, och här intagen för jemförelsens skull.

35

Hernöosxadsas ss nt0516: 0,24. 0,23. -—

STEEN BYSEN 6598. sant

: 34,44. Limsubstans . . 28,89. 28,59. 28,54.f Hiolsyrä ms. gnaga Bao ICE RANA

IPA LOOS

Till analyserna I och III höra ännu vidare qväfvebe- stämningar, hvilka gifva 4,51 procent deraf i den förra och 4,60 procent i den sednare af dem.

Dessa analyser visa att vårt prima benmjöl i medeltal håller ungefär 24 procent fosforsyreanhydrid (P? 0), hvar- jemte qväfve förefinnes, hvilket äfven är af vigt.

Med kännedom af dessa data och de priser, som begä- ras, kan jordbrukaren med ganska stor säkerhet beräkna om det ifrågavarande gödselämnet kommer att visa sig fördel- aktigt eller ej f5+).

HL Om ett nytt sätt att öfverföra Itabibrombrandvinsyra till Itakonsyra.

Allt sedan man funnit, att bland kolföreningarne jemte de såkallade fettkropparne eller de mättade föreningarne, substanser finnas, hvilka med i öfrigt likartade egenskaper, till sin sammansättning skilja sig från dem derigenom att de innehålla tvenne atomer väte mindre i molekylen — med

+) Direkte bestämd. —- ++) Enligt förlust. +++) Under det sednast förflutna året har ännu ett annat nytt, fosforsyrehaltigt preparat blifvit såsom gödselämne utbjudet under namn af Fosfas-guano. Detta innehåller enligt tvenne af stud. J. G. Snellman utförda analyser:

SEIRG NERON LONG 20 NA Ra 2,15 proc. Kaleva fs II Molte 33,64 Fosförsyras sd. 0 A a: 121505

En del af fosforsyran finnes här i lättare löslig form än i de föregående ämnena, då den nemligen förekommer såsom s. k. super- fosfat.

Af de icke i analysen till sin mängd närmare uppgifna be- ståndsdelarne utgöres största delen af vatten (30 å 35 proc.), latrin-

substans samt svafvelsyra, koksalt m. m. it

36

ett ord, sedan man begynt såsom skild grupp uppställa de ”pätefattiga föreningarne? hafva flere kemister försökt att uppställa metoder, enligt hvilka man kunde direkt öfvergå från de mättade till dessa vätefattiga föreningar. Så har t. ex. Svartz för öfverförande af de tvåatoniga och tvåbasiska fettsyrorna till motsvarande vätefattiga begagnat sig af fett- syrans bibromsubstitut till utgångspunkt, och derifrån sedan sökt bortskaffa bromen, då den vätefattiga syran återstode, hvilket äfven lyckats genom behandling med jodkalium.

Sysselsatt med samma problem, hvad de nyssnämnde syrorna beträffar, och dervid äfven utgående från bromsub- stituterne, har jag på annat sätt uppnått samma resultat.

Om man nemligen använder silfver i fint fördeladt till- stånd så lyckas man, aft under vissa förhållanden, alldeles direkte borttaga bromen och genast erhålla den sökta syran i rent tillstånd. I det följande skall jag närmare redogöra för tillgången vid öfverförande af den bromerade brandvin- syran till itakonsyra enligt detta sätt.

Den använda itabibrombrandvinsyran var beredd enligt Kekulés metod genom direkt addition af brom till itakonsyra. För att bedöma dess renhet gjordes en brombestämning, hvil- ken såsom resultat gaf att densamma innehöll 55,14 pr. Br. Formeln C> H' Br? O' fordrar 55,17 proc. Den var sålunda fullt ren.

För erhållande af silfver i fint fördeladt tillstånd an- vändes kristalliseradt ättiksyradt silfver, hvilket reducerades sålunda, att det upphettades helt svagt uti ett glasrör eller en glasretort, under det en långsam ström af torr vätgas led- des deröfver. Sålunda erhölls ett något kolblandadt, till ut- seendet grått silfver.

Härefter försöktes först att koka vattenlösningen af den bromerade syran med detta silfver. En del af bromen borttogs visserligen då, men detta skedde aldrig fullstän- digt, och vid försök att kristallisera syran erhölls endast mörkfärgade halfflytande produkter. Till följd deraf inne- slöts lösningen af syran med en mera än tillräckligt stor portion af silfret i ett tillsmält rör, hvilket hettades till 1102.

ST

Efter en kort upphettning söndersprang dock röret, hvilket visar att kroppen vid denna temperatur sönderdelas. Försö- ket upprepades derföre sålunda, att endast en temperatur af 102—1042 användes. Nu hade äfven reaktionen fullständigt försiggått inom ett par timmar. Efter rörets öppnande, hvar- vid intet tryck visade sig, afskildes vätskan från blandnin- gen af silfver och bromsilfver, samt afdunstades, då syran utkristalliserade och var efter ett par omkristalliseringar fullt ren. Detta bevisas af följande analys:

0,3680 gr. af ämnet förbrändes med kopparoxid och syrgas, och gaf 0,6210 gr. CO? samt 0,1565 H?O, hvilket motsvarar 46,15 proe. kol och 4,62 proc. väte.

Itakonsyrans formel C> H" O' fordrar

beräknadt. funnet. OG. AO I AGND: ET. A00 SAMTRON ANGD

100,00. En bestämning af smältpunkten visade den vara 1572, hvilket äfven fullt öfverensstämmer med Itakonsyran.

Det låg nu naturligtvis nära för handen att använda denna metod för öfverförande af bernstensyra till fumarsyra, och försök företogs äfven åt detta håll, men mötte större svå- righeter. Först visade det sig nemligen vara vida svårare att direkte från bernstenssyra erhålla bibrombernstenssyra än man af Kekulés” uppgifter kunde förmoda. Flere försök gjor- des nemligen att, i enlighet med hans anvisning, låta brom inverka på bernstenssyra vid närvaro af vatten i tillsmälta rör — men de misslyckades alla, till följd deraf att reaktio- nen försiggick på helt annat sätt än det uppgifna. Vid un- dersökning af de erhållna produkterna visade det sig nemli- gen att en del af bernstenssyran totalt sönderdelats och jemte bromväte bildat kolsyreanhydrid och en fast, kolig substans, under det en annan del deraf förblifvit oangripen. Den syra, som efter försöken utkristalliserade ur vattenlösningen var

38

alla gånger alldeles bromfri. Vid ett försök underkastades densamma elementaranalys, hvarvid erhölls 40,46 proc. kol och 4,96 proc. väte, hvilket fullt öfverensstämmer med bern- stenssyran, hvars formel C" H” O' fordrar 40,68 pr. C. och 5,09 pr. H. — Intressant vore att lära känna andras erfa- renhet i detta afseende.

Då emellertid ingen ”bibrombernstenssyra på detta sätt kunde erhållas, framställdes den af fumarsyra genom addi- tion af brom. Denna syra, hvilken erhölls fullt ren, under- kastades derefter en behandling med silfver på samma sätt som redan beskrifvits. Härvid erhölls äfven i några fall bromfri produkt, men de med densamma utförda analyserna lemnade dock ej så exakta resultater att de kunna anföras. I andra fall åter lyckades det ej att alldeles fullständigt bort- taga all brom. Troligt är likväl att vid ånyo upprepade försök bättre resultater skulle erhållas och således fullt till- fredsställande bevis lemnas att metoden äfven i detta fall är användbar.

Slutligen må det tillåtas att nämna det de nu anförda försöken hvad itakonsyran beträffar, verkställdes redan under våren år 1869 innan jag ännu kände att Wislicenus vid syn- thes af adipinsyra ") användt fint fördeladt silfver "), hvil- ket mig veterligen var första gången något publicerats om detta reagens” användande för att borttaga brom från orga- niska föreningar.

IV. Undersökning af tvenne fossila hartzarter.

1. Fossilt hartez, funnet i de förra ryska besitt- . ningarne i Norra Amerika. Material till denna undersökning har lemnats dels af hr bergmästar E. H. Furuhjelm, hvilken uppsamlat detsamma, dels af hr professor A. E. Nordenskiöld från Riksmuseum i

+) Se Annalen der Chemie und Pharmacie. Bd. 149, p. 220. ++) Det af W. använda silfret var dock prepareradt på helt an- nat sätt, än det af mig begagnade.

39

Stockholm, dit den förstnämnde lemnat en del af samlingen. Bergmästar Furuhjelm har om detta fossila hartz meddelat att ”detsamma förekommer dels i form af smärre kulor och elipsoidiska knölar, dels som eylindrar i de brunkolslager, hvilka uppträda längs SO-kusten af Coaks infart (på ryska kartor kallad Tinoj eller Kenoj efter de indianstammar som bebo trakten).” Det parti jag erhöll var från brunkolslagren vid Engelska bugten, en vik på den nyssnämnda kusten. Det utgjordes af brunkolsstycken i hvilka hartzet bildade la- ger af omkring 1!/, centimeters tjocklek. Då man lösgjorde det, sönderföll det i smärre, mer eller mindre reguliärt pa- rallelipipediska bitar, med skåliga brottytor. Härifrån erhölls ungefär 1'/, gram af ämnet. Partiet från Stockholm utgjor- des åter af ungefär ?/, gram färdigt utplockade bitar af den ofvannämnde formen.

Till färgen är ämnet gult till gulbrunt. Det smälter ej ännu vid qvicksilfrets kokpunkt, men sintrar tillsammans och antager en mörkare, brun färg.

Upphettadt ännu högre smälter det och afger först en liten qvantitet af en lättare flygtig produkt med terpentin- lukt, samt begynner derefter koka genom hela sin massa, men sönderdelas härvid och blir allt mörkare och mörkare till färgen. Bland destillationsprodukterna kunde ej spår af någon kristallinisk substans upptäckas. — Då det till kok- ning upphettade ämnet får svalna, stelnar det ej mera, utan förblir en tjockflytande massa.

Egentliga vigten var 1,05 vid 202,2 C.

Vid förbränning i luft qvarblef 0,2 proc. aska.

För att utröna sammansättningen gjordes följande be- stämningar:

I. 0,3215 gram förbrändes med kopparoxid och syrgas och gaf 0,9550 gr. kolsyra samt 0,3015 gr. vatten, eller i proc. 80,91 C och 10,44 H.

II. 0,2900 gram förbrändes såsom föregående och gaf 0,8695 gr. kolsyra samt 0,2797 gr. vatten, eller i proc. 81,75 C och 10,72 H.

III. 0,28865 gram förbrändes och gaf 0,2738 gr. vatten,

920

hvilket motsvarar 10,53 proc. H. Kolbestämningen förolyc- kades.

Söker man att af dessa data beräkna någon formel, så kan man ej uppställa någon som ej vore så komplicerad, att den synes nästan omöjlig. Bland hittills analyserade fossila hartzer öfverensstämmer det här ifrågavarande till samman- sättningen närmast med reteniten från Walchow i Mähren, undersökt af Schrötter”). Dock är kolhalten något högre än hos denne. Vidare skiljer det sig äfven hvad beträffar smält- barheten samt slutligen hvad beträffar dess förhållande till ether.

Vid tvenne försök visade sig nemligen att om man be- handlar ämnet med nyssnämnde lösningsmedel löses 28,90 ad 28,44 proc. deraf. Etherlösningen uthälld på vatten och afdunstad qvarlemnar ett ljusgult hartz, hvilket först är mjukt men småningom alldeles stelnar.

Såväl derigenom att det smälter vid så hög temperatur som angifvits, samt genom sin höga kolhalt och genom den stora del deraf som löses i ether, skiljes detta hartz äfven från den vanliga bernstenen.

2. Fossilt hartz ifrån Mesen.

Detta erhölls från Riksmuseum i Stockholm, och var der betecknadt: ”Bernsten ifrån Mesen, som der skall finnas vid hafsstranden. Ligger till öster 300 verst från Archan- gel.” Partiet utgjordes af 5 större och några mindre styc- ken, af hvilka det största höll 1 centimeter i längd och !/, centim. i bredd och tjocklek; de öfriga voro något mindre. Bitarnes kanter voro afnötta, ungefär så som om de af vat- ten blifvit omsqvalpade emot något hårdare underlag.

Färgen gul-gulbrun. Brottet mer eller mindre platt- skåligt.

Egentliga vigten fanns vara 1,05 vid 202,5.

En liten portion sönderkrossades och infördes i ett glas-

+) Se Rammelsberg, Handbuch der Mineralchemie, p. 966.

91

rör och en droppe utspädd svafvelsyra tillsattes, hvarefter det hela upphettades, men intet kristalliniskt sublimat erhölls bland destillationsprodukterna.

Vid ett försök att bestämma smältpunkten erhölls un- gefär likartadt resultat som med det nyss omnämnda hartzet, ' d. v. s. ämnet smälte ej utan sammansintrade endast vid en temperatur af 220—330?.

En vägd portion behandlades med ether då det visade sig att 36,43 proc. deri löstes. Från denna etherlösning er- hölls, då den afdunstades, ett ljusgult, fast hartz.

Härefter anställdes först analys af det oförändrade ämnet.

0,2210 gram förbrändes härvid med kopparoxid och syrgas samt gaf 0,6625 gr. kolsyra och 0,2115 gr. vatten, hvilket motsvarar 87,76 proe. C och 10,63 proc. H.

Härefter analyserades den del af ämnet, som varit löst i ether, sålunda att:

0,0821 gram förbrändes och gaf 0,2450 gr. kolsyra och 0,0766 gr. vatten, hvilket motsvarar 81,36 proc. C och 10,35 proc: Hax

Dessa sinsemellan väl öfverensstämmande analyser ut- visa, att det ifrågavarande hartzet består al tvenne med hvar- andra isomera föreningar, den ena olöslig, den andra löslig i. ether.

Hvad åter dessas sammansättning beträffar, så är den äfven väl öfverensstämmande med det amerikanska hartzets. Äfven i öfrigt likna de hvarandra ganska mycket. Den enda egentliga olikheten består deri, att den i ether lösliga delen af detta sistnämnda är mindre än den i det nu undersökta.

För att kunna anställa en jemförelse med något fos- silt hartz, hvilket med säkerhet ansetts såsom bernsten, har jag äfven företagit några försök med den bernsten, som blif- vit funnen hos oss vid kusten af Pojo och hvilken förvaras åa Universitetets mineraliekabinett.

Denna har en egentlig vigt af 1,05.

Sönderkrossad och fuktad med svafvelsyrehaltigt vatten

92

samt upphettat, ger den bland destillationsprodukterna tyd- liga kristaller, troligen af bernstenssyra.

Upphettad för sig kunde jag emellertid ej heller få denna att smälta, förr än vid en temperatur som ligger un- gefär vid qvicksilfrets kokpunkt eller något bögre.

En analys företogs sålunda att 0,2133 gram förbrändes och gaf 0,6210 gr. kolsyra och 0,2000 gr. vatten, hvilket gör 79,32 proc. C och 10,41 proc. H.

Denna analys öfverensstämmer temmeligen väl med den formel, hvilken man allmänt antager för bernsten, nemligen CS HIS TO; IhKvilken

fordrar. funnet. (ON DIN 78,98 . . . 79,32. FOA LOSSNA FS KROAT OMP Ia tt 105 FRIES

Af det föregående synes framgå, att de här omtalade fossila hartzerna från N. Amerika och från trakten af Ar- changel icke torde kunna anses som vanlig bernsten, utan böra föras till någon underafdelning af de likvisst särdeles mycket sinsemellan varierande fossiler, som man sammanfört under benämningen retinit. Att alldeles fullt noga karakteri- sera dem har dock svårligen kunnat ske, då man haft så litet material att tillgå som här varit fallet. Det nu anförda kan dock tjena som ett bidrag till deras kännedom och i en framtid blifva användbart, då studiet af detta slags förenin- gar hunnit längre utveckla sig än hittills skett.

93

Om Corvus frugilegus L. och dess förekomst i flere skilda trakter af Finland under loppet af denna vinter.

Af Fr. W. Mäklin.

Råkan eller Corvus frugilegus L., som åtminstone till en väsendtlig del lifnär sig af maskar, insekter och deras larver, är, liksom andra insektätande arter inom denna djur- klass, under vanliga förhållanden en flyttfogel och drager sig emot den kalla årstiden till de sydligare delarne af Eu- ropa och norra Afrika. Från Skåne flyttar den enligt upp- gift 1 November och återkommer redan 1 slutet af Februari. Ehuru denna art, som är särdeles allmän i Ryssland och i hela mellersta Europa är en allmänt känd fogel, har en be- tydlig geografisk utbredning åt öster och icke blott förekom- mer ända till floderna Irtyseh och Ob i Siberien, men jem- väl är känd från Japan, häckar den likväl icke särdeles högt i den europeiska norden. Enligt SUNDEVALL bebor råkan blott den allra sydligaste delen af Sverge, nemligen Skånes slätt- bygd, samt ett och annat ställe på Öland och Gottland, men spridda, förvillade exemplar skola enligt bemälde naturfor- skare träffas ofta nog i andra provinser, såsom i Halland, Bohuslän och Östergöthland, och hafva äfven försökt att bo- sätta sig på några af dessa sednare ställen. Beträffande i- frågavarande fogelart och dess förekomst i Sverige anför Sundevall i texten till Svenska Foglarna, s. 120, ytterligare följande: ”LInnÉ berättar (Gottl. Resa sid. 11—12) att nå- gra Råkor verkligen hade haft bo i Norrköping under flere års tid, och CEDERSTRÖM, att de byggt i granskapet af Carl- stad; men de tyckas ej kunna bibehålla sig där. De flesta exemplar som ankomma till dylika, nya ställen, infinna sig vanligen om våren, och äro sannolikt sådana, hvilkas bo blifvit förstörda i sydligare trakter och som råkat vilse un-

I4

der det de sökt efter ett för sig passande ställe. Såsom vanligt, då foglar förvilla sig utom sitt egentliga område, irra de omkring eller fortsätta den engång började riktnin- gen och tyckas hafva förlorat den instinkt som annars plä- gar leda dem. Man har till och med funnit Råkor i Lapp- land, inom polcirkeln, såsom i Qvickjock, där en Råka enl. LÖVENHJELM hade vistats under tvenne vintrar, utan att förstå att flytta därifrån, mot söder.” — Vi anföra dessa SUNDEVALL'S ord, emedan de kunna tjena som förklaring af orsaken till den anmärkningsvärda företeelsen, att under loppet af denna särdeles stränga vinter större eller mindre skaror af Corvus frugilegus, oftast i sällskap med andra kråkartade foglar, visat sig nästan samtidigt på flere ställen i Finland. Råkan är mig veterligen hittills observerad endast i den sydligaste delen af vårt land och för omkring 20 år sedan såg man den nästan hvarje vår här vid Helsingfors, isynnerhet i bo- taniska trädgården 0. s. v. — M. v. WRIGHT uppger i HFin- lands Foglar, s. 78, att ifrågavarande art förekommer vid Helsingfors och i södra Finland uti större eller mindre flockar under dess vårsträckning i April, sällan om hösten, men att man ännu ieke har reda uppå, hvar den hos oss har sin sommarstalion — samt att det derföre vore af stort intresse att härom erhålla pålitliga uppgifter från de orter, hvarest fogeln häckar. I öfverensstämmelse med BSUNDEVALL'S ofvan anförda åsigt, vore det väl möjligt, att råkan hos oss i Fin- land alls icke eger någon egentlig sommarstation — och vill jag ännu tillägga, att denna art under sednare år åtminstone af mig icke blifvit sedd i närmaste trakten af Helsingfors. Redan vid Reval, t. ex. i Cathrinenthal, häckar den deremot i stor mängd och här hörde jag i Maj 1851 tillsammans med framlidne ingeniören v. Wright dess obehagliga skrän både till lust och leda.

Då fogeln hittills varit så föga känd i vårt land, väckte dess plötsliga uppträdande här under loppet af denna vinter naturligtvis så mycket mera uppseende; i flere af landets tidningar läste man diverse notiser om en kråkartad fogel, hvilken man ansåg dels för den i några delar af det meller-

5

sta Europa förekommande svarta varieteten (Corvus corone L.) af den vanliga kråkan, dels för blåkråkan, emedan råkan eller Corvus frugilegus, såsom bekant, utmärker sig genom en nog stark blå- och purpurglans.

Det första exemplar jag sistlidne höst sjelf erhöll till påseende, var skjutet i Esbo socken i November månad. Un- der den ganska stränga kölden före jul infunno sig den 19 December i trädgården under mina fönster här i staden 26 äldre och yngre individer af samma art och dessa uppåto under de två första dagarne alla derstädes befintliga rönn- bär. Den 22 i samma månad räknade jag på förut om- nämnde ställe 30 stycken, men under de två derpå följande veckorna minskades deras antal småningom. De ledo syn- barligen af brist på födoämnen och största delen gick troli- gen förlorad, ty i stadens närmaste omgifning fann jag se- dermera flere döda exemplar. — Enligt benäget meddelande af hr professor MALMGREN har forstmästaren HJERPPE insändt till honom ett i Sotkamo socken, nära staden Kajana, d. 19 December skjutet exemplar af samma art, och hr magister Boenm, lärare vid härvarande fruntimmersskola, öfverlemna- de till uppstoppning åt vaktmästaren vid zoologiska museum en vid Gamla Karleby äfvenledes i December månad skjuten råka. Hr studeranden ADoLF GROTENFELT observerade ifråga- varande fogel i Jokkas socken den 15 December; ett par exemplar skjötos den 26 i samma månad och ännu den 9 Januari 1871 visade sig denna art derstädes. Hr studeranden O. APPELBERG såg denna fogel den 18 Januari i Nykarleby och redan någon vecka förut hade den blifvit sedd i Jakob- stad.

Jag anser det onödigt att här meddela närmare uppgift på de mindre tillförlitliga notiser, som beträffande ifrågava- rande art varit synliga i åtskilliga af landets tidningar; en- dast för att lemna ett prof på det uppseende fogeln i all- mänhet väckt i vårt land, vill jag likväl ur Hufvudstads- bladet för den 20 Januari 1871, n:o 16, afskrifva följande: ”Långväga resande. I Å. U. skrifver en korresp.: Vid åt- skilliga Åbo-resor uti December månad förra året, bemärkte

96

jag i stadens närmaste närhet en större svärm fremmande foglar, hvilka en tid derstädes uppehöllo sig; de voro till färgen svartaktiga med blåaktig glans. Vid närmare beskå- - dande tyckte jag mig finna dem vara svarta kråkor (Corvus Corone). Dessa foglar ha ej sina bopålar i våra trakter, utan förekomma mångenstädes i Europa, men synnerligast i det inre af Frankrike. Vanligtvis samlas de om vintern i stora svärmar, då de tillika ströfva omkring; och det var således ett sådant ströftåg som nu besökte sagde stads om- gifningar. — Månne det i Frankrike pågående krigsbullret kunnat skrämma dem ända hit — eller kommo de öster- ifråo? De finnas i stor utbredning uti Asien, hvarest de gå temligen högt mot norden.”

I öfverensstämmelse med SUNDEVALL'S åsigt vore det väl antagligt, att dessa foglar genom anläggningen af ett större antal jernvägar under sednaste tider i Ryssland, der arten, såsom det förut nämndes, är särdeles allmän, blifvit fördrif- na ifrån sina vanliga häckningsplatser och derigenom kom- mit vilse.

Ii

Ytterligare om hvita varieteter eller s. k. albinos af Garrulus glandarius L.

Af Fr. W. Mäklin.

Jag har förut i Öfversigterna af Societetens förhand- lingar meddelat uppgift öfver de hvita varieteter, som af åt- skilliga däggdjur och foglar förvaras i Universitetets zoolo- giska samlingar, och då jag nu genom hr lektor C. J. AR- RHENIUS i Åbo fått emottaga en särdeles intressant varietet af förberörde slag af Garrulus glandarius L., Vieill., vill jag här äfven om denna nämna några ord.

Exemplaret skjöts af hr baron 9. W. Vv. TroIL i Nousis socken d. 29 Okt. 1870. Bemälde friherre hade uttalat den önskan att såsom föräring få öfverlemna denna fogel till oymnasii-samlingen i Åbo, i händelse ett dylikt exemplar förut skulle finnas i Universitetets samlingar af inhemska na- turföremål. Då detta likväl icke är fallet, måste Universite- tet till förfång för gymnasii-samlingen i Åbo behålla detsam- ma. — Denna i Nousis skjutna varietet bildar nemligen en viss anmärkningsvärd motsats till den, som Universitetet förut eger från Uskela. Det af mig förut omnämnda och beskrifna exemplaret från Uskela har bakre delen af kroppen temme- ligen vanligt färgad, men främre delen är mer eller mindre hvit och endast på hufvudet finnas några fjäderspetsar, som i midten äro svarta; den hvita näbbens spets är svartbrun, skuldrorna och några fjädrar på framryggen äro ljusbruna; bröstet ända till benen är mycket ljusare än hos den vanli- ga formen.

Hos detta exemplar från Nousis bär näbben, hufvudet och hela halsen samma färgdrägt, som man vanligen finner hos nötskrikan, men kroppens bakre del är deremot mycket ljusare. Ryggen är smutsigt hvit med en brunaktig anstryk- ning, som blir intensivare på de öfre vingtäckarne och de

98

innersta armpennorna; de vackra blåa banden på tummens fjädrar äro något blekare än vanligt, men på handens och underarmens täckfjädrar äro de jemte de svarta tvärbanden nästan alldeles förbleknade eller upplösta; hand- och stjert- pennorna äro nästan hvita, ehuru de dock hafva en lindrig eller mycket lätt gulbrun anstrykning; bröstet och framdelen af buken äro ljusare än hos den vanliga formen.

I händelse man skulle sammansätta framdelen af detta exemplar från Nousis med den bakre kroppsdelen af det från Uskela, kunde derigenom en nötskrika af temmeligen vanlig färgteckning frambringas. Dessa varieteter äro häri- genom ganska egendomliga. Vanligen är det nemligen fal- let att endast några mörka eller särdeles intensiva färger öfver hela kroppens yta blifva hvita, men ej att den främre eller bakre kroppshälften ikläder sig en märkbart ljusare färgdrägt.

99

Några notiser om Chlamydgotis Macqueeni Hardw. & Gray.

Af Fr. W. Mäklin.

I en liten uppsats, Himges iiber Otis Macqueeni Hardaw. von CH. F. DUBois, som finnes införd i 4:de årgången, 1856, af Journal fiir Ornithologie, herausgeg. von D:r J. CABANIS, fästes naturforskares uppmärksamhet derpå, att man i all- mänhet förvexlat tvenne väsendtligen olika trapparter med hvarandra, nemligen Otis houbara Gmel. och Ot. Macqueeni Hardw., som hvardera höra till Kragetrapparne, hvilka man ansett representera ett eget slägte och tilldelat det Gme- lin'ska artnamnet Houbara eller Hubara (Bonap.) som en generisk benämning. Då det emellertid torde vara mer än otillbörligt att använda artnamn som generiska benämningar inom samma ursprungliga slägte, hvarigenom äldre naturfor- skares artnamn alldeles utstrykas ur den zoologiska namn- listan (då t. ex. denna enligt den allmänna åsigten af GMELIN till först beskrifna art af BOnAPARTE kallas Hubara undulata), torde det väl vara rättast, i händelse man anser dessa trapp- arter representera ett eget slägte, att tilldela dem den gene- riska benämningen Chlamydotis Tess.

Enligt Dubois förekommer Chlamydotis houbara Gwmel., som är märkbart större och dessutom skiljer sig genom en mörkare och mer brunaktig färg på ryggen och vingarna samt genom en alldeles hvit fjädertofs på hufvudet, i norra Afrika, isynnerhet i Egypten och Nubien, samt enligt hans förmodan i Europa endast i Spanien, Portugal och Italien.

Den mindre arten eller Chlamydotis Macqueem före- kommer deremot enligt samme naturforskares uppgift egent- ligen i Asien och skall isynnerhet anträffas i Beludschistan, i trakten af Kabul, i Tartariet, i vestra delen af Persien i allmänhet äfvensom i Arabien och skall ännu i Turkiet icke

100

vara sällsynt. — Trenne exemplar hafva enligt Dubois blif- vit anträffade på skilda ställen i Belgien, det första i Sep- tember 1842 samt sedermera i December 1844 och den 13 December 1845, hvarjemte ett exemplar skjöts i England den 7 Oktober 1847. Detta sednast omnämnda exemplar omta- las äfven af W. YarreuL, Hist. of British Birds, II p. 457. — I Tyskland är denna art flere gånger anträffad, men har i allmänhet blifvit förvexlad med Chlamydotis houbara, så t. ex. af BECHSTEIN, BREHM m. f., och kunna derföre uppgif- ter härom icke anses fullkomligt tillförlitliga. Jag vill ännu tillägga, att den af SCHLEGEL beskrifves och afbildas i De Vogels van Nederland 1854—1858, s. 405, fig. 207, under namn af Otis ”Macquenii” (De aziatische kraagtrap) samt att jag sistlidne sommar af hr FRANK i Amsterdam erhöll ett holländskt exemplar af denna art till Universitetets zoologi- ska museum.

I Universitetets särskildt uppställda samling af inhem- ska fogelarter finnes en särdeles vacker kragetrapp beteck- nad med framiidne ingeniören M. v. WRIGHT's handstil med namnet ”Otis houbara Linné.” — På den dervid fästade eti- ketten finnes dessutom följande uppgift anteceknad: ”S. Skju- ten på Drumsö den 19 September 1861. — Uppst. af M. v. Wright.”

Detta exemplar är utom allt tvifvel en ung hanne af Chlamydotis Macqueem Hardw. & Gray, Inp. zool. pl. 17. — Färgteckningen är ganska lik den hos det holländska exem- plaret; en anmärkningsvärd olikhet företer sig beträffande färgen endast deri, att hos det holländska exemplaret, som är betydligt större och naturligtvis äldre, de yttre stjertpen- norna 1 spetsen äro mera hvita. Den finska unga hannen saknar de förlängda hvita och i spetsen svarta fjädrarne på hufvudet alldeles, och på bakre sidan af nacken finnas en- dast svarta fjädrar ställda i tvenne rader, om man likväl un- dantager några få ganska korta hvitaktiga fjädrar i nedersta kanten af denna dubbla halskrage.

För att lemna läsaren ett begrepp om storleks förhål- landet emellan dessa begge exemplar, vill jag här meddela

101

resultatet af några anställda uppmätningar, dervid jag för korthetens skull skall beteckna det yngre finska med bok- stafven f, det holländska deremot med Ah:

Afståndet från näsborrarnes bakre kant ända till näb- bens spets £ 29, h 34 m.m.; näbbens största höjd framom spetsen / 9, Ah 10 m.m.; tarsens höjd / 88, h 112 m.m.; mel- lantåns längd tillsammans med nageln f£ 36, h 46 m.m.; läng- den af de längsta fjädrarne af halskragen baktill i nacken f 54, h 142 m.m.; afståndet från handliofven till vingspetsen f 00, Ah 425 m.m.

Vingarne hos det yngre exemplaret äro dessutom pro- portionsvis mycket kortare; handpennorna räcka nemligen på den ihoplagda vingen knappast öfver armtäckarne och skulderpartiets fjädrar, då de deremot hos den äldre hannen från Hoiland öfverskjuta dem med en längd af omkring 57 m.m.

Då den som Chlamydotis houbara Gmel. ansedda art- formen ännu är märkbart större än Chl. Macqueeni, kan vårt finska exemplar så mycket mindre anses höra till den förra, då en öfverensstämmelse i färgteckningen eger rum med den sednare.

Enligt Ninsson, Skand. fauna 2, 2, s. 122, har en kra- getrapp blifvit anträffad på Gottland, på Allwaren nära Sal- berga, tidigt på våren 1847. Den art förenämnde naturfor- skare 1. ce. beskrifvit under namn af ”Otis Houbara Lin.” är emellertid säkerligen den som allmänt anses för Chlamydo- tis houbara Gmel. — Det är likväl troligt, att Nilsson en- dast beskrifvit afrikanska exemplar och icke haft tillfälle att närmare undersöka den i Sverge skjutna fogeln. hvilket re- dan kan slutas deraf, att Meves, Öfvers. af K. Vet. Akad. förh. 1868, s. 272, rättar Nilsson's uppgift öfver fyndorten, som egentligen är Solberga på södra delen af Oland. — Till Chlamydotis Macqueeni anser man föröfrigt äfven det exem- plar höra, som blifvit skjutet i Schleswig.

En annan fråga blir det emellertid, om Gmelin verke- ligen beskrifvit den art, man numera allmänt kallar Chla-

mydotis houbara Gmel. — Han uppger nemligen om denna [Cd Oo

102

fogels vistelseort ”Habitat in Arabic desertis”, och den korta beskrifningen ”Flavicans, colli pennis albidis nigro-striatis longissimis, remigibus magms migris, prope medium macula alba notatis? framhåller säkerligen ingenting, som skulle be- teckna den afrikanska artformen. Det är således möjligt, att just Chlamydotis Macqueemi bör bära namnet Chl. houbara

Gmel.

ms a a

103

Sammandrag af de klimatologiska anteckningarne i Finland år 1870.

Gräsanden förmärktes i Nådendal den 25 Mars; i Ori- - mattila d. 16, Karstula d. 17, Seinäjoki d. 19, Öfvertorneå d. 20, Rovaniemi d. 24 April. — Bofinken observerades i Nå- dendal d. 27 Mars; i Öfvertorneå d. 10, Kides d. 13, Seinä- joki, Karstula, Uleåborg d. 15, Kemi d. 16, Orimattila d. 17, Rovaniemi d. 18, Janakkala d. 27 April. — Tranan ankom till Janakkala d. 30 Mars; Kyrkslätt d. 5, Eura d. 8, Ori- mattila d. 14, Seinäjoki och Uleåborg d. 16, Karstula d. 18, Kides och Öfvertorneå d. 21, Rovaniemi d. 26 April; Kemi d. 8 Maj. — Lärkan hördes i Kyrkslätt och Seinäjoki d. 4, Nådendal och Eura d. 5, Orimattila d. 6, Janakkala d. 7, Karstula d: 9, Uleåborg d.: 10, Kides. d..13, Torneå d. 14, Rovaniemi d. 17, Öfvertorneå d. 18 April. — Spofven in- träffade i Nådendal d. 6, Karstula d. 21, Janakkala d. 23, Seinäjoki d. 26, Kides d. 27 April; i Kemi och Öfvertorneå d. 2, Rovaniemi d. 10 Maj. -- Sädesärlan visade sig i Ori- mattila d. 14, Nådendal d. 15, Eura och Seinäjoki d. 16, Karstula d. 17, Kides och Uleåborg d. 21, Öfvertorneå d. 23, Janakkala d. 24, Rovaniemi d. 30 April; i Kemi d. 6, Uts- joki d. 7 Maj. — Svanen syntes i Öfvertorneå d. 15, Rova- niemi d. 20, Kides d. 24, Kemi d. 25 April. — Sångtrasten hördes i Seinäjoki d. 15, Janakkala d. 18, Nådendal och Karstula d. 19, Kides d. 21, Öfvertorneå d. 26, Rovaniemi d. 29 April. — Vildgåsen iakttogs i Torneå d. 15, Marie- hamn d. 17, Seinäjoki d. 18, Öfvertorneå d. 21, Karstula och Rovaniemi d. 25 April; Utsjoki d. 3, Kemi d. 6 Maj. — iStensqvättan sågs i Seinäjoki d. 23, Janakkala d. 24, Kemi d. 25, Karstula d. 26 April; i Kides d. 1, Nådendal och Ori- mattila d. 4, Uleåborg d. 10, Öfvertorneå d. 20 Maj. — Röd- stjerten visade sig i Kides d. 24 April; 1 Janakkala d. 3, Nådendal d. 7, Uleåborg d. 8, Karstula d. 9, Öfvertorneå d.

104

27 Maj. — Göken lät höra sig i Orimattila d. 10, Kyrkslätt, Lampis, Karstula och Kides d. 11, Nådendal och Janakkala d. 12, Mariehamn och Seinäjoki d. 14, Eura d. 15, Rovanie- mi d. 23, Kemi d. 28 Maj; i Öfvertorneå d. 3, Utsjoki d. 4 Juni. — Ladusvalan förmärktes i Janakkala och Karstula d. 10, Seinäjoki och Kides d. 11, Uleåborg d. 15, Kemi d. 16, Öfvertorneå och Utsjoki d. 17, Rovaniemi d. 24 Maj. — Hus- svalan anlände till Orimattila och Janakkala d. 10, Eura och Lampis d. 11, Mariehamn och Nådendal d. 13, Kemi d. 20, Seinäjoki d. 23, Rovaniemi d. 29 Maj; Karstula d. 1, Öfver- torneå d. 4 Juni.

Krusbärsbuskens bladsprickning begynte i Orimattila d. 24, Janakkala d. 29 April; i Nådendal och BSeinäjoki d. 3, Kyrkslätt d. 9, Lampis och Kides d. 11 Maj. -- Svarta vinbärsbuskens d:o i Orimattila d. 28 April; Janakkala d. 3, Seinäjoki d. 6, Nådendal d. 9, Lampis d. 10, Karstula d. 11, Kides d. 12, Rovaniemi d. 19 Maj; Kemi d. 1 Juni. — Böda vinbärsbuskens d:o i Janakkala d. 30 April; i Orimattila d. 10, Lampis d. 12, Nådendal d. 14, Rovaniemi d. 18 Maj; Kemi d. 1 Juni. — Hvitsippan blommade i Nådendal d. 30 April; i Janakkala d. 1, Kyrkslätt d. 2, Orimattila d. 3, Ki- des d. 10 Maj. — Kalfleka d:o i Janakkala d. 30 April; i Kyrkslätt och Orimattila d. 11, Seinäjoki d. 15, Kides d. 16 Maj; 1 Kemi d. 22 Juni. — Pilens löfspriekning börjades i Janakkala d. 2, Seinäjoki d. 10, Kemi d. 12, Nådendal och Lampis d. 13, Karstula d. 15, Kyrkslätt d. 20 Maj. — Björ- kens d:o i Janakkala d. 3, Orimattila d. 9, Lampis och BSei- näjoki d. 10, Kides d. 11, Kyrkslätt d.-12, Nådendal d. 13) Eura d. 14, Karstula d. 17, Öfvertorneå d. 20, Uleåborg och Rovaniemi d. 30 Maj; Utsjoki d. 7 Juni. — Hallonbuskens bladsprieckning började i Janakkala d. 3, Seinäjoki d. 9, Nå- dendal d. 10, Karstula d. 11, Lampis d. 17 Maj; Kemi d. 1, Öfvertorneå d. 5 Juni. — Rönnens d:o i Seinäjoki d. 4, Ori- mattila och Janakkala d. 9, Nådendal och Lampis d. 11, Eura d. 13, Kyrkslätt d. 15, Karstula och Kides d. 17, Uleåborg d. 26, Kemi d. 28, Rovaniemi d. 29 Maj; Öfvertorneå d. 5 Juni. — Häggens d:o i Seinäjoki d. 7, Orimattila och Ja-

105

nakkala d. 9, Lampis d. 11, Kides d. 12, Kyrkslätt och Kars- tula d. 14, Nådendal d. 19, Rovaniemi d. 28, Kemi d. 30 Maj; Öfvertorneå d. 18 Juni. — Ävppelträdets d:o i Orimat- tila d. 11, Lampis d. 15, Nådendal d. 16, Janakkala d. 17 Maj. — Krusbärsbusken blommade i Kyrkslätt d. 14, Janak- kala d. 18, Nådendal d. 19 Maj; Kides d. 4 Juni. — Röda vinbärsbusken d:o i Orimattila d. 16, Janakkala d. 18, Nå- dendal d. 20 Maj; Kides d. 6, Kemi d. 10, Rovaniemi d. 15 Juni. — Smultron d:o i Orimattila d. 19, Kyrkslätt d. 20, Janakkala d. 24 Maj; i Nådendal d. 2, Kides d. 8, Kemi d. 11 Juni. — Asp begynte löfvas i Janakkala d. 23, Lampis d. 27 Maj; Rovaniemi d. 3, Kides d. 4, Öfvertorneå d. 8, Kemi d. 9 Juni. — Blåbär blommade i Kyrkslätt d. 22, Ja- nakkala d. 23, Kides d. 30 Maj; Kemi d. 7, Öfvertorneå d. 10, Rovaniemi d. 15, Utsjoki d. 22 Juni. — Häggen d:o i Janakkala och Lampis d. 23, Orimattila d. 25, Nådendal d. 30, Kyrkslätt d. 31 Maj; Kides d. 7, Karstula d. 10, Rova- niemi d. 13, Kemi d. 20 Juni. — Äppelträdet d:o i Nåden- dal, Orimattila, Janakkala och Lampis d. 6 Juni. — Syrenen d:o i Nådendal och Janakkala d. 7, Lampis d. 8, Orimattila d. 9, Kyrkslätt d: 17 Juni. — Liljekonvaljen d:o i Orimat- tila d. 8, Nådendal d. 11, Kides och Kemi d. 15, Kyrkslätt och Janakkala d. 21 Juni. — Röd väpling d:o i Kemi d. 8, Janakkala d. 16, Orimattila och Öfvertorneå d. 18, Kides d. 21, Nådendal d. 26 Juni. — Lingon d:o i Kemi d. 10, Nå- dendal d. 11, Janakkala d. 12, Kyrkslätt d. 14, Öfvertorneå d: 16, Kides d. 17, Rovaniemi d. 18, Utsjoki d. 30 Juni. — KEönnen d:o i Janakkala d. 10, Nådendal och Lampis d. 12, Orimattila d. 14, Kyrkslätt och Karstuia d. 17, Rovaniemi d. 20, Kemi d. 22 Juni. — Blåklint d:o i Orimattila d. 13, Kyrkslätt d. 20, Janakkala d. 25, Kides d. 30 Juni. — Smul- tron mognade i Nådendal d. 30 Juni; i Kides d. 1, Janak- kala d. 3, Kyrkslätt d. 6, Kemi d. 25 Juli. — Blåbär d:o i Nådendal d. 3, Kides d. 13, Janakkala och Kemi d. 20, Ro- vaniemi d. 28 Juli; Utsjoki d. 5 Augusti. — Hallon d:o i Nådendal d. 27, Janakkala d. 29 Juli; Kides d. 2 Augusti. —

106

Lingon d:o i Kides d. 10, Janakkala d. 17, Nådendal d. 26 Augusti; Rovaniemi den 16 September.

Hafren såddes i Orimattila d. 25 April; Janakkala d. 3, Lampis d. 4, Kyrkslätt d. 7, Eura d. 9, Karstula d. 11, Seinäjoki d. 12, Rovaniemi d. 17, Kemi d. 19, Uleåborg och Öfvertorneå d. 20 Maj. — Kornet d:o i Janakkala d. 12, Seinäjoki d. 13, Eura d. 16, Lampis och Öfvertorneå d. 17, Rovaniemi d. 20, Kyrkslätt och Uleåborg d. 27, Karstula d. 31 Maj; Kemi d. 1, Kides d. 2 Juni. — Rågen bildade ax i Karstula d. 31 Maj; Janakkala d. 2, Lampis d. 5, Seinäjoki d. 7, Piippola d. 13, Uleåborg d. 15, Öfvertorneå d. 17, Kemi d. 20, Rovaniemi d. 23 Juni; — blommade i Orimattila, Ja- nakkala och Seinäjoki d. 19, Kyrkslätt d. 20, Lampis d. 21, Karstula d. 23, Kides d. 24, Eura d. 25, Piippola d. 27, U- leåborg d. 29 Juni; Öfvertorneå d. 1, Kemi d. 9, Rovaniemi d. 10 Juli; — skördades i Janakkala d. 2, Karstula och Ki- des d. 4, Kyrkslätt, Eura och Lampis d. 5, Seinäjoki d. 8, Uleåborg d. 12, Öfvertorneå d. 15, Kemi d. 18, Rovaniemi d. 26 Augusti.

Islossningen skedde i Salo och Åbo åar samt Kumoelf d. 16, Vanda å och Kyro elf d. 17, Seinäjoki, Laikka å (Kars- tula), Lappo 1. Nykarleby elf d. 19, Porkala d. 21, Nåden- dal d. 22, Helsingfors d. 23, Mariehamn d. 24, Janakkala d. 25—28, Uleå elf d. 27, 28, Kiminki sjö (Karstula) d. 29 A- pril; Kemi d. 4—7, Torneå d. 5 —10, Lampis, Jyväskylä och Sodankylä d. 6, Kides d. 6—10, Rovaniemi d. 6, 7, Öfver- torneå elfvar d. 8 —10, Utsjoki och Tanaelf d. 19—26, Uleå- borgs redd d. 22 Maj. — Isläggningen inträffade i Karstula, Rovaniemi och Öfvertorneå d. 13—16, Torneå d. 21 Okto- ber; i Janakkala d. 4, Karstula, Kides, Rovaniemi, Utsjoki d. 7, Uleåborg d. 12, Salo d. 30 November; Nådendal d. 1, Mariehamn d. 10 December. — Sista snöfallet om våren an- tecknades i Kides d. 28, Mariehamn, Kyrkslätt, Seinäjoki, Karstula, Piippola, Uleåborg, Kemi, Rovaniemi d. 29, Salo, Nådendal, Janakkala, Öfvertorneå d. 30, Lampis d. 31 Maj; Utsjoki d. 2 Juni. — Första snöfallet om hösten i Utsjoki d. 2, Öfvertorneå d. 4, Sodankylä d. 5, Piippola, Rovaniemi,

107

Uleåborg, Janakkala d. 7, Kides och Nådendal d. 8, Lampis, Orimattila, Kyrkslätt och Salo d. 9, Karstula d. 10, Seinä- joki d. 12, Mariehamn d. 14, Eura d. 16, Kemi d. 22 Ok- tober.

Nederbörden bestämdes genom mätning på Runsala, i Orimattila, Kides och Seinäjoki samt utgjorde i finska deci- maltum :

Runsala. Orimattila. Kides. Seinäjoki.

Januari. bones 15 1538 055: 1,42. Hepruari: a. . . 05905 Og: 0,96. 0,47. MMEArSlugs «dne « 0,58. 0,63. 0,72. 0,22. JE) DT RK EN RE 0,23. 0,90. OLE 0.57. 1 [EN RER, SAD 1095 [ens 310; 1.82. NL ör ange a 0,74. 2001 0,80. 2,62. Juli gar 1,29: 1;61= 4,40. 1,46.(?) AUSUSIl Nere 1063 2,64. 64 2,43.(?)

September... . . 0,70: 1508 Be iL.55: Öktobers ae. « 144: 2,38. 2,45. 0,81. November i: «= "2,023 2,50: 1,36. 0,90. December .» .- » 0,32: 0,85. 0,48. 0,50.

IR5047 0 ULOS5N INS CL TAS

Anm. — Dessa anteckningars vigt och betydelse för kännedomen af vårt lands klimatologi är ganska stor, hvar- före nödigt är att de göras med all möjlig omsorg och nog- grannhet. Vetenskaps-Societeten kan icke öfver dem utöfva någon annan kontroll än den, som framgår ur jemförelsen emellan desamma. Ansvaret för riktigheten af hvarje sär- skild observation hvilar således uteslutande på antecknaren — och upptagandet af dem i detta sammandrag åsyftar äf- ven att fästa vederbörande observatorers uppmärksamhet på möjliga fel i de insända uppgifterna, så att rättelse af dessa i fall af behof i tid kunde åstadkommas.

ÅA. Moberg.

108

Månadtliga medelhöjden af hafsytan vid Finlands kuster år 1870 i jemförelse med det årliga medeltalet i decimaltum. : rr AR rr

Söder- Helsing- | Porkala | Hangö Hangö- |Jungfru-| Utö |Lypörtö| Lökö Rönn- skärs fors udds sunds skärs

| fyrbåk. |skeppsdocka.|l0tsplats. fyrbåk. |lotsplats.| lotsplats.| lotsplats.|lotsplats. lotsplats. lotsplats. Medelhöjd

försaret cr cl JÖRL 52,39 51,89 | 38,05 | 39,81 | 34,26 | 27,10 | 43,96 | 45,96 | 24,85 » Januari. . |+ 0,69 ++ 0,88 | — 0,02 |— 0,13 | + 1,07 | — 0,17 | + 0,46 | + Läl| + 1,24 [+ 1,73 , Februari .-|— 8,20| — 871 |— 6,92 | — 3,77 — 8,53 | — 6,53 | — 9,02 | — 8,29 | — 7,07 | — 6,44 5 MAT Be KRO art SL RN 2,10 | — 3,14 | — 2,59 | — 3,29] — 2,19] — 2,47 | — 2,23 April. 3 | — FHlE SHF RH00 2,09 | — 3,49 | — 3,91 | — 3,98 | -— 3,75 | — 3,37 | — 1,75 » Maj... .|+ 3,89] —+4,38 |-+ 4,73 + 3,13 —+ 4,52 + 3,54 | + 3,12 | + 3,51 | + 3,61 | + 3,69 JUN sy BA AL IT HS + 2,28 | + 3,16 | + 2,25 | + 2,70 | + 2,49 | + 2,42 + 3,23 SJÖN 4 ER NO SRB AT + 5,38 | + 6,32 | + 6,27 | + 5,991 + 5,80 | 4 6,17 + 6,03 1 SAÅROustisr al — SIT] RI) = FHL) NHL | RI 3,17 |— 2,47 | — 3,91 | — 4,59 | — 6,39 » September |+ 5,19) +5,36 |+ 4,73 + 4,47 + 4,97 | -H 5,95 | + 5,92 | + 5,69 | + 5,85 -F 5,31 » Oktober . |+0,72| — 0,37 |—-+ 0,44 + 0,83 | + 1,20 + 1,28 |-+ 2,03 | + 1,40 | + 0,34 | + 0,18 » November |+ 0,52 | — 0,78 |+ 0,76 |-+ 0,55 + 1,22] + 1,32 | + 2,07 + 1,94] + 1,73 -F 1,35

» December |— 5,83| — 6,20 |— 5,89 |— 5,25 | — 5,69 | — 4,71 | — 4,19 | — 4,20] — 4,33 | — 5,05 ÅA. Moberg.

109

Medeltemperaturen i Helsingfors under Januari—April 1871. (Celsii skala).

Februari.

ja) &

- j-— — rr jr

PH HD DD SÄ IE ige NO &

21 28 29 30 31

Januari.

3,81 3,67 3,38 4.92 11300 3,52 6,55 1,25 7.61 12,ss 13.08 11.00 8,34 0,78 0,86 3,18 6,08 2,47 2,07 2,52

I,93

— 11.7

Medium —

14.79 20,24 21,25 21,62 15,47

= 14,06

10,00 3,94 1,05

Jaa

ST 16,67 12,99 19,4 19,38 22,23 28,59 29,12 26,52 17.82 23,48 26,32 23,86 25,82 13,68 16,24

- 23,16

24,7 19,se 23,40 21,61

d.38

9I,90 13,s6 13,95 11:50

D,24

I1.so

18,30

Mars.

d.14

4.08 — Oja7 0,15 0,79 O,1a 0,14

Loe

0,43 O,so Oj77 Lie 1.so 1.12 0,40 0,86 3,97 0,55

2,04

I +t+t+tl+t++1 +

I 2.51 2,60 0,15 0,09 1,54 0,97

Itt l+ettt+ti

L50

|

1,20 0,78

1.82

|

0,44

0,07

[Ed

April.

AF

=

+++ |

+++

+tt+t+t!

0,43 0,65 1,42 2,26 1,22 1,72 0,58 2,46 l,64 2,44 1,92 1.32 0,82 3,47 I5:a 1,24 0,75 0,80 1,02 L.s7 IN 1,49 0,40 0,32 0,46 0,ss 2,67 1.81 1,42 1,s6

0,23

H. G. Boremius.

Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1871

Denna högtid, som enligt antagen plägsed firades i uni- versitetets solennitetssal i närvaro af en talrik samling åhö- rare, öppnades af ordföranden hr SNELLMAN med ett tal be- rörande dagens festliga betydelse icke blott för Societeten utan för hela landet. Sedan årsberättelsen derefter blifvit af sekreteraren uppläst, höllos föredrag af den afgående ordfö- randen om den moderna materialismen samt af den tillträ- dande ordföranden hr MoBERG om värmet betraktadt såsom rörelse. Innehållet af dessa tal och föredrag meddelas i det följande.

I.

Ordföranden yttrade:

Fjerran från platsen för de stora politiska hvälfningar, hvilkas krigiska dån genljudit öfver Europa, står det Finska folket af sin ringhet och af sin ställning hänvisadt till att endast afvakta, hvad äfven för detsamma den kommande ti- den må bära i sitt sköte. Oberördt af sådane verldshistori- ska tilldragelser blir icke något, af den Europeiska civilisa- tionen delaktigt folk. Men också det ringaste har det åt sig öfverlemnadt, att inom de gränser, verldshändelserna för det- samma utstakat, skapa sina egna öden. Vilkoret derföre är näst varm fosterlandskärlek, dennas bevisande i trogen och uppoffrande pligtutöfning.

Öfver de politiska förvecklingarne och striderna fortgår dock vetenskapens stilla arbete, bildande en försonande och förbrödrande länk mellan folken, emedan detta arbete på sig

111

bär karakteren af ett sträfvande för mensklighetens gemen- sama bästa.

Också den Finska Vetenskapssocieteten har under det förgångna året oförtröttadt fortsatt sin anspråkslösa verk- samhet.

Denna verksamhet måste till stor del vara af den art, att den icke kan räkna på den större allmänhetens delta- gande. De strängt vetenskapliga arbetena offentliggöras i digra volymer, i Societetens s. k. Akter. Dessa äro icke ens beräknade för den vanliga bokhandeln. Ty matematikern t. ex. ökar icke gerna sin boksamling med en volym, hvil- ken jemte någon afhanudling i hans vetenskap innehåller spe- cialundersökningar i filologi, historie, naturvetenskap. Dessa Akter äro hufvudsakligen bestämda för offentliga biblioteker och för vetenskapliga samfunds boksamlingar. Bocieteten har också haft tillfredsställelsen erfara, att årligen allt flere så- dane samfund trädt i förbindelse med densamma, så att den numera står i utbyte af skrifter med nära ett hundratal ve- tenskapliga institutioner. Det är genom sådane utbyten äf- ven enskilda vetenskapsidkare vinna tillgång till de afhand- lingar, som tillhöra deras vetenskap; och detta underlättas derigenom, att författaren till en afhandling erhåller ett an- tal separataftryck af densamma, som han är i tillfälle att utdela.

Men BSocieteten har äfven sökt att göra sin verksamhet gagnande särskildt för vetenskapens vänner och för den större bildade allmänheten i eget land, genom att under titeln ”Bi- drag till kännedomen af Finlands Natur och Folk” offentlig- göra sådane dokumenter, undersökningar och uppsatser, hvil- kas föremål endast inom fäderneslandet kunde med större intresse omfattas. Äfvenså offentliggöres en ”Öfversigt af Societetens förhandlingar”, i det hopp, att deri ingående med- delanden skulle åtminstone till någon del kunna intressera den bildade läseverlden i eget land.

Societeten har genom dessa båda sistanförda skriftse- riers utgifvande gifvit ett uttryck åt det höga värde, den- samma bör sätta på den bildade allmänhetens deltagande för

112

dess sträfvanden. På Societetens vägnar får jag äran också uttala dess tacksamhet till alla dem, hvilka i dag behagat med sin närvaro betyga Societeten detta deltagande — samt påkalla deras benägna uppmärksamhet för den sedvanliga Årsberättelsen, hvilken kommer att afgifvas af Societetens Sekreterare, äfvensom för de -föredrag, som derefter hållas af Societetens afträdande ordförande: ”Om den moderna Ma- terialismen” samt af tillträdande ordföranden: ”Om värmet betraktadt såsom rörelse.”

Att den Finska Vetenskapssocieteten kunnat i fredens skygd fortsätta sitt stilla arbete, derföre har den med det Finska folket att tacka den statskonst, Kejsar Alexanders högsinnta, menniskovänliga sträfvanden föreskrifvit det stora rike, med hvilket Finland är politiskt förenadt. Finska Ve- tenskapssocieteten skall aldrig glömma, att den egt lyckan ställa sin banas början under skyddet af detta namn, hvilket historien med vördnad skall nämna bland talet af mensklig- hetens välgörares; och det är med känslan af den skönaste tillfredsställelse Societetens ledamöter, när de på dess hög- tidsdag gifva uttryck åt sin undersåtliga tillgifvenhet för Fin- lands ädle Storfurste, hvars födelsedag denna dag är, veta sig uttala, hvad som rörer sig i hvarje Finskt hjerta, och äro förvissade, att bönen: Gud bevare Alexander II:s dagar! — villigt och varmt går öfver hela det Finska folkets läppar.

. >

II.

Årsberättelse.

Den uppgift, som Finska Vetenskaps-Societeten har sig förelagd, ställer dess verksamhet i nära beroende af det ve- tenskapliga lifvet i den öfriga verlden. I ett land med så ringa materiela och äfven andliga ressurser, som vårt, kan den vetenskapliga forskningen mindre än annorstädes bryta

113

sig en egen väg eller umbära de impulser, som framkallas genom beröringen med likartade sträfvanden i andra länder.

Det tidskifte, som denna redogörelse omfattar, har o- nekligen varit af de minst gynsamma för det fredliga kultur- arbetet. Det land, Frankrike, från hvilket så ofta förut frukt- bärande idéer utgått i verlden, ligger ödelagdt och sönder- slitet i sitt inre; Tyskland, den grundliga forskningens och djupa spekulations hemland är upptaget af samhällsreformer och helandet af de sår, som kriget efterlemnat äfven hos de segrande. Äfven i andra Europeiska stater hafva de militära och politiska intressena för ögonblicket en afgjord öfvervigt. Den vetenskapliga litteratur, som under detta år sett dagen i utlandet, och särskildt de lärda samfundens publikationer bära nogsamt vittnesbörd om detta förhållande, ity att de haft att uppvisa jemförelsevis få resultater af mera genom- gripande betydelse och som kunde föranleda fortsatta under- sökningar af större intresse. — Vid bedömmandet af Finska Vetenskaps-Societetens tillgöranden är det billigt, att dessa förhållanden tagas i öfvervägande, helst desamma, såsom jag redan haft äran antyda, ej kunnat undgå att utöfva ett me- delbart inflytande på den vetenskapliga verksamheten äfven hos oss.

I ett afseende kan dock sägas, att det nu tilländagång- na 33:dje året af Societetens tillvaro varit för henne lyckli- gare än de flesta föregående: hon har derunder ej haft att beklaga förlusten af någon vare sig ordinarie eller heders- ledamot. Dess personal har ej undergått annan förändring än att en af de fyra lediga platserna i den fysisk-matemati- ska sektionen blifvit fyld, i det Societeten den 17 i denna månad till ordinarie ledamot invalt Astronomen vid Central- observatorium 1 Pulkowa, Filosofie Doktorn och Hofrådet HuGo GYLDÉN.

Vid ett tillfälle, sådant som detta, anser jag det likväl icke ligga utom min befogenhet att med några ord upplifva minnet af en nyligen bortgången aktad landsman, som ehuru stående utom BSocieteten, med värme omfattat och verksamt befordrat dess sträfvanden. Denne man var Majoren JOHAN

114

ANTON KARSTEN, hvilken enligt nyligen ingångna underrättel- ser den 14 i denna månad aflidit i Kuopio i en ålder af 76 år. Bland den aflidnes förtjenster nämnes, att han varit en ifrig befrämjare af finsk litteratur, att han år 1842 grundlagt det första boktryckeri i Kuopio och året derpå äfven den första finska tidningen ”Maamiehen ystävä.” Den framgång sistnämnde företag till en början rönte, torde dock i främsta rummet böra tillskrifvas den medverkan Vetenskaps-Societe- tens nuvarande ordförande då skänkte detsamma. Men det, som här företrädesvis bör framhållas, är den omsorg och ihär- dighet, hvarmed majoren Karsten alltsedan 1846 fullföljde de meteorologiska observationer han åtagit sig att för Socie- tetens räkning verkställa. Dessa observationer, omfattande nära ett fjerdedels sekel, hafva visserligen ännu blott till en ringa del blifvit bearbetade; ty de medelvärden han sjelf ur dem härledt och vid skilda tillfällen meddelat Societeten, kunna endast betraktas såsom provisoriska. - Men för den grundligare undersökning af Finlands klimatologiska förhål- landen, hvartill början nyligen blifvit gjord, bilda dessa ob- servationer ett underlag som jemförelsevis få orter inom vårt land hafva att uppvisa.

Då jag nu öfvergår till en närmare redogörelse för So- cietetens verksamhet, bör jag först omnämna, att Societeten under året utgifvit 17:de delen af dess ”Bidrag till känne- dom af Finlands natur och folk”, innehållande följande af- handlingar:

Granskning af originalkonceptet till Jesper Mattsson Krus” förteckning öfver finska adelns gods år 1618, af W. LAGUS.

Förteckning öfver anonyme författare i äldre årgångar af Åbo Tidningar, af densamme,

Fysiken tillämpad på det rationella jordbruket i Finland, af E. J. BOoNsDOREFF.

Af Öfversigten öfver Societetens förhandlingar har 12:te häftet äfvensom första nummern af det 13:de utkommit.

Den 9:de tomen af Societetens Akter, hvars tryckning redan vid sista årsdagen var i det närmaste afslutad, har drabbats af ett sällsamt missöde, som haft till följd att 45

115

ark deraf jemte 10 planecher måste omtryckas. Om och till hvad del de, som vållat olyckan, kunna åläggas att godtgöra den pekuniära förlust, Societeten härigenom fått vidkännas, beror på domstols pröfning. Sedan en ny uppsättning af de förskingrade arken emellertid blifvit föranstaltad och i dessa dagar afslutad, kommer den ifrågavarande tomen inom kort att utdelas. Af den följande eller 10:de tomen, hvars tryck- ning äfvenledes redan blifvit påbörjad, hafva 21 ark hittills lemnat pressen.

Vid BSocietetens sammanträden hafva af dess medlem- mar följande afhandlingar, utom de redan nämnda, blifvit anmälda att införas dels i Akterna, dels i Bidragen:

Plante nonnulle horti botanici Helsingforsiensis descripte a S. O. LINDBERG (Akt.).

Revisio eritiea ieonum in opere ”Flora Danica” muscos illu- strantium, af densamme (Akt.).

Några dokumenter rörande finska förhållanden under förra seklet, af J. V. SNELLMAN (Bidr.).

Särskilda smärre uppsatser och referater, för hvilka i Öfversigten närmare redogöres, hafva blifvit meddelade af HH. Ahlqvist, v. Becker, Bonsdorff, Borenius, Hjelt, Krueger, Lagus, Malmgren, Moberg, Mäklin, Snellman, v. Willebrand och undertecknad.

Det tillfälle, som med nöje erbjudes äfven personer ut- om BSocieteten, att i dess handlingar offentliggöra arbeten, som genom innehåll och form befinnas dertill lämpliga, har äfven nu begagnats af några yngre vetenskapsidkare, af hvil- ka Societeten fått emottaga följande afhandlingar:

Der Mythus vom Sampo, af O. DOonserR (Akt.).

Ueber eine neue Nitrosäure, af H. A. KULLHEM (Akt.).

Mineralogiska bidrag, af densamme (Öfvers.).

Mycologia Fennica, af P. A. KARrRstENn (Bidr.).

Meddelanden beträffande finska mineralier och bergarter, II, af FE. J. Wux (Öfvers.).

Meddelanden från universitetets kemiska laboratorium, af J. J. CHYDENIUS (Öfvers.).

De meteorologiska observationer, hvilka Societeten sökt

116

befrämja genom anskaffande af nödiga instrumenter och an- teckningsböcker och för hvilkas regelbundna anställande hon har att tacka åtskilliga för saken intresserade landsmäns be- nägna medverkan, hafva fortgått efter samma plan och på samma orter som förut. Sålunda tillkomna barometer- och termometerobservationer för sistlidet år har Societeten fått emottaga från

Rektor Kandolin i Mariehamn,

Fröken Renvall i Salo,

Trädgårdsmästaren Larsson i Mustiala,

Löjtnanten Etholén i Lampis (Maj>— Dec.),

Apotekaren Enckell i Jyväskylä,

5 Relander i Sordavala,

Kapellanen Lindstedt i Seinäjoki,

Majoren Karsten i Kuopio (Jan.—Mars),

Öfverforstmästaren Forstén dersammastädes (Apr.—Dec.),

Farmaceuten Kberhardt i Kajana,

Kollegiiassessorn Westerlund i Uleåborg,

Herr Bäckström i Torneå,

Kronolänsmannen Eklöf i Sodankylä; äfvensom endast termometerobservationer från

Kommissionslandtmätaren Hartman i Kides,

Kyrkoherden Lövenmark 1 Piippola,

Bruksförvaltaren Sahlstein 1 Karstula: hvarjemte Professoren Elfving benäget meddelat af honom anställda termometer- och barometerobservationer i Åbo, äf- vensom Kejs. Finska Hushållnings-Sällskapet dylika obser- vationer från Runsala.

Klimatologiska anteckningar beträffande dels väderleks- förhållanden dels de periodiska vexlingarne inom den lef- vande naturen hafva kommit Societeten tillhanda från nedan- nämnde personer och orter:

ig

Län Kommun. Observator. År. Nyland Kyrkslätt — Smedberg, I., v.pastor 1870 Orimattila Granholm, J., prost så Åbo och = |Salo Renvall, G., fröken Björneborg Nådendal = |Bredenberg, G., löjtnant 5 Eura 'Homén, G. W., prost k Tavastehus Janakkala Bredenberg, E. A., kapellan så Asikkala Lundeqvist, G. M., past.adjunkt 1868 Ibid. Densamme 1869 Lampis Etholén, N., löjtnant 11870 Kuopio Kides Hartman, E., kommissionslandt- | mätare - Wasa Jyväskylä J|Encekell, M., apotekare : Karstula 'Sahlstein, J. V., bruksförvaltare| Seinäjoki = Lindstedt, W., kapellan : Ibid. Holmström, J., PS Uleåborg Uleåborg Westerlund, E., assessor 5) Rovaniemi Hoikka, J., nämndeman > Kemi Akola, J. V., landthandlande | ,, Öfvertorneå Lang, J., forstman 5 Utsjoki Lundbohm, C. E. länsman på

Vattenhöjdsobservationer har Societeten fortfarande låtit anställa en gång om dagen vid Porkala, Hangöudds, Jung- frusunds, Utö, Lypörtö, Lökö och Rönnskärs lotsplatser af derstädes stationerade lotsåldermän, samt tre gånger om da- gen vid Helsingfors skeppsdocka. Derjemte hafva, på för- anstaltande af Direktionen för lots- och båkinrättningen, dy- lika iakttagelser i förening med meteorologiska observatio- ner blifvit gjorda vid Söderskärs och Hangö fyrbåkar samt observationer af sistnämnde slag under sednare halfåret 1870 äfven vid Skälskärs fyrbåk, hvaröfver anteckningar blifvit Societeten benäget meddelade. Tillfölje af lokala hinder hafva de tillämnade vattenhöjdsobservationerna vid Skälskärs

fyrbåk ej kunnat komma till stånd, hvaremot Lotsöfversty- ; 9

118

relsen benäget erbjudit sig att i stället inrätta en station för dylika observationer vid Lågskärs fyrbåk.

De meteorologiska uppgifter, hvilka Societeten sålunda år för år insamlat, bilda utan tvifvel redan ett värdefullt ma- terial för utredningen af en del klimatologiska förhållanden på vissa orter, såsom medeltemperaturen och barometerns medelhöjd för skilda månader eller för hela året o.s.v. För vinnande af en större fullständighet härutinnan vore det lik- väl önskligt, att äfven några andra fenomen, såsom neder- börd och luftens fuktighet, blefve med noggrannhet observe- rade, helst kännedomen af sistnämnde element, eller luftens fuktighet, är oumbärlig för att af det observerade barome- terståndet kunna med säkerhet sluta till det verkliga luft- trycket. Tyvärr äro de hygrometriska observationerna isyn- nerhet i vårt klimat förenade med omgångar och svårighe- ter, hvilkas öfvervinnande fordrar mycken omtanka, hvarföre Societeten i ingen händelse kan åhvälfva alla sina medarbe- tare i landsorten att sysselsätta sig dermed, men med nöje skulle se, om en eller annan funnes beredvillig att anställa dylika.

Men de meteorologiska observationerna hafva ännu ett annat ändamål.än det här antydda lokala; man väntar af dem lösningen af vissa för vetenskapen och den allmänna ekonomin lika vigtiga frågor beträffande atmosferens rörel- ser, deras uppkomst och utbredning från en ort till en an- nan. För sådant ändamål borde man kunna följa dessa rö- relser så att säga steg för steg öfver en så stor del af jord- ytan som möjligt. De meteorologiska observationerna få der- före först då sin rätta betydelse, när de anställas efter en gemensam plan och på noga bestämda tider inom ett i möj- ligaste måtto vidsträckt område. I betraktande häraf har Kejs. Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg låtit utarbeta en plan för dylika observationer, omfattande hela Ryssland och dermed förenade länder, samt, medelst skrifvelse från dess sekreterare till undertecknad, anhållit om Vetenskaps- Societetens och Universitetets medverkan för realiserande af sagde plan. Ehuru den komité, till hvilken Societeten hän-

9

skjutit frågan, ännu ej hunnit afgifva sitt utlåtande derom, må här likväl nämnas, att vissa bestämningar af förslaget, såsom beträffande instrumenternas delning och observations- tiderna, öfverensstämma med de hos oss redan antagna, och att förslaget, derest det blefve genomfördt, således icke skulle föranleda någon väsendtlig rubbning i det hittills följda sy- stemet för observationernas anställande, utan hufvudsakligen afse deis deras komplettering, dels sättet för deras beräkning och publicerande, äfvensom möjligen åstadkommandet af te- legrafiska meddelanden från vissa stationer till fysiska cen- tral-observatorium i S:t Petersburg, hvilka skulle tjena till upprättande af synkronistiska öfversigtskartor öfver atmosfe- rens tillstånd och derpå grundade förutsägelser om väder- leken.

Societetens bibliotek har äfven under detta år vunnit en ansenlig tillökning dels genom utbyte med andra veten- skapliga sällskaper, dels genom föräringar af enskilda veten- skapsmän. Hvad BSocietetens utländska relationer beträffar, hafva de såtillvida utvidgats, att öfverenskommelse om ut- byte af skrifter blifvit träffad med följande fyra lärda sam- fund: Anthropologische Gesellschaft och Verein zur Ver- breitung naturwissenschaftlicher Kenntnisse i Wien samt So- eiété malacologique och Société entomologique i Brässel, hvar- jemte Societeten, på anhållan af föreståndaren för Kongl. of- fentliga biblioteket i Dresden, samtyckt att låta sagde bi- bliotek få del af dess hittills utgifna och framdeles utkom- mande arbeten.

Slutligen får jag omnämna, att ordförandeskapet, som under årets lopp innehafts af Hr SNELLMAN, jemlikt Societe- tens stadgar nu öfvergår till den vordne viceordföranden Hr MOoBERG.

L. Lindelöf.

III.

Om den moderna Materialismen. Af J. V. Snellman.

I Vetenskapssocietetens verksamhet upptager naturve- tenskapen det största omfånget. Den språkliga och histori- ska forskningen kan icke framlägga sina resultater utan en mera eller mindre omfattande bevisföring. Speciela data hafva inom dessa vetenskaper sällan den obestridliga evidens och den vigt, att blotta anförandet af desamma eger veten- skapligt värde och intresse. -- I naturvetenskapen deremot består bevisningen i framläggandet af ett antal fakta, och hvarje sådant har derföre sitt gifna värde såsom antingen en ny länk i en förut börjad bevisföring eller en uppgift för fortsatt forskning, genom hvilken densamma skall vederläg- gas eller bekräftas. Sålunda lemnar naturforskningen ett rikt material för muntliga och skriftliga meddelanden vid ett Ve- tenskapssällskaps sammankomster.

Äfven frågan om företeelsernas orsaker kan i dessa meddelanden ingå. Misstager jag mig icke, är det dock det regelrätta, att man håller sig endast till den närmaste orsa- ken, d. v. s. framlägger ett faktum såsom orsak, ett annat såsom verkan. T. ex. professor Hällström i lifstiden gjorde sitt namn berömdt genom bestämmandet af den temperatur, vid hvilken vattnet har sin största täthet och tyngd — nem- ligen vid en värme af 4 grader. Öfverhufvud utvidgas krop- parnes volym af värmen, och deras specifika vigt, d. v. s. tyngden af en viss volym, t. ex. en kubik tum, aftager. Så förhåller sig äfven med vattnet, då dess värme stiger öfver sagde gradtal. Men det intressanta är, att dess specifika vigt aftager, äfven när dess värme faller under samma gradtal. När nu i våra sjöar vattnet vid vinterns annalkande på ytan afkyles, sjunker det, och nytt, varmare vatten uppstiger. Men sedan hela vattenmassan afkylts till anförda värmegrad, upphör denna rörelse. Ty då öfversta lagret nu ytterligare

121

afkyles, blir vattnet i detsamma åter specifikt lättare och kan icke mera sjunka ned. Det fryser. Men de undra lag- ren behålla sin värme och sitt flytande tillstånd. Sålunda hindras våra sjöar från att bottenfrysa. Detta numera all- mänt kända förhållande lemnar ett det vackraste exempel på forskningens förmåga att utreda orsak och verkan. Den o- invigde skulle dock gerna vilja veta än mera — nemligen erhålla en förklaring, hvarföre vattnet just vid detta gradtal har sin största täthet och tyngd. Men exemplet är lärorikt äfven derigenom, att orsakskedjan afbrytes med denna första vackra länk. oD. v. s. man känner intet faktum, hvilket skulle förhålla sig såsom orsak till denna företeelse såsom verkan.

Raden af dylika frågor har intet slut, icke ens när man kommer till frågan om den första orsaken till all tillvaro. Ty egentligen kommer man aldrig till densamma i naturve- tenskaplig mening. Den exakta vetenskapen, som besvarar frågor endast genom framläggandet af fakta, inlåter sig der- före icke på angifvande af orsaker, som icke kunna ses eller med handen beröras. Någon afvikelse sker likväl från detta förfarande. Det strider väl mot all logik, att från en verkan sluta till dess orsak. Ty en företeelse kan hafva flere orsa- ker. Men t. ex. man antager, att vår jord någon gång be- funnit sig i smält tillstånd — ty man anser sig icke kunna annorlunda förklara urbergens uppkomst och formation. Men ehuru sannolikt och nog allmänt antaget, förblir likväl detta påstående en hypothes, en förslagsmening, icke ett exakt ve- tande.

Den stränga vetenskapen, skulle jag tro, lemnar äfven afhandlandet af sådane hypotheser helst å sido; och för nyss antydda frågor om de aflägsnare och aflägsnaste orsakerna, hvilka oroa oss andra dödliga, visar den en påtaglig köld.

Likväl synes det, som om vetenskapen skulle i en an- nan form gå något längre och lemna oss förklaring öfver företeelsernas väsende — en förklaring, som för de oinvigde allt mer och mer torde hafva fått betydelsen af ett tillfreds- ställande svar på deras vetgiriga frågor. Detta förklarings-

122

sätt består i att anföra någon s. k. kraft, som i naturproces- serna vore verksam.

T. ex. Det ena jernstycket fäster vid och uppbär det andra. Detta kommer sig deraf, att det förra är magnetiskt, eller båda äro det och fästa vid hvarandra i de motsatta po- lerna. D. v. s. dessa företeelser äro yttringar af den ma- gnetiska kraften. Eller: — det venösa blodet förbytes i lun- gorna till arterielt. Det kommer sig deraf, att vid inand- ningen blodet upptager syre ur luften, i stället för kolsyra, som afgår vid utandningen. D. v. s. denna process, blodets syrsättning, är yttring af en kraft, som kallas kemisk affi- nitet.

Och isynnerhet i nyaste tid har detta förklaringssätt fått en ökad betydelse genom läran om, hvad man kallar kraftens eller krafternas omsättning eller förvandling. Här- med förstår man, att t. ex. Värme (i den upphettade vatten- ångan) frambringar mekaniskt tryck och rörelse; mekaniskt tryck åter, t. ex. en axeltapps friktion mot sitt lager, fram- kallar värme. D. v. s. värmekraften framkallar mekanisk kraft och tvärtom. Emedan det nu kan mätas, huru starkt mekaniskt tryck, som motsvarar vissa gradtal värme 0. 8. V., så säger man: det är samma mått af kraft, som öfvergår från den ena företeelsen i den andra, yttrar sig i båda.

Denna krafternas omsättning har blifvit undersökt och bestämd i ett stort antal naturprocesser, och vi hafva i den inhemska litteraturen en högst intressant afhandling i ämnet af D:r Hällsten med titel ”Studier om kraftförvandling i vi- tala processer.”

Närmast föranledd af denna lära, uppstod för snart tjugu år tillbaka i Tyskland en egen litteratur, som handlade om kraft och materie och väckte mycket väsen -— äfven något oväsen — i den lärda verlden. De mera framstående nam- nen i denna litteratur voro Moleschott och Vogt, den senare isynnerhet åtnjutande stort vetenskapligt anseende. Vidare Cotta, Dubois Reymond, den berömda fysiologen Virehhoff MIN

Bullrande blef denna litteratur först genom en mindre

celeber persons deltagande. D:r Louis Bichner utgaf 1855 ett litet häfte med titel ”Kraft und Stoff”, i hvilket han med stor stilistisk talent, på ett populärt sätt sammanställde sina föregångares yrkanden, tilläggande egna reflexioner och slut- satser. Boken upplefde inom korrt tid många upplagor, och en stor stridslitteratur, för och emot, såg dagen.

Kärnan af Bächners anföranden kan framläggas i föl- jande satser: Verlden består af materie (Stoff) och af kraft; de äro oupplösligt förbundna; ingendera kan exsistera utan den andra. Men materien är oförstörbar. T. ex. en atom jern må undergå hvilka förvandlingar som helst, den återfin- nes alltid och kan ur alla sammansättningar återbringas fill dess metalliska form. Men hvad som icke har ett slut, kan ieke heller hafva någon början. Materien är alltså evig. Om kraften måste detsamma gälla, då materien icke existerar den förutan. T. ex. jernstycket skulle söndersplittras i o- ändlighet, om icke kohesionskraften sammanhölle det. Först den nyaste forskningen har lärt inse denna kraftens oför- gänglighet — nemligen i krafternas omtalade omsättning, hvilken visar, att samma gifna kraft öfvergår från den ena kraftformen till den andra.

Ungefär sådan är denna lära om Materien och Kraften. Den oförgängliga materien eller materierna äro naturligtvis de s. k. enkla ämnena, såsom bekannt: metallerna, grund- ämnet i åtskilliga andra mineral t. ex. i kalk, i natron m. fl., äfvensom vissa gaser, såsom vattnets beståndsdelar, väte och syre 0. s. v. Kemin torde nu känna 65 sådane enkla krop- par. Krafter uppräknar Biächner följande åtta: ”Tyngd, me- kanisk kraft, värme, ljus, elektricitet, magnetism, affinitet, kohesion.” Det bör dock tilläggas, att vetenskapen hvarken yrkar, att icke flera enkla kroppar kunna finnas, eller för- nekar, att de kända, enkla ämnena icke kunde vara sam- mansatta af ännu enklare, samt att man på skilda tider del- vis annorlunda indelat krafterna.

Men då nu anhängarene af sagde åsigter yrka, att i verlden intet annat än materie och kraft exsisterar, så är den slutsatsen gifven, att allt hvad andra menniskor kalla för

124

ande och andliga företeelser, att tänkandet och viljandet, det rätta på jorden, verldshistorien i sjelfva verket icke är an- nat, än företeelser af en naturprocess, sammansatt af materie och kraft. Denna uppfattning är den gamla, kända, hvilken man benämnt Materialism. Men dess moderna förespråkare anse sig stå högt öfver sina föregångare i följd af naturve- tenskapens i nyaste tider gjorda, beundransvärda framsteg.

Filosofin är i Vetenskapssocieteten en förbjuden arti- kel. Om jag likväl vågar flygtigt beträda dess område, torde jag dervid få göra mig till godo den ursäkt, att vid detta sammanträde icke är fråga om en diskussion, utan om en berättande framställning, som torde komma att förblifva en- sidig. Det påkallas också af det valda ämnet. Ty äfven Bächner kallar sin afhandling: ”Empiriseh-naturphilosophi- sche Studien?” — och han nödgas ingå på förklaringar an- gående betydelsen af de begrepp, hvilka skola definiera, hvad vår. jiverld. är.

Men det är just en sådan undersökning, som bildar det filosofiska vetandet. Man säger med rätta, att orden gå och gälla såsom mynt — nemligen i den hvardagliga samman- lefnaden. Likväl kan det icke nekas, att sättet att förstå och begagna dem är något olika hos skilda personer; hvar- före äfven förmågan härtill utgör en icke oväsentlig del af den intellektuela bildningen. Det bör derföre icke förefalla oväntadt, att en vetenskap finnes, som undersöker halten hos detta mynt, d. v. s. söker utreda betydelsen af de begrepp, som orden skola uttrycka.

Så har äfven betydelsen af begreppet kraft redan för tvåtusen år tilllbaka i den Grekiska filosofin utgjort föremål för undersökning, och det är kändt, att detsamma i den nyare Tyska filosofin så att säga har sin egen historie.

Vi förstå det lätt, att kraften som sådan aldrig är före- mål för sinnlig erfarenhet. Vi se en kropp falla, men vi se icke tyngdkraften. Vi känna till det elektriska slaget, se den elektriska gnistan, men icke den elektriska kraften. Med

125

ett ord: af erfarenhet känna vi endast kraftens yttringar; men vi säga dock: de äro endast yttringar, försvinnande fö- reteelser af något bestående, som ingen erfarenhet lärt oss känna, af en endast föreställd, tänkt kraft. Och det är icke ovanligt, att man anser sig hafva fått en tillfredsställande förklaring öfver ett naturfenomen, endast man lärer känna namnet på den naturkraft, som i detsamma uppenbarar sig. Åskblixten t. ex.? Ja den är en yttring af den elektriska kraften. Godt! menar man; ingenting vidare; nu förstår jag saken.

Hvad filosofin haft att om begreppet kraft förmäla, kan icke vara någon Tysk vetenskapsidkare helt och hållet obe- kannt. Äfven Bichner tvekar icke att medgifva, att detta begrepp är en abstraktion, ”ett tomt begrepp”, såsom han behagar kalla det. Ja han medger detsamma om begreppet Materie, att det nemligen är ett tomt begrepp.

Verlden består af materie och kraft. Den skulle alltså efter Bichners ord bestå af två toma begrepp. Man måste bekänna: det synes väl onödigt, att oroa sig öfver en sådan Materialism. Ty hvad kan väl vara mera idealistiskt, än denna utsago: all sinnlig erfarenhet är ett sken; den lärer oss icke känna verlden sådan denna verkligen är. Sannt fat- tad består verlden af dessa två begrepp.

Biächner drager icke denna slutsats ur sina egna ord. Men det synes, att han befarat, att andra skulle göra det. Han lägger vigt derpå, att de bådas oupplösliga förening konstituerar den verld, som är föremål för våra sinnen. BSät- tet för denna i hans framställning nog godtyckliga och tvung- na förening, söker han förtydliga genom att öfvergå till ett nytt begrepp. Han säger: krafterna äro materiens egen- skaper. i

Detta är allt ännu två toma begrepp: materien och e- genskaperna, ehuru deras sammanställning innebär en del begreppsoreda. Det borde egentligen heta: de materiela tingen, de sinnliga företeelserna hafva egenskaper. T. ex. Kinin botar frossan, har denna egenskap. Det är två före- teelser: man intager vissa gran kinin; fross-symptomerna

(ög LWJLIBRARY|SE

126

upphöra. Den förra företeelsen är orsak, den senare verkan. Båda äro fakta, föremål för sinnlig erfarenhet. Men den ki- ninet tillagda egenskapen är det icke; den kan hvarken ses eller höras. Genom att kalla kraften för egenskap, förläg- ger man väl densamma i tingens inre, gör den till deras inre, osynliga väsende. Men den upphör icke derigenom att vara ett ”tomt begrepp.” Den åsyftade Materialismen förblir lika idealistisk.

Jag vågar icke trötta mina Ärade Åhörare med att fort- sätta denna begreppsutredning. Det sagda har säkert varit tillräckligt, för att öfvertyga dem, att filosofin är mycket trå- kig. Jag beder blott få nämna, att dessa begrepp af den kallas Reflexionsbegrepp, emedan de hafva sin betydelse ge- nom att två och två reflekteras, likasom återspeglas i hvar- andra: t. ex. kraft och yttring, egenskaper och ting — i all- mänhet väsende och exsistens.

Och jag beder ännu få äran erinra, att i sjelfva verket allt erfarenhetsvetande är ett vetande om det i företeelserna allmänna, ett vetande i allmänna föreställningar, allmänna begrepp. Må man försöka utreda, hvad man t. ex. vet om en ros, som man betraktar. Den är en organism, en vext — det är ju allmänbegrepp. Den är en ros — miljoner vexter äro rosor; en théros — tietusental äro thérosor; dess blom- ma är röd, ljusröd, röd och hvit — men dessa färger åter- finnas äfven annorstädes, t. ex. i damernas drägter och på deras kinder; den har denna speciela doft — men alla thé- rosor hafva densamma, och théet något deraf. Botanistens noggrannaste undersökningar komma icke längre, än till så- dane allmänföreställningar; och tager kemisten hand om den fagra rosen, så finner han endast syre, väte och kol, hvilka han återfinner öfverallt på vår jord och, om spektralana- lysen är säker, kring hela verldsrymden. Så idealistisk är i sjelfva verket hela naturen, att vi i den icke varseblifva annat än allmänbegrepp.

127

Den känsla af tillfredsställd vetgirighet, de flesta erfara, då de inhemta, att en företeelse är yttring af den eller den kraften: t. ex. att åskan är yttring af luftens elektricitet, norrskenet troligen af jordmagnetismen o. s. v., har sin grund deri, att man anser kraften för en verkande orsak till före- teelsen. Äfven Bächner — eller de auktoriteter, han anför, synas impliceite hylla denna åsigt. Men den beror uppen- bart på en villfarelse.

De nyssanförda begreppen få icke förvexlas: en grund har en följd, en kraft yttrar sig, men endast en orsak har en verkan. Och en orsak är alltid en sak, ett faktum, en enskild företeelse.

Också skulle jag tro, att numera alla naturforskare, som tänkt öfver dessa ämnen, fatta begreppet kraft i dess rätta betydelse — icke såsom uttryck för en verkande orsak, utan såsom betecknande ett visst slag af företeelser, eller rättare, den konstanta ordningen i dessa företeelser. Elektriciteten t. ex. eller den elektriska kraften skulle alltså beteckna den af erfarenheten konstaterade ordningen i de elektriska feno- menerna. Krafternas omsättning vore alltså den iakttagna ordningen i ett slags företeelsers öfvergång till ett annat slags. Kraftmåttet åter det matematiska uttrycket för denna ordning.

Men sjelfva denna måttbestämning har fört vetenska- pen att söka ett högre och bestämdare uttryck för den be- stående ordningen i företeelserna, nemligen deras lag, natur- lagarne.

Långt derifrån alltså, att naturvetenskapen skulle med någon högdragenhet se ned på begreppen såsom toma be- grepp — hvilket också vore ett förfarande mot naturen, eme- dan allt naturforskarens vetande är ett vetande om det ina- turföreteelserna allmänna — utgör det tvärtom yttersta före- målet för vetenskapens sträfvande att begripa naturen. Detta begripande är vetandet om naturlagarne, om det förnuftiga sammanhanget, den bestående, förnuftiga, oföränderliga ord- ningen i naturföreteelserna. Den nyare naturforskningen skil- jer sig från den äldre icke deruti, att den icke fortfarande skulle hafva detta mål, utan deri, att den mindre vågsamt

ur de iakttagna företeelserna drager sina slutsatser om före- teelsernas lag. Erfarenheten, att nya och noggrannare iakt- tagelser så ofta kullkastat tidigare läror, har inskärpt denna varsamhet; och den oerhörda mängden af observerade, förut okända företeelser, som genom forskarenas flit och